Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Nu vänder vi maskrosblad

Miljöpartiets underbarn gör sin sista valrörelse som språkrör. Glansen må ha falnat, men politiskt är han inte klar.

Välkommen till Gustav Fridolin-land! En plats där företrädesvis besökare med presskort kan få en guidad tur genom en av Sveriges mest välkända politikers liv. Inom en radie av sisådär 200 meter i Stockholmsförorten Rissne återfinns artefakter från språkrörets tal och intervjuer. Som parkbänken målad i pridefärger. Från början gjord i trä, men efter att den vid upprepade tillfällen bränts ner nu utbytt mot en regnbågsfärgad dito i metall. Oförstörbar, precis som språkrörets till synes aldrig sinande ungdom. Eller folkhögskolan där Gustav Fridolin ledde sina första historieklasser. Eller varför inte den rödteglade frikyrkan, strax nedanför bostadsområdet där språkröret tidigare bodde.

Kyrkan har än så länge inte dykt upp så mycket i offentligheten, men spelar enligt Fridolin själv en viktig roll i hans liv.

– Det är en plats där jag får vara mig själv, vilket jag tror att alla som går i åtminstone den här kyrkan känner. Man får för en stund lägga bort alla titlar och uppdrag och annat och fira gudstjänst ihop och möta människor som känner samma sak.

Har du alltid varit troende?

– Jag är uppväxt i ett troende men inte religiöst hem. Och när mamma blev sjuk började vi gå lite mer i kyrkan. Sedan tappade jag det som tonåring och flyttade till Stockholm, så det var när jag själv fick barn och var föräldraledig och gick i öppna förskolan som jag hittade det här, säger han.

Gustav Fridolin har lovat att vi ska få följa med på gudstjänst. Inför besöket drar hans medarbetare förutsättningarna: inga foton inne i kyrkan, inte på någon som inte vill vara med och helst inga bilder där Fridolin framställs som »ägande« av kyrkan. Det där sista är lite oklart. Men tydligt är att den byggnaden mitt i detta miljöpartistiska »Dollywood« är ömtålig materia för MP-ledaren. Mindre brydda tycks de övriga medlemmarna i den ekumeniska församlingen vara av besöket. Eller att de för den delen har en livs levande minister ibland sig. Efter gudstjänsten kommer en äldre man fram. Gunnar Sönnerhed, före detta domare och pionjär i den frikyrkliga miljön i Rissne.

– Gustav är så naturlig här, säger han. I kyrkan pratar vi inte om politik, det här är en gemenskap av ett helt annat slag.

Gemenskap. För några veckor sedan stod Gustav Fridolin på Aros kongresscenters scen i Västerås och talade om människors förmåga att göra saker tillsammans. Inom miljörörelsen har gemenskapen länge setts som avgörande för förändring. Motsatsen är det han kallar »kvällstidningsmanualen«, som beskriver hur allvarligt hotet är för att sedan presentera en ruta på tio punkter om vad man som enskild individ ska göra.

– Allt det är så klart jättebra men blir det bara en privat ångest så är risken stor att det inte blir bestående.

Men behovet av solidaritet är utbrett i samhället, enligt Gustav Fridolin. I sin kommande bok »Det är inte du, det är vi« beskriver han en alltmer stressad värld där människors fokus riktas inåt, mot den egna individen, i stället för att ta kraft av kollektivet.

– Jag är orolig för hur lätt vi förvandlar gemensamma problem till personlig ångest. Det går igen från hur vi angriper sjukskrivningar genom att följa upp vartenda streck från Försäkringskassan, men har mycket svårare att följa upp stressen i arbetslivet. Det vi egentligen vet är ett gemensamt problem, som vi vet roten till, säger Gustav Fridolin.

 

Hur ser då gemenskapen inom Miljöpartiet ut? Den har blivit bättre, hävdar språkröret. Med mindre än en sommar kvar av innevarande mandatperiod pratar han om en samling i riksdagsgruppen som »olyckskorparna aldrig trodde på«. För det har varit stökigt, det medger även han. Interna strider, solospelande, utbrytarfalanger i form av »de fyras gäng« och anklagelser om rysskrameri. Sedan var det skandalerna kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan. Och de demoraliserande eftergifterna i samarbetet med Socialdemokraterna, där migrationsöverenskommelsen skapade mest slitningar i partiet.

När allt det där var förstasidesnyheter längtade många partimedlemmar till kongressen då ansvariga språkrör skulle ställas inför skranket. Det slutade med att Åsa Romson fick gå men Gustav Fridolin stannade kvar. Det skavde internt. En del miljöpartister frågade sig om en »nystart« inte krävde att båda språkrören fick lämna.

– Fram till hösten 2016 var det nämligen Gustavs agenda som gällde och det var hans vänner som styrde inriktningen på politiken, säger en miljöpartist.

I dag ligger partiet och skvalpar ostadigt runt riksdagsspärren och i förtroendemätningarna värderas de miljöpartistiska språkrören lägst av väljarna. I vissa MP-läger pratas det om ett bristande ledarskap och att Gustav Fridolin kanske borde göra något annat.

När han klev av scenen i Västerås var han tydlig med sin syn på saken. Han slog sig ner i en soffa bredvid några högljudda partister från Skåne och sa:

– Antingen är man en sådan som flyter in i väggen, men är man inte det så kommer det finnas de som är kritiska. Det tar jag med ganska mycket jämnmod.

Men kan du förstå kritiken, om att ni var gemensamt ansvariga?

– Jo, och den diskussionen hade vi. Jag frågade dem i valberedningen, när de kom tillbaka och sa att de ville att jag skulle fortsätta, om det var något de stod för. Då sa jag att jag kommer göra detta på ett annat sätt, vara mer mig själv för att detta ska funka. Och så fick jag förnyat förtroendet.

– Sedan är det inte min sak att testa det. Jag är stolt över att få leda Miljöpartiet.

Det var ett medfaret parti Gustav Fridolin mötte i Västerås. Som inte längre med samma entusiasm ställde sig upp och applåderade sin partiledares tal. Annat var det när Gustav Fridolin tog klivet upp i partiet. Då symboliserade han något nytt. Miljöpartisterna var sprungna ur miljö-, freds- och kvinnorörelsen och inte vana vid att se en superstjärna i talarstolen. Fridolin var ett fenomen. Ett politiskt underbarn, som blev journalist och sedan politiker igen. När folk på den tiden reste sig ur sina kongresstolar och applåderade den stigande stjärnan kunde ett paradigmskifte noteras i det gröna partiet.

I dag är han 35 år, tvåbarnsförälder och – trots avsaknaden av kråksparkar och rynkor – ingen ungdom längre. Och som sagt inte lika haussad. Eftergifterna i regeringen sågs bland många miljöpartister som ett resultat av en svag ledning som inte vågade sätta hårt mot hårt. Dessutom tyckte partifolket att det pratades för mycket om allt utom miljöpolitiken. Men på scenen i Västerås visade utbildningsministern att det inte skulle råda några tvivel om vilken fråga som ska dominera den gröna valrörelsen. De ska tillbaka till rötterna. Mer »fundis«, för att referera till den tyska miljörörelsen.

– Vi måste hela tiden visa att det inte är en uppoffring att ta det här steget. Vi kan inte jobba som om det finns en chans att få 100 procent av rösterna i valet – det kommer att finnas människor som inte riktigt orkar och vill ta sig till insikten om hur stora miljöproblemen är, som inte vill fatta de obekväma besluten. Och de kommer inte att rösta på oss, säger Fridolin.

Är du mer övertygad fundis i dag efter fyra års trätande med Socialdemokraterna?

– Jag kanske alltid har varit mer fundis än somliga trott, säger Fridolin och ler.

Du är alltså rent av underskattad?

– Jag är djupt ideologiskt övertygad grön.

Inför kongressen talade miljöpartister entusiastiskt om det vakuum som skapats bakom partier som tagit en tuffare linje i migrationsfrågan. Ett utrymme i vilket ett grönt parti med en humanistisk migrationspolitik kunde växa. I SCB:s senaste partisympatiundersökning syns en tydlig trend uppåt för Miljöpartiet i de viktiga storstäderna.

– Jag drar inte slutsatserna att nu måste vi hjälpa ännu färre, utan att Sverige är ett imponerande starkt land som klarar att hjälpa, säger Gustav Fridolin.

– Vi kan så klart inte göra allt men det ska inte hindra oss från att göra det vi kan. Där har vi en annan partilinje än Socialdemokraterna.

På frågan om den migrationspolitik MP kom överens om med Alliansen 2011 kan ha gett upphov till den rekyl som följde i spåren av den stora mottagningen 2015, svarar Gustav Fridolin med en motfråga:

– Skulle svaret till unga människor som rotat sig i Sverige, livrädda för att avvisas till ett av världens farligaste länder, vara att nej, vi tänker inte lyfta er situation? Trots att ni hade ett löfte att de hårdare lagarna inte skulle drabba er, för att vi är oroliga för att ge sympatier till någon annan?

– Om vi som tror på att politik kan byggas på medmänskligt ansvar för andra ger upp den fajten, då är det Sverigedemokraterna som applåderar högst.

 

Att jämföra Rissne med en nöjespark kan tyckas raljant. Men det känns faktiskt märkligt att gå runt med utbildningsministern i en förort där allt gjorts till politik. Ur fickan drar han upp nycklarna till sin tidigare arbetsplats, folkhögskolan. Som om han vore en helt vanlig anställd. Han larmar av. Tänder upp det anspråkslösa biblioteket.

Det hela känns genuint, rejält. Som när Tage Erlander och hans fru Aina Erlander åkte på valturné i en Volvo Amazon. Men en snabb googling visar att andra journalister suttit lika storögda tillsammans med ministern och hans dammiga böcker.

Då känns det ärligt talat lite som teater.

Eller så är det som han säger, att skolan fungerar lite som ett extrakontor nära hemmet i Duvbo. Och kanske är Gustav Fridolin lika okonstlad som han framstår, han som gjorde sig känd bland reportrar för att runda pressekreterare och kunna »snacka skit« när tv-kamerorna slocknat. Oavsett vilket har intrycket blivit allt viktigare för honom sedan han blev återvald för två år sedan.

– Tidigare var allt väldigt prydligt och ofta höll vi fajterna innanför stängda dörrar. Det gav en bild av att vi vann en del, men att det vi inte vann inte sågs alls. När jag valde att fortsätta, och fick förtroende för det, lade jag undan talepunkterna.

Fridolin har också intagit en ny roll i partiet. När nya namn kommit upp, som språkrörskollegan Isabella Lövin, har han fått representera »minnet i partiet«. Han prioriterar familjen i större utsträckning, tränar mer, gör saker som får honom att må bra. Men tiden efter omvalet har också präglats av sorg. Förra året ställdes han inför två tunga dödsbesked: vännen Zaida Catalan, som mördades under ett FN-uppdrag i Kongo-Kinshasa. Och så Ulf Bodach Söderström, Fridolins närmsta vän och inspirationskälla, som dog i cancer.

MP-ledaren tystnar. Vänder blicken nedåt och säger:

– Det är klart att man funderade på om jag orkar detta. Men en av sakerna vi hade gemensamt var just drivet att kämpa för förändring.

Är det möjligt att gå stärkt ur det som har hänt?

– Jag tror inte riktigt på det där. Vi formas av våra erfarenheter, man lär sig och kan säkert bli starkare av det men jag hade väldigt gärna drivit valrörelse med både Zaida och Ulf.

 

Helst pratar Gustav Fridolin om miljön, så klart, och hur han menar att synen på utbildningspolitik förändrats under hans fyra år i regeringen. Tidigare cirkulerade politiken kring symbolfrågor som tidigare betyg, menar han och hävdar att den i dag i stället handlar mer om ojämlikhet och vad politikerna gör för att bryta den. Men kritikerna är inte imponerade av hans facit i Rosenbad. De pekar på Fridolins kaxiga uttalande i Aftonbladet 2014 då han lovade att rädda den svenska skolan på 100 dagar. Det har gått sådär, fnyser de och pekar på fortsatt lärarbrist och att allt färre ungdomar är behöriga till gymnasiet.

Vad borde du ha gjort bättre som utbildningsminister?

– Jag skulle ha velat få till en bred uppgörelse om skolan. De flesta partier förhåller sig till Skolkommissionen och lägger dess förslag som grund för det egna arbetet, så vi är närmare en sådan uppgörelse än för fyra år sedan. Men den breda uppslutningen finns inte längre.

Ingvar Carlsson menar att hans uppgörelser med borgerligheten var viktigast, eftersom de hade bäst chans att leva vidare.

Var ser du störst risk för er politik om ni förlorar valet?

– Jag är orolig för är klimatlagen. Det var en sjupartiuppgörelse som kräver ett dagligt arbete med att fylla målsättningarna med innehåll. Men när partier nu går till val på att det ska bli billigare att flyga – i M:s fall också att det ska bli billigare att köpa bensin och att dieslar ska köra på alla gator i stan – då kommer inte klimatlagen fyllas med innehåll, säger Gustav Fridolin.

 

I valet 2014 målade Miljöpartiet, med Gustav Fridolin i spetsen, ut Sverigedemokraterna som huvudmotståndare. Det är tydligt att den rollen nu har lämpats över på Moderaterna.

– Vi pratar mycket maktpolitik men mindre om det politiska utfallet beroende på olika politiska konstellationer. Vad är Moderaterna beredda att gå med på för att få SD:s stöd? Hur skulle en svensk utrikespolitik i förhållande till abort se ut? Hur skulle miljöpolitiken se ut?

Gustav Fridolin fipplar med sin stora nyckelknippa. Som en skolvaktmästare. Återigen gör sig tvivlet påmint: är han verkligen den där mysige läraren, som närmast motvilligt stängts in i en regeringspolitikers kropp?

På torget utanför skolan kommer en man med keps långt neddragen i pannan fram. Reza Aghagoli. Han är också lärare. Berättar om sitt arbete, får inkännande nickar från Fridolin till svar – och ger statsrådet en kram innan han vandrar vidare. Gustav Fridolin säger inget om omfamnandet. Sådant tillhör vardagen, menar pressekreteraren Emma Stark. I stället återkommer språkröret, som så ofta, till sin egen kärlek till läraryrket. Det här är sista valrörelsen som språkrör. Sedan väntar, om partiet klarar sig över spärren, en mandatperiod i riksdagsbänken.

– Detta är ju något jag brinner för. Politik är ingen ball och trendig grej, det är en livsnödvändighet för de flesta av oss. För mig är det definitivt det. Jag kommer nog att göra det under många år i mitt liv med ett civilt jobb, sannolikt bakom och framför katedern, vid sidan av engagemanget.

– Men det är kul att plugga i och för sig. Jag har min filkand och det hade varit kul att fortsätta där.

På vilket sätt?

– Folkbildning är väldigt intressant. Det är ett intressant forskningsfält också. Vuxenpedagogiken är alldeles för lite utvecklad i Sverige.

Du skulle alltså kunna tänka dig att forska?

– Ja, det hade varit väldigt roligt. Men mitt stora hem är i folkhögskolan, ibland blir jag häcklad för att jag utgår från den verkligheten. Men när det har blåst hårt har det varit skönt att veta att jag har en plats där jag skulle kunna kliva in och trivas. Det ger en stor trygghet.

Gång på gång under våra möten återkommer Gustav Fridolin till Zaida och Ulf. Ett tag funderade han på om han skulle orka fortsätta inom politiken. Då var tron och gemenskapen i den rödteglade kyrkan viktiga i sorgearbetet. Processen tycks inte vara helt över. Men, säger Gustav Fridolin och ler det där pojkaktiga leendet som gjort honom känd inte bara runt om i landet, utan även i en förort där en politikers vuxna liv finns inom en radie av sisådär några hundra meter:

– Maskrosor är svåra att utrota.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera