Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Analys

255 möjligheter att styra landet

Det finns 255 möjliga regeringsbildningar. Fast några är betydligt mer troliga än andra.

»Om inte om hade vart, hade farfar vart biskop«, kunde Thorbjörn Fälldin säga pressad av kompromissers nödtvång. »Och då hade vi spisat järpe till vardags«, brukade han tillägga. Centerikonen som 1976 spräckte Socialdemokraternas 44-åriga regeringsinnehav visste hur det sved att hålla ihop borgerligheten.

Men han klöv sin regering på kärnkraftsfrågan två år senare för att stötta vår svagaste regering i modern tid, Ola Ullstens Folkpartiministär som vilade på ynka 39 mandat. Han spöade Olof Palme en andra gång i valet 1979, men spräckte sin andra regering »den underbara natten« två år senare då han gjorde upp om sänkta marginalskatter och ränteavdrag med Socialdemokraterna, medan Moderaternas ekonomiminister Gösta Bohman lämnades utanför och hoppade av regeringen på högerfrågan sänkta skatter. Fälldin regerade i minoritet med Folkpartiet ytterligare ett år med stöd av sura moderater.

Thorbjörn var en enkel bonde från Ådalen som tog sig tid att tänka längre än till nästa val och riskerade regeringsmakten för en kompromiss över blockgränsen. Han häcklades för sin tröghet av överklassocialisten Olof Palme och skogsbonden i honom hatade »bolagshögern«.

40 år senare regeras vi åter av en norrlänning, »en enkel svetsare som kan läsa«, som inget hellre vill än att göra upp över blockgränsen och spräcka Alliansen. Svårt när det moderniserade bondepartiet styrs av en rödhårig retsticka som »hellre äter upp sin högra sko« än stöttar en S-regering.

Men lagom till Halloween kan det dofta ugnsrostade pumps med pumpapuré kring Lööfs villa i Nacka. För hur svårt kan det vara att få ihop en stabil regering som för gott sätter Sverigedemokraterna på riksdagens åskådarbänk?

På Fälldins tid fanns fem partier i riksdagen och två tydliga block, i dag finns tre block med åtta partier. De kan skapa 255 olika regeringar. Matematiskt alltså:

– Två upphöjt till åtta är 256, säger matematikprofessor Tom Britton vid Stockholms universitet, men ta bort möjligheten med inget parti i regeringen, för nån ska väl styra.

Men politik har väldigt lite med matematik att göra. Det magiska talet är 175, det antal ledamöter som i vår negativa parlamentarism inte får rösta emot en regeringsbildare.

Politik har inte särskilt mycket med logik att göra heller, så vi hoppar raskt från den logiska matematiken till den politiska spelteorins gungfly och den 10 september 2018.

Politiker vet att väljarna är både otacksamma och opålitliga. De struntar i hur hårt regeringen slitit eller hur klokt motparten opponerat i fyra år. De vill veta hur det ska bli. Framför allt vill de ha förändring. Tyvärr varierar uppfattningen om vad som är lämplig förändring.

»Change« uppfanns varken av Tony Blair eller Barack Obama. Tage Erlander suckade redan för 50 år sedan över »de stigande förväntningarnas missnöje«. De flesta val i västvärlden sedan »New Labour« vann i Storbritannien 1997 har lyft »förändrare«.

Finanskrisen gynnade förvaltarna Reinfeldt och Borg i valet 2010 och tyskarna satt länge lugnt i »Mutti« Merkels knä. I övrigt har oppositionen oftast vunnit på förändringskrav. När gamla system knakar under globaliseringens tryck tar nya lättfotade partier alltmer plats.

Men i Sverige klamrar vi oss fast vid den gamla vänster-högerskalan där välfärd byggs av fördelningspolitik samt offentlig sektor och blockgränsen är lika markerad som minerad. Att korsa gränsen straffar sig svårt. MP förhandlade 2002 med de borgerliga, SD har utmålat sig som möjliga vågmästare.

De senaste fyra åren har MP kläms illa i S-regeringen och SD är kluvet pariaparti med invandringsmotstånd som enda kitt.

Lite märkligt är det ändå att vi inte haft en blocköverskridande regering sedan 1957, eftersom väljarna länge önskade en sådan. Statsvetarna i Göteborg har i sina förvalsstudier visat att svenskarna helst ville ha en S-regering ända fram till 1991, även inför valen 1976 och 1979 då de borgerliga faktiskt vann. Men 1991 bröts Socialdemokraternas hegemoni av regeringen Bildt. Sedan dess var en blocköverskridande regering folkets önskan ända tills Alliansen vann valet 2006. Under tiden regerade Göran Persson i minoritet med stöd av först Centerpartiet och efter 2002 Miljöpartiet.

Med gårdagens valresultat kan det bli läge för gränspassage i höst om Löfven och MP vill fly vänsterförtrycket till asylvännerna C och L i Mittens rike. Efter den första ilskan kanske Ulf Kristersson ser fördelen med en period i frihet för att reparera sitt slitna parti och ostörd av kompromisser vässa politiken för återkomst 2022.

Valresultatet ger preliminärt 151 mandat åt S+C+L. För alla som har svårt att se Löfven och Lööf »käbbla« i Rosenbad finns möjligheten för S+MP+L att regera med C-stöd i riksdagen. Det skulle ge C samma utpressningsläge som Jonas Sjöstedt skickligt utnyttjat.

Skulle även KD medverka underlättas läggspelet. Fler små partier i koalition med ett stort fördelar trycket och minskar risken för krosskador. Osannolikt? Nej, det skulle motsvara den koalition den tidigare S-partisekreteraren Lars Stjernkvist framgångsrikt format i Norrköping med S+C+L+KD. I Västerås har kombinationen S+MP+C+KD styrt den senaste perioden.

I 100 kommuner har man den senaste perioden haft blocköverskridande styre, mot bara 38 efter valet 2010. Centerpartiet är favoritpartiet för Socialdemokraterna att samstyra med. I 59 kommuner har S och C styrt ihop. 33 kommuner finns S och L med i styret, i 25 S och M och i 22 S och KD.

Löfven skulle gärna kasta ut MP för att få bryta upp Alliansen och isolera M ihop med SD. Men MP har i koalitionen sålt ut en rad hjärtefrågor och vill till varje pris sitta kvar i regeringen eftersom de redan betalat priset för taburetterna i form av närkontakt med 4-procentsspärren.

Så hur blir det då när riksdagen samlas?

När meteorologer får frågan om vädret i morgon säger de i regel »som i dag«. Det är 70 procents chans att de får rätt, säger statistiken. Jag sätter samma odds på regeringen. Som nu.

»Den svenska extremhögern går framåt med sitt främlingsfientliga program.» Socialdemokraterna blir största parti, men det är en bitter seger. Partiet gör sitt sämsta resultat i historien med 28 procent«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera