Terror ryms inte i enkla kostnadskalkyler
Efter dådet på Drottninggatan kom diskussionen igång. Å ena sidan de som talade om vikten av att fortsätta med livet som vanligt. Å andra sidan de som inte kunde skaka av sig känslan av att stoicismen börjar bli absurd. Författaren och dramatikern Helena Granström skrev i Dagens Nyheter om att låta rädslan för terror påverka det egna beteendet.
”Det är möjligt att detta är precis vad terroristerna önskar. Men för den vars barn ligger dött på gatan föreställer jag mig att det, liksom idén om ett öppet samhälle, framstår som fullständigt likgiltigt.”
Efter attacken i Manchester kryper de orden ännu närmre.
Och det finns en dubbelhet i budskapen om att inte låta terrorn styra. Samma politiker som manar till att fortsätta livet som vanligt, satsar enorma resurser på terrorbekämpning. Den amerikanska tankesmedjan Cato Institute granskade saken för några år sedan: om samma riskbedömning används vid terrorbekämpning som vid andra faror, är de resurser som den amerikanska staten satsar på terrorbekämpning gravt överdimensionerade. Satsningarna måste undanröja fyra allvarliga terrorattacker i USA varje dag, för att räknas hem.
Varför lyssna på uppmaningar till lugn från politiker som själva kraftigt överreagerar?
Svaret är att även om risken är betydligt större att drunkna i badet än att drabbas av en terrorattack, är det händelser av helt olika karaktär. Det spelar roll att det ena är en olycka och det andra en medveten handling för att skada. Det är just det som gör terrorhandlingar, men inte badkarsdrunkningar, till ett potentiellt hot mot öppna statsskick. De sår misstro och oro. Det ryms inte i enkla kostnadskalkyler.
Men ytterligare en aspekt på saken är värd att nämna.
Samhällen som långvarigt klarat av att hantera terror - Israel är det främsta exemplet - har ofta en stark känsla av att utgöra ett ”vi”. Inte på så sätt att individen alltid är underordnad kollektivet, men åtminstone i sådan utsträckning att det finns något större än individen. Att mord på en eller flera individer alltid är tragiskt, men aldrig detsamma som ett mord på hela samhället.
När barn mördas ställs den övertygelsen på prov. Men finns något svar på Helena Granströms ärliga förtvivlan, är det här man kan finna det.
