Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
USA-val / Veckans Fokus

Tjuvnyp och kylig stämning – ett år före presidentvalet

Valkampanjen är i sin linda. Men stämningen mellan rivalerna är redan hård och kylig.

Nancy Pelosi är den mäktigaste kvinnan i USA:s historia. Ändå har hon svårt att få som hon vill.

Efter Demokraternas seger i mellanårsvalet förra året kunde Pelosi återta representanthusets talmansklubba och flytta in en andra gång i ett av världens pampigaste tjänsterum. Utsikten över de fina museerna, över Washington Monument och den blänkande Potomacfloden är svårslagen.

Men det hjälper inte.

Det syns inte minsta spår av värme mellan Pelosi och majoritetsledaren i senaten, republikanen Mitch McConnell, de få gånger de faktiskt befinner sig i samma rum. Oförsonligheten har bara tilltagit efter vendettor i en variant av gammaltestamentligt öga för öga, tand för tand.

Utredning för utredning, bromsande av tillsättningar för bromsande av tillsättningar, nej till anslag för nej till anslag.

Att bjuda det andra partiet på en framgång är otänkbart, särskilt om ett val närmar sig.

»Maktdelningsprincipen.« Det låter högtidligt när de amerikanska landsfädernas demokratiska visioner beskrivs. Men det sista den förste presidenten George Washington gjorde 1796 var att varna för politiska partier – de skulle klyva politiken i oförenliga fraktioner, i stället för att se till det allmänna bästa.

Tänk om Washington vetat hur rätt han skulle få. Embryon till dagens två dominerande partier fanns redan på hans tid och även om inriktning och geografisk tyngdpunkt ändrats består vissa drag. I korthet att Republikanerna vill ha liten statsmakt, låga skatter och färre regleringar och att Demokraterna vill ha utökad välfärd, ekonomisk rättvisa och mer federal översyn.

Kongressen, presidenten och domstolarna – de tre pelarna i maktdelningsmaskineriet – ska kontrollera och kunna blockera varandra. Det är det som kallas checks and balances. Men i det vita kongresskomplexet med den glänsande kupolen uppe på Capitol Hill, kontrollerar och blockerar nu partierna varandra.

Nancy Pelosi och Mitch McConnell vallar sina flockar som envisa fårhundar. Ingen kan åstadkomma något utan den andre – eller utan presidenten, som måste sätta sin penna under alla nya lagar.

Makt. Som talman i representanthuset vägrar demokraten Nancy Pelosi att ge oppositionen där några enkla framgångar.

McConnell svarade för det hittills djärvaste, eller möjligen fräckaste, draget när han vägrade att ta upp förre presidenten Barack Obamas HD-kandidat till omröstning nio månader före valet 2016. Han medger utan omsvep att detta är det mest betydande han åstadkommit under en mycket lång karriär. Han har gjort alldeles klart att han tänker ge grönt ljus till president Trumps HD-kandidat om en vakans uppstår i början av nästa år.

Domstolens äldsta ledamot, den 86-åriga feministiska hjältinnan Ruth Bader Ginsburg, har behandlats flera gånger för cancer, senast under sensommaren. Om hon inte längre kan delta i arbetet kommer alla moders domarstrider att inledas med oanade följder för samhällsklimatet i USA.

McConnell visar att partipolitiskt rävspel kommit att överskugga principerna. Men samtidigt har de gamla partimaskinerna inte det grepp som de en gång hade.

Ett stenkast från kongressen återfinns de bägge löst sammansatta partiernas högkvarter.

Democratic National Comittee (DNC), har sitt kontor i en modern byggnad med släta väggar. Republican National Committee (RNC), har sitt i ett hus med gammaldags fasad och baldakin.

Ordförandena framstår mer som talesmän än tunga ideologer, men både DNC och RNC koordinerar den så viktiga insamlingen av pengar och väljardata. När det 2008 stod klart att Barack Obama vann tack vare DNC:s mer sofistikerade register över väljare och volontärer, gjorde RNC en uppryckning. Den bidrog till triumferna i kommande val, såväl kongressvalen som presidentvalet 2016.

Och nu är partiorganisationerna redan inne i kampanjen inför presidentvalet den 3 november nästa år.

Röstfiske och valdeltagande kommer att få större betydelse än någonsin, det är alla ense om. För Demokraternas del handlar det om att mobilisera den så kallade Obamakoalitionen bland väljarna, som består av unga, kvinnor, minoritetsgrupper och, i allt högre grad, collegeutbildade vita.

Det är en koalition som inte är lätt att hålla samman. Särskilt de unga är svårflirtade. De tycker att partierna är mossiga och att Pelosi tränger undan nya, mer militanta, ledamöter. Den tid då partimaskineriet, i kraft av makt och auktoritet, kunde göra upp om en kandidat och helt enkelt presentera den för sympatisörerna, är förbi.

Det upptäckte republikanerna redan förra valet när de, till många ledande republikaners förvåning, plötsligt stod där med Donald Trump.

Trump, som aldrig hade valts till något, framstod inför valet 2016 som en enmansvalrörelse. Han flög till mötena i sitt eget flygplan, omgav sig med ett fåtal outsiders och förfinade sin speciella retorik med handskrivna stolpar i svart tusch på ett hopvikt papper i innerfickan.

Dyr tv-reklam var onödigt, med tanke på all gratispublicitet han genererade i medierna. Och han vann över partimaskineriet. Ramaskrina från det etablissemang som Trump hånade, kvävdes när han gick segrande ur primärval efter primärval och fick fler röster än någon republikan någonsin. När valet ryckte närmare och Trump formellt nominerats till kandidat, slöt RNC och andra nätverk upp med data och miljontals dollar.

Höjdare som McConnell, dåvarande talmannen Paul Ryan och RNC-ordföranden Reince Priebus såg sig tvingade att gilla läget. Kampanjchefen Kellyanne Conway konstaterade belåtet att Trump hade gjort partiet till ett arbetarparti. Men det var inte RNC som valde Trump. Det var Trump som erövrade RNC.

Inför valet nästa år finns inget väsentligt motstånd mot Trump bland Republikanerna. Några oppositionella politiker har redan lämnat kongressen, och ett överraskande stort antal ytterligare avhopp är att vänta. Men hittills är Trumps ställning inte hotad. Sympatisörerna är inte blyga av sig utan låter sina känslor höras, överallt.

För Republikanernas del gäller det inför det här valet att utvidga Donald Trumps »bas« på strax över 30 procent och förhindra att 2016-väljarna sviker. Trumps motståndare har fortfarande svårt att förstå varför presidentens lögner, förolämpningar, självcentrering, syn på minoriteter och ryckiga ledarskap inte verkar straffa sig. Svaret ligger i det mantra som Trumpväljarna ofta upprepar: »Jag gillar inte det han säger. Men jag gillar det han gör.«

Inför förra valet hade Demokraterna en kronprinsessa, Hillary, om än med Bernie Sanders nafsande i hälarna. På andra sidan var fältet vidöppet med 17 bitvis mycket kvalificerade republikaner. Men när Trump väl hade vunnit nomineringen, kom tvekampen att utveckla sig till en tävling om vem som var minst impopulär.

I opinionsmätningar sa 60 procent att de ogillade Trump. Motsvarande siffra för Hillary Clinton var 54 procent. Trump riktade in sig på hennes svagheter. När Hillary Clinton döpte boken om valet till »What happened« svarade Trump »I happened«.

Den här gången har Donald Trump försäkrat sig om att ha ett mer traditionellt maskineri. Han anmälde sin kandidatur 2020 redan på installationsdagen 2017 och ett högkvarter inrättades i Trump Tower. Instagram, Facebookgrupper och Twitterkonton fylls ständigt på, under banderoller som »Team Trump«, »Trump 2020«, »Trump War Room«, »Trump for President 2020«. Han kallar sina mest inbitna fans i de röda Make America great again-kepsarna till kampanjliknande möten. För att få biljett – gratis, men högst två – måste intresserade uppge mejladress och mobilnummer. Det är ett effektivt sätt att öka antalet potentiella röster, eftersom det är känt att många i Maga-armén inte alltid brytt sig om att rösta förut. Nu finns det en möjlighet att bearbeta dem.

Som ofta respekterar Donald Trump få gränser. Han brännmärker Demokraterna som galna socialister som vill ha öppna gränser, förbjuda biffstekar och höja skatterna till 90 procent. Att en radikal vind drar genom Demokraterna, stärkt av nederlaget i förra presidentvalet och en del rubrikknipande framgångar i mellanårsvalen med stöd i opinionssiffror där unga sympatiserar med socialism – bokstavligen rött skynke i amerikansk politik – gör att Trump med sitt politiska väderkorn kan misstänkliggöra en debatt som vänstern försöker föra.

Trump har försett flera av de demokratiska kandidaterna med öknamn: till exempel Sleepy Joe – det är inte en slump att »sleepy« rimmar på »creepy«, slemmig – om förre vicepresidenten Joe Biden. Biden är känt för att kunna vara en aning för närgången mot kvinnor. Bara Nancy Pelosi verkar slippa undan, efter ett lamt försök med »nervösa Nancy«. Det tolkas som att Trump faktiskt respekterar henne.

Inför 2020 är det i stället Demokraterna som står med ett startfält kandidater större än någonsin tidigare. Bland dem som utmärker sig finns:

  • Förre vicepresidenten Joe Biden. Men åldern, fyllda 78 på valdagen, liksom grodorna han kläcker, riskerar att stärka imagen av honom som omtyckt men smått senil farbror.
  •  Katalysatorn bakom vänstervindarna, Bernie Sanders. Men utan entusiasmen från förra gången med illavarslande väljarkommentarer om honom som en kvarleva från 2016.
  • Elizabeth Warren, som har imponerat med långtgående och detaljerade planer och en välorganiserad kampanj. Största risken för henne är en splittring av det progressiva blocket och farhågor om att hon – visserligen orädd, seg och sylvass i repliken – som kvinna med lärarinneframtoning inte kan klå Trump.
  • Beto O’Rourke, före detta kongressledamot, fick ett litet uppsving efter sin övertygande framtoning efter skottmassakern i hemstaden El Paso. Men han förlorade trots allt nyligen senatsvalet i Texas och får ofta rådet att i stället sikta på en ny sådan kraftmätning mot en sittande republikan i ett blåare, det vill säga mer demokratiskt, Texas.
  • Kamala Harris, senator från Kalifornien. Framstår ibland som en dark horse, men med en del bagage från sina år som åklagare i Kalifornien och ojämnheter i både plattform och framförande.
  • Cory Booker, senator från New Jersey. Han gör sak av sin fattiga uppväxt och den diskriminering han utsatts för, med flera radikala förslag för att utjämna klyftor i utsatta områden.
  • Pete Buttigieg. »Borgmästar’ Pete« har en imponerande bakgrund i militären, i näringslivet och i politiken i Indiana, men är med sina 37 år lite väl ung. Och om det är osäkert ifall USA är redo för en kvinnlig president, är det ännu mer osäkert om en homosexuell president med make har någon chans.

Och så är det alla de andra  …

Demokraternas hetaste kandidater i presidentvalet just nu.

Latinokandidaten Julián Castro; senatorn Amy Klobuchar; kongressledamoten Tulsi Gabbard; miljardären Tom Steyer, som betalat reklamupprop om att Trump måste ställas inför riksrätt, guvernören Steve Bullock i röda republikanska Montana och självhjälpsgurun Marianne Williamson med tal om moral, kärlek och behovet av ett fredsdepartement.

Om paralleller ska dras till Republikanernas elimineringsrunda 2016 borde nomineringen gå till den sistnämnda, som aldrig valts till någon politisk post  .

De många kandidaterna och den politiska spännvidden mellan dem är i sig ett tecken på att partimaskineriet är svagt, utan »arv« från den senaste presidenten, Barack Obama, som med rätta beskylls för att inte ha krattat för en 50-statsstrategi för framtiden. Den interna striden om riktningen i Demokraterna står mellan mittendemokrater som Biden och en militant vänsterfalang. I den senare ingår, förutom Sanders och Warren, stjärnskott i kongressen som Alexandria Ocasio-Cortez.

Slitningarna är långt ifrån nya men de tilltog efter Clintons förlust. Clinton utmålades som en »Republican lite«, en fuskdemokrat med band till Wall Street och det militärindustriella komplexet. Demokrater måste bli demokrater igen, invändes det i beska rannsakningar med påminnelser om Franklin D Roosevelt och Lyndon B Johnson som drev igenom arbetarskydd, pensioner, äldresjukvård och skärpta medborgarrättslagar. Det måste bli slut på mjäkig mittenpolitik, à la både Bill och Hillary Clinton, med förnyat fokus på jämställdhet, grön energi och sjukvård åt alla.

Men det är i synnerhet de två sista punkterna som är kontroversiella. Som Trump visat med sin favorisering av fossila bränslen och de allt större monster­suvarna på vägarna, är inte intresset för klimatåtgärder övertygande bland amerikaner. Och tanken på att 160 miljoner amerikaner skulle gå med på att ersätta sin försäkring via jobbet med en skattebaserad allmän sjukvård är orealistisk – vad än Sanders och Warren säger.

För Republikanerna är valet 2020 ödesmättat. Deras faktiske ledare heter Donald Trump, men trumpismen skiljer sig från traditionell republikansk politik på många sätt.

Förr var partiet invandrings- och frihandelsvänligt och för en stram budget. Invändningar mot abort och samkönade äktenskap hölls tillbaka i mer eller mind­re framgångsrikt prat om ett »stort tält« med plats för alla. Ironiskt nog medförde den frånskilde och sextrakasserianklagade ex-Demokraten Trump att den kristna högern ryckte framåt, medan budgetfundamentalisterna i Tea Party-blocket, som alltid satte krokben för Obama, fick retirera.

Riktigt så agerar inte trumpisterna.

Det fattas faktiskt ett och annat beslut i kongressen. Den senaste budgetuppgörelsen är ett exempel. Den uppmärksammades knappast alls. Så är det med otaliga, en del av dem epokgörande, beslut som överskuggas av Trumps twittrande eller läckor från Vita huset.

Alla inblandade i budgeten var angelägna om en längre uppgörelse. Efter ganska snabba förhandlingar, som leddes av Pelosi och Trumps finansminister Steven Mnuchin, nåddes ett tvåårigt avtal som delvis satte besparingsmekanismer från Obamaeran ur spel. Fler demokrater än republikaner röstade sedan ja, både i senaten och representanthuset.

Ny samarbetsvilja? Tecken på Trump som enande kraft?

Nej, snarare en kohandel där alla parter fick något de ville ha. Mer resurser till försvaret för Trump och hans parti. Mindre krympningar av övriga anslag för Demokraterna.

Sura invändningar om underskott och statsskuld kom från Tea Party-rörelsens representanter, men Trump behövde inte bry sig om det. »Det finns alltid tid att SKÄRA NER« twittrade presidenten. Men hans kohandel är bara möjlig genom att öppna den statliga plånboken.

Ett skäl till att Trump segrade 2016 som inte alltid lyfts fram är löftena att bevara pensioner – Social security – och äldresjukvården – Medicare – intakta. Just dessa gigantiska utgifter har andra republikaner, inte minst Paul Ryan under sina år som chefsideolog, alltid sneglat på. Att skära där är det enda möjliga sättet att nå balans i budgeten, har slutsatsen varit. Trump lovade för all del även att han med sin bakgrund som skicklig affärsman skulle städa upp i budgeten och minska statsskulden »ganska snabbt   … över en femårsperiod, tror jag«. Men det som skett har snarast varit en uppvisning i en speciell och ansvarslös maktdelning.

Först trumfade Trump och den republikanska majoriteten igenom en enorm skattesänkning med det försåtliga namnet Tax cuts and Jobs act. Det skedde utan hänsyn till sannspådda invändningar om påspädning av underskotten.

Senatmakt. Som majoritetsledare i senaten tar Mitch McConnell till alla medel han kan för att ge republikanerna fördelar.

Sedan, i och med maktskiftet i representanthuset efter mellanårsvalet förra året, blev det möjligt för Demokraterna att påverka budgetprocessen med ökade utgifter. Eftersom skattehöjningar är tabu väntas underskotten växa till astronomiska 1000 miljarder dollar  – upp från 585 miljarder dollar 2016.

En klassisk replik från George W Bushs vicepresident Dick Cheney under Irakkriget var att idolen Ronald Reagan bevisat att »underskott inte betyder något«. Då var det inte många som höll med. Nu tycks såväl budgethökar som ett par ekonomer i Obama­regeringen instämma.

»Politiker bör fokusera på akuta sociala problem, inte underskott« skrev Obamas finansminister Lawrence Summers och ekonomirådgivare Jason Furman i en artikel i tidskriften Foreign Affairs nyligen. Statsskulden, skrämmande höga 22 000 miljarder dollar, viftas bort med det låga ränteläget och att ränteutgifterna som andel av BNP ligger på samma genomsnitt som de gjort i årtionden.

Det må vara hänt, men skulden har stigit dramatiskt som andel av BNP och räntan uppgår för närvarande till 389 miljarder. Inom tio år beräknas den utgiften öka till 914 miljarder dollar: mer än hela försvarsbudgeten.

När partierna äntligen lyckas enas om något blir det dyrt.

Amerikanska väljare bedyrar alltid att de vill ha samarbete över partigränserna, men de röstar inte alltid på så sätt att det blir möjligt. Och det är längesedan någon sådan sämja rådde.

Det sätter sina spår: förtroendet för »Washington« ligger på den lägsta nivån – 17 procent – sedan slutet av 1950-talet när opinionsinstitutet Pew inledde mätningarna. Det beror just på att mycket lite uträttas. Även frågor där allmänna opinionen är tydlig förblir olösta år efter år. Ta till exempel frågan om handeldvapen.

Nio av tio tillfrågade är för utvidgad bakgrundskontroll innan man får köpa vapen, men vapenlobbyn, NRA, motsätter sig det. Republikanska politiker vågar inte sätta sig emot denna mäktiga organisation. Den har för all del stöd i delar av folkdjupet och i Högsta domstolen, som styrkt att det andra författningstillägget om rätten att äga vapen gäller privatpersoner.

Eller ta frågan om invandringen.

Bortåt två tredjedelar av allmänheten hade en positiv syn på invandring fram till mitten av 1990-talet, men utan att välkända respekterade politiker ur båda partierna kunde enas om en rimlig arbetskraftsinvandring, eller en rimlig hantering av människor som stannat kvar i landet utan papper.

Osämjan mellan partierna bottnar i djupa ideologiska skillnader som skärps med den typ av oförsonlig strategi som gäller i dag i pengainsamlingen, i medieflödet och i den allmänna debatten.

Ännu en nackdel, typisk i advokaternas förlovade land, är att politikerna indirekt lassar över ansvaret för lagstiftningen på domstolarna. Så gott som varenda omstridd lag och vartenda kritiserat presidentdirektiv hamnar i processer som drar ut i åratal. Till sist kan det bli Högsta domstolen som avgör.

Det bidrar till den ökade hysterin kring livstidsutnämningar av domare på alla nivåer.

Ibland tycks HD slingra sig ur dilemman med så kallade »snäva« domslut, som enbart rör det enskilda, aktuella fallet. Men det, i kombination med politiseringen, undergräver förtroendet för sista rättsinstansen.

Ingen kan undgå att se att polariseringen bara tilltar. Det framgår i opinionsmätningar, vetenskapliga studier, intervjuer i medierna och i samtal vid middagsbord. Gängse förklaringar om att särdeles aktiva väljare i respektive partis ytterflank är tongivande i primärvalen, räcker inte riktigt längre. Åsiktsskalorna glider allt längre isär mellan höger och vänster; mellan stad och landsbygd; mellan unga och gamla; mellan folk med högre utbildning och folk med lägre utbildning; mellan olika demografiska skikt; mellan dem som gillar Trump och dem som avskyr honom; och, om man ska tro honom och profilerna i Fox News, mellan socialister och kapitalister.

Den dag när USA, troligen på 2040-talet, blir ett land där de olika minoriteterna är i majoritet, kommer allt närmare. Det förra presidentvalet kan ha varit det sista där vita väljare fällde avgörandet. Bland äldre vita röstade 52 procent på Trump mot 45 procent på Hillary Clinton.

Donald Trump fick hjälp att vinna valet 2016 av en annan typ av maktdelning som landsfäderna ansåg nödvändig – elektorskollegiet. Sammansättningen av det ger extra tyngd åt befolkningsmässigt små delstater; liksom det senare påfundet »winner takes all« som ger alla rösterna i staten till segraren, utom i Maine och Nebraska. Om proportionalitet hade tillämpats i enskilda stater, eller om det funnits utjämningsmandat i landet som helhet, skulle Hillary Clinton med sina nästan 3 miljoner fler röster ha blivit president.

Minoritetsväljarna är mer koncentrerade till storstäderna och övervikten i folkrika, »blå« demokratiska delstater, som Kalifornien och New York, väger inte nödvändigtvis upp den inneboende fördel som landsfäderna gav de glest bebodda, kompakt »röda« republikanska delstaterna genom elektorskollegiet.

Åter till landsfäderna, alltså. Om Trump segrar i elektorskollegiet 2020, utan att ha fått majoritet av rösterna totalt sett, blir det tredje gången i modern tid: George W Bush 2000, Donald Trump 2016 och 2020. En majoritet av väljarna i 15 delstater bor på landsbygden och i 11 av dem är guvernören republikan. I valet 2016 gick 62 procent av landsbygdsrösterna till Trump mot 34 procent till Hillary Clinton.

Den politiska skillnaderna mellan stad och land är något de politiska strategerna är väl medvetna om. Från Donald Trumps sida används det som en mobiliserande kraft. På sistone har Trump använt hårt språk mot demokratiskt styrda storstäder, som han vet att han ändå inte får en majoritet i. Baltimore utmålades till exempel som »motbjudande, invaderad av råttor  … som ingen människa skulle vilja bo i«. Underförstått kommer hela USA att bli så hemskt om Demokraterna vinner.

Demokratiska strateger är medvetna om taktiken och ett par av deras kandidater anstränger sig i stället för att attrahera landsbygden med krav på bredbandsutbyggnad, stopp för sjukhusnedläggningar och diversifiering på arbetsmarknaden.

I senaste valet tävlade Trump och Clinton om vem som var minst impopulär.

När tankesmedjorna i Washington tittar närmare på lokala ekonomier framkommer att Hillary Clinton segrade i områden med högre BNP – men också att trakter där Trump vann 2016 befann sig i en svacka före förra valet och att jobbtillväxten där faktiskt varit snabbare under hans år vid makten. Samtidigt är produktiviteten i »Hillarykommunerna« enormt mycket större och mindre cykliska än i »Trumpkommunerna« där till exempel jordbruket i år plågats av översvämningar och värmeböljor och en kinesisk strypning av importen, i ett motdrag till Trumps strafftullar.

Demografin är ett viktigt inslag i valet 2020, men på längre sikt är det inte alldeles glasklart hur de ekonomiska och etniska förändringarna kommer att slå

Det enklaste sättet att uttrycka saken är det här: Presidentvalet 2020 kommer att stå mellan dem som tycker att Donald Trump är det bästa som hänt USA och dem som tycker att han är det absolut värsta som hänt landet.

Presidenten själv hymlar förstås inte med budskapet, tvärtom, han vässar det: »Ni har inget annat val än att rösta på mig för att era pensionssparkonton, allt, kommer att rasa utför. Oavsett om ni älskar eller hatar mig måste ni rösta på mig«, utropade han med ett helt nytt argument vid ett massmöte i New Hampshire.

Vanligtvis upprepar han samma mantra på de här mötena som på Twitter: »Ekonomin har aldrig varit lika stark.« »Vi möts av respekt i världen igen.« »Försvaret som var satt på svältkur starkare än någonsin.« »Miljarder dollar flyter in från Kina.« »Hundratusentals nya jobb.« »Alltsammans tack vare er favoritpresident, jag Donald Trump.«

Om bara »fake news« rapporterade korrekt skulle populariteten vara betydligt högre, menar han.

Och de traditionella, ledande medierna befinner sig i en besvärlig sits. Motståndet mot Trump är kompakt på ledar- och debattsidor i tidningarna New York Times och Washington Post och i tidskrifterna The New Yorker, New York, The Atlantic, Rolling Stone med flera. Ett favoritämne är Trumps attityd mot USA:s allierade och den minskade respekten i världen. Ett annat hans spelande på skräck för »the other«, mörka främmande horder på väg att välla in och tränga ut de vita.

Det förs ihärdiga diskussioner om den starka anti-Trumpstämningen i ett krympt skikt i medielandskapet och om den spiller över på nyhetsrapporteringen. Det lär bli ett ständigt akademikerämne framöver, men journalisterna brottas med att Trumps eget beteende försvårar bevakningen.

De ledande medierna bedriver normal journalistik med granskningar och grävande som de alltid gjort. De sker enligt samma rutiner som Trump både fått erfara och utnyttjat under sina årtionden som tabloidkändis och dokusåpastjärna. Men presidenten trappar gradvis upp attackerna mot medierna. Enligt Trumptwitterarchive kommer »fake news« på andra plats, efter Rysslandsutredningen och specialåklagaren Robert Mueller, i kartläggningen över presidentens vanligaste måltavlor.

Från journalistiskt håll klagas det över hur vanskligt det är att handskas med Trump. Ett tal eller ett kort möte med pressen kan innehålla dussintals felaktigheter, motsägelser och överdrifter. Det saknas inte skandaler att avslöja, med inkompetent personal och ideologiskt motiverade utrensningar i myndigheter. Men Trump svarar regelmässigt genom att anklaga medierna för att ägna sig åt Fake News och konspirationer emot honom. Det blir allt svårare för journalister att inte bli indragna i politisk pajkastning.

Trump svarar numera för informationsförmedlingen från Vita huset på egen hand, via Twitter och långa, spontana fråga-svar-framträdanden på väg in och ut ur presidenthelikoptern. Han skyndade sig att belåtet trycka på retweet-knappen för att återge följande beröm från någon som instämde i hans behandling av medierna: »Räck upp handen om du ÄLSKAR att @realDonaldTrump STÄNGT AV Vita husets pressbriefingar & SPARKAT PRESSEN UTOMHUS intill en bullrande Marine One-helikopter.«

Stödet för Donald Trump förblir rekordstarkt bland republikanerna, minimalt bland demokraterna och lågt bland oberoende. Han kan stoltsera med skattesänkningar, avregleringar, domartillsättningar, en kriminalvårdsreform, att USA trätt ut ur klimatavtalet och Iranavtalet samt satt press på Kina och andra handelspartners. Men annat utlovat har uteblivit, som ett infrastrukturpaket, bättre och billigare sjukvård, fredsplan för Mellanöstern, ett kärnvapenfritt Nordkorea, det nya frihandelsavtalet Nafta som inte klubbats och muren mot Mexiko.

Ekonomin och »basen« är ändå Trumps starkaste kort inför valet, utöver det faktum att en sittande president oftast vinner. En Trumpeffekt avspeglas också i opinionsmätningarna. Bortåt sex av tio amerikaner säger att de är »extremt intresserade« av valet. Det är nästan dubbelt så många som 2011, ett år före Obamas omval 2012.

Och vad blir resultatet av valet? Hur kan vi vänta oss att maktdelningen fungerar från och med 2021?

De mest sannolika konstellationerna är de här:

1) Status quo. Det vill säga Donald Trump som president, demokratisk majoritet i representanthuset och  republikansk majoritet i senaten.

2) En demokratisk president, demokratisk majoritet i representanthuset, men republikansk majoritet i senaten.

3) En demokratisk president, med demokratisk majoritet i bägge kamrarna.

Om det slutar med alternativ 3 kan i alla fall något politiskt åstadkommas. Det visade både Barack Obama 2009 och Donald Trump 2017. Blir det alternativ1 eller 2 stundar fortsatt dödläge med olösta ödesfrågor:

Invandringen. Infrastrukturen. Sjukvården. Kostnader för väderkatastrofer och erosion längs kusterna. Robotiseringen. Ett Kina som tagit stora teknologiska språng.

Säkert är att en demokratisk efterträdare skulle göra helt om igen och riva upp mycket av det Trump gjort, precis som Trump gjorde efter Obama. Det finns inte längre någon stabil mittpunkt i amerikansk politik, där koalitioner kan smidas mellan de bägge partierna.

Ändå funkar USA. På något sätt.

Presidentvalet i USA: Alla datum att hålla koll på

7 september 2019:  Det republikanska partiet i Sydkarolina fattar beslut om huruvida primärvalet i delstaten kommande vår ska ställas in. Republikanerna i Nevada fattar beslut om Donald Trump redan nu ska utropas till vinnare i Nevadas nomineringsmöte.

12 september: Demokratiska partiets presidentkandidater genomför sin tredje debatt; i Houston, Texas..

15 eller 16 oktober:  Demokraternas fjärde presidentkandidatdebatt går av stapeln i Ohio, plats ännu ej utsedd.

November:  Demokraterna genomför sin femte presidentkandidatdebatt, tid och plats ännu ej bestämd.

December: Den sjätte debatten mellan de demokratiska kandidaterna hålls på en plats och vid en tidspunkt som ännu inte är fastslagen.

3 februari 2020:  Nomineringsval i Iowa.

11 februari: Primärval i New Hampshire.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera