Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Därför är Alliansen så tysta om Postnord

Ett brev betyder så mycket.

Nu har de svenska och danska regeringarna gjort upp om hur en del av kostnaderna för Postnord-haveriet ska fördelas mellan länderna. Även om problemen huvudsakligen är danska måste Sverige stå för 60 procent av kapitaltillskottet – 400 miljoner kronor – och Danmark bara 40 procent – 267 miljoner. Men så är avtalet skrivet, och näringsminister Mikael Damberg som skyllt problemen på Danmark tvingas hosta upp hundratals miljoner. Men det Sverige vann i förhandlingarna var att Danmark ensamt ska stå för ytterligare kostnader på 1,5 miljarder. I slutänden kan Sverige därför hävda att uppgörelsen inte blev så dålig. Men grundproblemet kvarstår – hela fusionen var feltänkt från början, och nu slänger man friska pengar efter dåliga.

Det märkliga är hur tyst det är från oppositionen. Är det någon som hört Alliansen klaga på Postnord och avtalet med Danmark? De ligger väldigt lågt. Alliansen vet att minsta knyst från deras sida skulle slå tillbaka mot dem själva. Det var nämligen alliansregeringen och Maud Olofsson som 2009 tecknade det märkligt dåliga avtalet med Danmark när posten i Sverige gick ihop med posten i Danmark.

Tanken med att slå ihop postverksamheterna i de bägge länderna var »synergi­vinster«. Det skulle bli effektivt och lönsamt. Redan det var feltänkt. Sverige är avlångt och glest, Danmark är litet och tättbefolkat. Den danska posten var kvar i monopoltänkande medan den svenska varit konkurrensutsatt i mer än ett decennium. Samhällstjänsten postutdelning ställer helt olika krav i de bägge länderna. Portot var dubbelt så högt i Danmark. Olikheterna ökar dessutom med en hårdhänt digitalisering i Danmark, där varje dansk har tvingats skaffa sig en digital brevlåda.

Sverige betalade 60 procent och Danmark 40. Men rösterna fördelades 50–50, och Danmark fick ordförande­posten. Detta i ett läge när de postanställda i Danmark fått ovanligt stark anställningstrygghet, med garantier om tre års uppsägningstid. Detta leder till väldiga kostnader vid varje omställning, och en omställning var ju nödvändig vid digitaliseringen. Det är detta som nu måste betalas med miljardtillskotten.

Då hävdades att detta var lysande, byggt på glädjekalkyler. Det talades till och med om en börsintroduktion av Postnord. Men det blev alltså en katastrof. I Sverige får vi numera vara nöjda med om vi får breven i rätt brevlåda flera dagar efter att de postats. Kvaliteten har blivit eftersatt. Postutdelningen har fått stå tillbaka för paketsatsningar på en hårt konkurrensutsatt marknad. Partiledaren för det parti som har regionalpolitik som sin profilfråga har alltså bidragit till att försämra en service av centralt intresse just för de minsta och glest befolkade kommunerna. För detta har inget ansvar utkrävts, och det är begripligt att Olofssons allianskollegor är så tysta som möjligt.

Därför blir det ingen diskussion om att fusionen inte kommer att hålla. Den danska posten kommer svårligen bli lönsam. Förutsättningarna är alltför olika mellan länderna. Nu har regeringen satt på ett plåster, i ett läge när alla plåster borde rivas av.

Som alla vet är detta inte den enda dåliga­ affär som Maud Olofsson är ansvarig för. Vattenfalls förlustbringande köp av tysk brunkol bär också hennes sigill. Men den förre centerledaren har vägrat att ens komma till konstitutionsutskottet för att förklara sig. Det som nu upprör hennes kritiker är att hon fortfarande bjuds in till riksdagens högtidliga öppnande. Varför ska hon få vara hedersgäst hos riksdagen när hon i andra, viktigare sammanhang vägrar att komma? Nästa gång kanske inbjudan inte kommer fram. Den skickas ju fortfarande med post.

Denna artikel bygger på ett flertal bakgrundssamtal­ med välplacerade källor­ inom politik, förvaltning, näringsliv och forskning.

Läs mer av Erik Fichtelius 

Pinsam personalpolitik

Vad är värst, S eller SD?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera