Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Vårt jobb är inte att ha det lugnt och skönt«

Brittiske ambassadören tillike amerikanske medborgaren David Cairns sliter för att Storbritannien ska stanna i EU.

»Bremain!« David Cairns spänner sina gråblå ögon i mig med all den ambassadöriella auktoritet han kan uppbringa. Det är inte skräckinjagande, men budskapet går fram:

Vi talar inte om »brexit«. Det vore att förutsätta att britterna kommer att rösta för ett utträde ur EU. Vi talar om »bremain«, som i »Britain« och »remain«.

David Cairns har varit Storbritanniens ambassadör i Sverige i ett drygt halvår. Det är hans första ambassadörspost. Han utstrålar lyhörd entusiasm. Den Franska verandans hela längd avverkas på några sekunder. Under rocken syns en omisskännligt engelsk, brett kritstrecksrandig kostym i klassiskt snitt. När Cairns får se Bezav Mahmod, Fokus fotograf, letar sig ett uns av tvivel fram:

– Jag ser ut som en misslyckad bankir.

David Cairns, ännu inte 50, började sin karriär inom bankvärlden, hos Barclays i Tokyo och japanska Nomura i London. Han hamnade i branschen »lite av en slump«. Det var inte affärerna som lockade, utan det japanska. När Cairns i slutet av åttiotalet skulle välja högskoleinriktning blev det japansk kultur, litteratur och konst vid Pembroke College i Oxford. Brittiska utrikesdepartementet snappade upp honom 1993. Sedan dess har han i olika omgångar bott i Japan närmare tio år.

Sverige har inte haft många brittiska ambassadörer som talar flytande japanska. Inte heller särskilt många som är amerikanska medborgare. Cairns, liksom Londons borgmästare Boris Johnson, är det. Han föddes i delstaten New York, dit hans föräldrar flyttat som en del av den »braindrain« som Storbritannien led av under sextio- och sjuttiotalen. Cairns far var forskare inom metallurgi.

– Fram till mitten av mina tonår betraktade jag mig som amerikan.

Men barnen skulle få brittisk utbildning, så familjen flyttade tillbaka. Därav Oxford. Och alltså Japan.

Vad finns det för likheter mellan Japan och Sverige?

– Fler än jag först trodde. Det finns ett japanskt uttryck, nemawashi, som betyder att reda ut rötterna. Det är en beskrivning av det omsorgsfulla arbete som föregår ett beslut i Japan. Sverige är lite likadant. Punktlighet är en annan likhet. Och både Sverige och Japan lägger vikt vid kvalitet och detaljer. Det är nog därför Japan och Sverige är de två viktigaste exportmarknaderna för brittiskt herrmode. Svenskar är väldigt stilmedvetna. Det svenska favoritordet i vår familj är »snygg«. Där vi bor, på Djurgården, är det fullt av motionslöpare. Alla är »snygga«.

Men den här våren går mycket av Cairns tid åt till »brexit« – ursäkta! – »bremain«.

– Jag arbetar för en regering och premiärminister som dragit igång tre folkomröstningar: om valsystemet 2011, om Skottlands framtid i unionen 2014 och nu om EU-medlemskapet. Folkomröstningar hör inte till brittisk tradition, men jag tycker att de är demokratiska hälsotecken.

David Camerons EU-strategi har varit tvådelad. Först förhandla fram ett avtal om förändrade villkor med EU, sedan folkomröstning. Avtalsförhandlingen var »ett enormt arbete« och en seger i sig, menar Cairns. Nu gäller det att övertyga väljarna. Det konservativa partiet är splittrat ända upp i regeringen, men Cairns räknar upp alla som står bakom ett fortsatt medlemskap: merparten av Labour, liberalerna, skotska nationalistpartiet, en majoritet av näringslivet, många fackförbund, the City ...

– Blir det en samordnad kampanj? Kanske inte. Men väljarna kan ändå ta intryck. Och ge rätt svar.

Är ni inte nervösa?

– Visst. Men det är inte poängen. Vårt jobb är inte att ha det lugnt och skönt. Den här folkomröstningen är en investering i demokrati. Det är den sortens värderingar som vi har förhandlat fram i vår överenskommelse. Det är till exempel viktigt att de nationella parlamenten inte ignoreras, när de anser att EU-förslag är fel.

– Folkomröstningen handlar om förhållandet mellan folk och politik. Alla mogna demokratier och utvecklade ekonomier, inom och utom EU, behöver fundera på de frågorna. Det som gör stater framgångsrika är demokrati, rättsstat och god förvaltning. Det förutsätter att man lyssnar på folk. Om inte politiker i mitten gör det kommer politiker på extrema ytterkanten att göra det i stället.

Skulle britterna rösta för att lämna EU ska 40 år av gemensamma avtal och regler nystas upp. Det kan mycket väl ta ett decennium och följderna är svåra att förutse. Men planen är att vinna.

Valrörelsen kommer inte att bli vacker:

– Det här är den sortens beslut man tar en gång per generation. Det finns många passionerade känslor och diskussionen kommer att bli stökig, ful och ganska smutsig. Det blir en medial berg-och-dalbana. Bli inte förvånade.

Varför skulle det brittiska opinionskriget om EU dö ut efter en folkomröstning med »stanna« som resultat? Inget annat har ju bitit på brittisk EU-skepsis.

– Visst, det politiska spelet kommer att fortsätta. Det gör det alltid. Men det finns också en verklighet. De som vill lämna EU kommer att vara förlorare. Sådant gör skillnad.

Vi får geléhallon till kaffet. Cairns rör dem inte. Hans självbehärskning är nästan japansk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera