Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Kulturrelativism – vik hädan!

Juno Blom driver frågan om hedersförtryck vidare i riksdagen.

Egentligen har hon en klump i magen. Att lämna det hon ägnat sig åt på heltid i tolv år, ja, som faktiskt började långt innan dess? Lämna allt arbetet med den fråga som hon inte sökte upp utan som sökte upp henne?

– Jo, jag har älskat varje dag av mitt arbete. Men samtidigt kliar det i fingrarna att kunna påverka via ett politiskt uppdrag. Och jag hoppas kunna bidra med ett verklighetsnära perspektiv, säger Juno Blom.

Förmodligen blir hon i höst en av 349 ledamöter i riksdagen. Hon är toppnamn på riksdagsvalsedeln för Liberalerna i Östergötland. Det blir i så fall ett uppdrag under lite andra omständigheter än när hon 2006 satte sig i stolen i ett kalt rum på länsstyrelsen i Linköping.

Hon blev då ansvarig för de nationella uppdragen mot hedersrelaterat förtryck, som det hette i utnämningen undertecknad av integrationsminister Jens Orback (S).

– Jag gav mig in det med lust och iver och ville förändra världen. Fast i början ville ingen vara med och göra det.

Juno Blom hade dessförinnan jobbat i ett miljonprogramsområde i Norrköping.

– Det var där hedersproblematiken sökte upp mig. Från början var jag en kulturrelativist, som ville kompensera mot allt som kunde understödja rasistiska krafter.

– Jag kom ut som ung och oerfaren och skulle undervisa i svenska som andraspråk. Men jag såg inte dem som hade behövt bli sedda av mig. Jag förhandlade bort att barn skulle delta i simundervisning eller i sex- och samlevnadsundervisning och jag var inte ensam om det. Vi bröt mot skollagen. Jag svek både barnen och deras mödrar, säger hon.

När hon satt med en mamma och sa att skolbarnet måste få hjälp med läxorna kröp det till slut fram: det fanns ingen vuxen i hemmet som kunde läsa och skriva.

– Jag kände att jag ville jobba med utbildningsinsatser för vuxna kvinnor.

Så blev det. Med »Blommanpengar« (efter dåvarande integrationsminister Leif Blomberg) kunde de starta ett projekt i stadsdelen Marielund i Norrköping.

– Det var mitt livs viktigaste resa. Där förstod jag vad demokrati är, jag lärde mig det av de kvinnor som upplevt motsatsen. Nu fanns de i en demokrati, men många hade ändå inte frihet. »Vi kvinnor blir aldrig myndiga«, som en sa. De hade inte fått välja vem de skulle gifta sig med. Skilde de sig, mot alla odds, blev de förföljda.

Fast inget är entydigt, menar Juno Blom. Även bland invandrarkvinnor finns de som försvarar den manliga dominansen. Som en sa: »Män har hjärnor, kvinnor har hjärtan.« Och där finns också de jämställda paren och familjerna.

– Jag blir lika provocerad av främlingsfientlighet i dag som när jag började min resa. Men jag blir också provocerad av kulturrelativister som vill väl, men som oreflekterat spelar de reaktionära krafterna i händerna.

– Vi ska ha ett öppet samhälle som tar emot människor. Men den svenska lagen, de svenska jämställdhetsmålen ska gälla alla. Om någon kränker en annan människas rättigheter kan det aldrig försvaras med tillhörighet till en annan kultur, religion eller tradition, menar Juno Blom.

Från att hon ensam verkat från det där rummet på länsstyrelsen finns det i dag ett nationellt team för arbetet mot hedersförtryck, med ett 20-tal personer knutna dit på heltid eller deltid. Det finns en nationell stödtelefon och de är ute och utbildar personal, poliser, politiker, tjänstemän och andra.

Fast efter tolv år med uppdraget ser hon det som ett maratonlopp utan slut.

– Det finns en större politisk medvetenhet i dag, men inte en större tydlighet. Vi måste systematiskt prata om detta, både om människors rättigheter och skyldigheter.

– Under de år som stöd­telefonen funnits har bara vi fått kännedom om 135 barn som blivit förda ut ur landet mot sin vilja och kan ha gifts bort. De utsatta får långt ifrån det stöd och hjälp de behöver. Alltför många chefer och politiker är för svaga och tar inte de här frågorna på allvar.

Pela Atroshi mördades när hon var på besök hos sin familj i Irak 1999. Fadime Sahindal 2002 när hon besökte sin mor i Uppsala. Fadime hade kort dessförinnan stått i riksdagen och vädjat om hjälp till dem som utsattes för hedersförtryck.

– Vi har haft en fantastisk utveckling sedan dess. Männi­skor har blivit bättre på att se. Men vi har långt kvar. Förra året fördes 56 barn ut från Sverige mot sin vilja. Hedersmorden fortsätter, könsstympningen fortsätter.

– Vi blir inte färdiga. Men vi kan göra livet så mycket bättre för så många.

Juno Blom har haft sitt uppdrag under tre olika regeringar. Nyligen fick hon ta emot Pela och Fadime-utmärkelsen. Ordförande i kommittén som utsåg henne var Nyamko Sabuni, integrationsminister 2006–2010.

– Under tiden med Nyamko fanns en extrem tydlighet, men i ett sammanhang med otydlighet. Hon ska ha all cred för att hon orkade stå fast som hon gjorde.

Nu blir Juno Blom riksdagskandidat för Liberalerna. Trots att hon är nybliven medlem i partiet så är hon första namnet på L:s lista i Östergötland.

– Jag har alltid vetat att jag är liberal. Liberalerna drev på för kvinnors rösträtt, jämställdhet, i hbtq-frågor, för LSS-reformen och har hela tron på människans möjligheter.

Hon beskriver sig som »extremt socialliberal«. Fast har inte partiet gått den kravliberala vägen?

– Nja, att lagstifta mot barn­äktenskap är tydligt att ställa krav, men betyder också en rättighet för den som annars blir ofri. Liberalism för mig är inte att alla ska ta ansvar för sin egen frihet.

Vad ska det stå på din val­affisch?

– Oj, så långt har jag inte tänkt ännu. »Jag ger mig inte«, kanske? Eller något om att tryggheten måste finnas för alla överallt. Eller att de »årsrika« ska bli tagna på allvar. Vi får se vad det blir.

– Jag har egentligen inte haft en dröm om att bli politiker utan ville kämpa på den lokala nivån. Men när jag är 80 år vill jag kunna säga till mina två döttrar att jag gjorde allt jag kunde.

En liten programförklaring kom när hon nyligen skrev en debattartikel tillsammans med andra i Norrköpings Tidningar:

»Precis som Sverige under hundratals år varit ojämställt och patriarkalt, och till viss del fortfarande är det, så har andra kulturer fortfarande egna former av motsvarande problematik inflätat i sig.

Hederskulturen är ett exempel på det, där gamla anor tyvärr etsat sig fast. Könsstympning, bortgifte och att täcka sig med slöja/niqab är yttringar som många utsatta flickor tvingas under.«

Och så slutsatsen: »Kulturrelativismen måste vika hädan!«

Hur hamnade jag här?

1968

Föddes i Norrköping. Växte upp i Åby, strax utanför staden. »Du kom inte till världen för att behaga«, brukade mamma säga.

1992

Jobbade som lärare i stadsdelen Klockare­torpet.

1996

Födde barn: tvillingar, två flickor

1998

Började jobba i ett projekt för vuxna kvinnor i Marielund.

2006

Blev ansvarig för regeringsuppdraget mot hedersrelaterat förtryck.

2018

Kandiderar till riksdagen för Liberalerna.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera