Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju / Kultur / Utrikes

Hrafn Gunnlaugsson: »Islänningar är storögda och infantila«

Hrafn Gunnlaugsson väckte islänningarnas vrede med filmer som »Korpen flyger«. 35 år senare har han inte slutat skärskåda sitt folk.

Hur tar man sig in i ett hem som egentligen är ett fritt växande konstverk? En excentrikers anhopning av järnskrot och drivved. En anarkists långfinger åt etablissemanget.

Bakom en tjock järnvägg hörs ett vrål. Kanske på isländska, det är svårt att avgöra genom det grova materialet. Vi knackar på igen. Listerna runt den frostade glasdörren är angripna av rost, precis som resten av byggnaden.

Den här gången hörs en röst på engelska: »Who is it?«

Vi förklarar att vi kommer från den svenska tidskriften Fokus, och att vi träffades på Sveriges ambassad kvällen före.

Tystnad.

Sedan, på svenska: »Jag ligger i badet med min fru och mina barn, men kom in genom husets största dörr.«

Rösten tillhör den isländske filmregissören Hrafn Gunnlaugsson.

1980 chockade han sina landsmän med filmen »Drömmen om ett annat liv«. Den handlade om en ung man som ärvde sina föräldrars gård ute på den isländska landsbygden. Men längtade efterett liv i staden.

»Gunnlaugsson är ute för att tvätta romantikens skärva ur sina landsmäns ögon och få dem att se den kärva verkligheten«, skrev Svenska Dagbladets Elisabeth Sörenson.

1980 chockade han sina landsmän med filmen »Drömmen om ett annat liv«.

Huvudet på spiken, på ett sätt hon nog inte kunnat föreställa sig på redaktionen i Stockholm.

Hrafn Gunnlaugsson hade begått en kardinalsynd hemma i Island när han utmanade idealbilden av livet på tundran. Och han var långt ifrån klar. Tre år senare kom »Korpen flyger«, en brutal skildring av den isländska vikingatiden.

Hrafn (islänningar kallar helst varandra vid förnamn) plockade bort hornen ur hjälmarna, skitade ner de högt aktade sjöfararna.

– »Korpen flyger« tog död på myten om vikingar som valkyrior med stora bröst – för första gången porträtterades de som pirater, berättade han när vi sågs kvällen före.

Fortfarande 35 år senare visas filmerna inte för elever i skolorna på ön, enligt regissören. Ändå är det inte främst hans filmkonst som sticker i många islänningars ögon i dag.

Det handlar mer om hans hus.

Vid besöket på Sveriges ambassad frågade vi Håkan Juholt vad som gör huset så värt att besöka. Islandsambassadören funderade en stund. Sedan uppmanade han oss att bara åka dit, och tänka oss ordet »bygglov«.

– Hrafns hus får Lars Vilks bygge att framstå som ett jävla Scandichotell!

Byggt av prylar som Hrafn Gunnlaugsson samlat på sig genom åren har huset vuxit fram organiskt. Sinnrika skapelser i metall, ett gigantiskt öga som lyser upp i kvällssolen, altare tillägnade gudar från en annan tid. Och så högst upp: en korp av stål (Hrafn på isländska). Regissörens signum.

Vi drar och sliter i alla handtag vi hittar. Kliver över bråte och skrot. Fotografen Tor Johnsson håller vid ett tillfälle på att trilla i ett stort kar med isvatten i jakt på denna »husets största dörr«.

Men utan att lyckas.

Bittert tvingas vi erkänna oss besegrade. Åker in till stan igen och återkommer någon timme senare. Då har mästerregissören tagit sig upp ur badet. Han öppnar upp en av de 13 (!) dörrarna på baksidan av huset. Plirar forskande på oss, mumlar något om att »man måste dra hårt« och visar oss sedan in.

Rundturen börjar genast: Fasaden här borta är gjord av gamla köksbord, klargör han. Den där spritflaskan innehåller en giftorm från Vietnam. Och den här järnväggen, berättar Hrafn och pekar med sin käpp, kommer från en skyddsvall mot u-båtar från andra världskriget.

– Jag ville experimentera och se om det gick att bygga ett rum helt i järn, men det visade sig bli ganska kallt, skrockar han och fortsätter ut i allrummet.

Det knastrar välkomnande från den öppna spisen. Över allt hänger det prylar: Guldbaggen, ett foto av honom och vännen Ingmar Bergman, en solblekt hälsning från en annan vän, Leonard Cohen. Den världskände musikern ska ha blivit glad när Hrafn Gunnlaugsson berättade att även han hade judisk blod i sig.

Regissören skrockar.

– Cohen sa bara: »Fraternity!«

Stod ni varandra nära?

– Jag gjorde en dokumentär om honom och lärde känna honom väldigt bra. Han gjorde ett starkt intryck på mig. Det som var speciellt med Cohen var att han hade en väldigt objektiv syn på världen, och hans syn på Island gjorde att jag kunde se på landet med distans.

– Vissa ställen är väldigt roliga att besöka, även om man inte vill bo där. Det var nog så Cohen såg på Island. Det var likadant med Ingmar [Bergman]. Han sa: »Ojoj, Island är ett enormt ställe där jag kan slå mig ner.« Men jag tror inte att han skulle vilja bo här, för att överleva måsta man vara född här. Eller vara kines eller polack så att du känner att du kommer till ett bättre ställe.

Blev vän med Ingmar Bergman. "Vi hade någon slags kemi ihop", säger Gunnlaugsson. 

Hrafn Gunnlaugsson och Ingmar Bergman blev vänner efter att Hrafn bjudit honom till en kulturfestival i Reykjavik. Via en bekant fick han tag i numret till huset på Fårö och talade med Bergmans fru Ingrid. Hon förklarade att det skulle bli omöjligt att få Ingmar att resa till Island. Han reste ingenstans om han inte var tvungen. Men innan hon lade på luren frågade hon: Vem ska jag hälsa ifrån?

Hrafn ler när han fortsätter:

– Säg att jag ringer från Islands kulturfestival, men säg också att jag personligen har regisserat »Korpen flyger«, sa jag. »Ja, men vänta nu«, svarade hon, »han har sett den filmen två, tre gånger«.

– Sedan kom han.

Hur var din och Bergmans relation?

– Vi hade någon slags kemi ihop, kanske var vi båda tillräckligt galna, haha.

I dag är det länge sedan Hrafn Gunnlaugsson gjorde någon film som vände upp och ner på den isländska kulturdebatten. Men han skräder fortfarande inte orden. Vare sig det gäller klimatförändringar, vi återkommer till dem, eller den isländska självbilden.

– Jag har inte haft en kritisk syn på självbilden, jag har bara sett den annorlunda, säger han.

– Mina föräldrar skickade ut mig på landet som barn, på öarna utanför Island. Det fanns ingen elektricitet så vi befann oss verkligen i vikingatiden. Jag upplevde en fruktansvärd isolering och »Drömmen om ett annat liv« var min syn på vad som skedde ute på landsbygden – utan att romantisera.

Enligt honom hade islänningarna aldrig sett Island som det porträtterades i filmen.

– Det var samma chock för dem som när man hör sin röst för första gången på en bandspelare. Man blir väldigt förvånad: är detta verkligen jag?

– Det blev tumult och man pratade om att förbjuda att filmen visades utomlands. Men jag hade bara visat att kejsaren inte hade några kläder, säger han.

Jag berättar om mina egna intryck när jag första gången besökte Island. Före finanskraschen. Det var en annan plats än den i Hrafn Gunnlaugssons filmer. Islänningarna hade vuxit sig till ett världsvant folk, som hellre pratade finansiella instrument än fiske. Landets privata banker växte i rasande fart. Mellan åren 2003 och 2007 tredubblades fastighetspriserna på ön medan den isländska börsen växte niofaldigt i storlek. År 2006 var genomsnittsinvånaren på ön tre gånger rikare än tre år tidigare, rikedomar som alla på ett eller annat sätt var kopplade till den skenande finansmarknaden. Dyra bilar, hus utomlands, designerkläder – inget tycktes tillräckligt för att stilla islänningarnas köplust.

Till slut tog det stopp. Islands tre största privatbanker gick under. Den lilla önationen hamnade i depression.

Det har skrivits hyllmeter om de ekonomiska orsakerna bakom krisen. Men var det något i islänningarnas kynne som fick dem att så hejdlöst sätta sin ekonomi i spinn?

Hrafn Gunnlaugsson drar paralleller till vänner han träffade när han kom till Sverige på 70-talet för att studera.

– Jag lärde känna några polacker. De köpte alla prylar de kunde: kläder, bilar. För dem var det stor glädje efter ett liv i fattigdom. Vi var ett bondesamhälle fram till andra världskriget, det var först därefter vi blev ett modernt samhälle. Och du kan ju tänka dig hur människor som kommer ur denna fattigdom blir fängslade vid prylar.

– Sedan är det så tråkigt på Island. Mörkt, kallt och isolerat. Så hur ser man till att ha skoj? Man köper prylar! En snöskoter, en båt och så vidare. Det är den fattiges dröm att vara rik, fortsätter han.

Har islänningarna lyckats skaka av sig sitt nyrika jag?

– Nej, jag tror att de är lika infantila i dag. Det har inte förändrats så mycket. Jag tror att vi som bor på öar och saknar fysisk kommunikation med andra länder inte lär oss leva på annat sätt än vi är födda till. Därför har vi en väldigt barnslig syn, inte på ett negativt sätt, men islänningarna är storögda: »wow, vilken häftig bil du har!«

– Det har en viss charm, tillägger han.

Hrafn Gunnalugsson berättar om sin far, höjdare inom Röda Korset på sin tid, som reste till Ungern efter revolutionen 1956 och återvände med 52 flyktingar till Island.

– Jag kommer ihåg dessa invandrare. De var otroliga, vilken vilja och kraft att ta sig från Ungern till Island. Till kylan och isolationen. Och de oerhörda fördomarna från människorna, som alla trodde att de var så fruktansvärt begåvade.

– Alla islänningar lider av det här, att de är så begåvade. Det är vårt nationella handikapp. När du lever i en så avskild värld och hela tiden tittar i en spegel börjar du till slut beundra dig själv, likt Narkissos.

Han skrattar:

– Att vi inte är världsmästare i fotboll, vi begriper det inte!

Inför intervjun har vi fått höra att vi inte ska förvänta oss några tillrättalagda svar från Islands filmpionjär. Han säger det han tycker, utan omskrivningar. Som när han under metoo-hösten kallade debatten pjoskig, och delade en känd skådespelares inlägg om att den var så extrem att det nog inte fanns någon man som inte gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. När han pratar om sina söner, med två färgade kvinnor, kallar han dem sina »mulatter«. Och när klimathotet kommer upp fnyser Hrafn Gunnlaugsson bara: Vem säger att klimatet av i dag måste bevaras?

Han frågar sig retoriskt:

– Varför ska det här huset inte gå under? Det är bara en annan verklighet som den reaktionära människan inte vill ta till sig.

Runt om i hans hus blandas symboler från asatron med Jesusstatyer, en av dem visar snoppen om man drar i en spak. Hrafn slår ut med armarna.

– Jag har aldrig varit frälst av någon sanning i mitt liv. Folk blir katoliker eller kommunister och vill frälsa andra, jag har aldrig velat frälsa en jävel. Jag beundrar folk som är kontroversiella och speciella men jag försöker inte att förändra dem.

Trivs du att leva bland alla dessa saker?

– Ja, jag gör faktiskt det, säger han.

– Korpen gillar att samla på saker.

Äldste sonen, Aron, kommer in i rummet. Han vill ha skjuts till danslektionen som börjar om några minuter. Pappan rätar på sig. Byter till spanska och kallar på sin fru: »Amore«. Mumlar något om att hon bara har kubanskt körkort och att de fortfarande inte vet om det gäller på Island.

– Vi har aldrig hamnat i den situationen.

– Men jag sa till henne att hon inte kommer till Island utan körkort, så då köpte hon ett körkort.

Köpte hon verkligen det?

– Jag tror det, skrattar han.

Gunnlaugsson återkommer ofta till sina barn under intervjun. Skiner upp när han berättar om något av deras upptåg, eller hur tonåringen Aron minsann inte klarar av att passa tider. Men hur är det att vara barn till en så kontroversiell person som honom?

Frågan får den åldrande regissören att anlägga en allvarlig min.

– Jag tror att det är jättejobbigt. Det måste det vara. Jag tyckte att det var jobbigt att vara barn till min mor som var vår mest kända skådespelerska. Jag var tvungen att ställa upp som »hennes barn« när hon skulle visa upp mig.

När Hrafn Gunnlaugsson själv var barn var varenda unge i klassen blond och nor­disk till utseendet. Så är det inte i Arons klass, berättar han.

– Det är barn från Filipinerna, Afrika, Kina, Vietnam. Av 20 barn är det 7 som kommer från andra länder. Och för att förstå varandra går de över till engelska. Mina barn talar bara isländska med mig för att göra mig glad.

Han tar med oss till en dunkelt upplyst plats i huset. Slår på en dator. Börjar pilla med sitt senaste alster.

– Isländskan håller på att försvinna som språk och när den är försvunnen så är det viktigt att det finns dokument om hur man uttrycker språket ordentligt.

Han trycker på play. Med hes stämma läser Þórarinn Eldjárn, en av Islands främsta författare och poeter, upp en dikt som är lika gammal som landet vi befinner oss i. Den handlar om en man som förlorat sina söner till havet, och nu vill hämnas på Oden. Hrafn säger att han ville göra ett program om sex dikter – berättade på en uråldrig dialekt – som han vill bevara för eftervärlden.

– Det är inte många islänningar i dag som kan uttala detta språk på ett sätt så att det utan tvivel är riktigt.

Han berättar om vikingarna. Om hur de for till England och Irland och rövade bort kvinnor och gjorde dem till slavar.

– De var rädda för att ta män till slavar, eftersom att de kunde göra uppror. Men barn och kvinnor innebar mindre risk, särskilt om de gjorde kvinnorna gravida.

– »Korpen flyger« handlar om det här. Kvinnan som rövades bort gjordes gravid på Island och när sedan »Gestur« (huvudkaraktären) kom var det för sent eftersom hon har fått barn med mannen han skulle hämnas på.

Våldtäkter och människorov. Det var dessa obekväma sanningar som vände filmpubliken hemma på Island från den vid det laget världskände filmregissören. Hrafn Gunnlaugsson säger att han utmanade den kulturellt korrekta »mediesanningen«.

– Mina vikingar var skitiga flyktingar, de var pirater och inga stora hjältar. De var överlevare som försökte ta sig fram i vilda västern. Kanske är det därför filmerna har kallats »torskwesterns«.

I dag är det inte längre torskwesterns som gör isländsk film berömd internationellt. Men fortsatt samhällskritiska filmer. Bland de stora namnen i dag hörs Ísold Uggadóttir – besläktad med Hrafn Gunnlaugsson – som belönades på Sundancefestivalen för sin svarta satir om flyktingar. Eller Grímur Hákonarson, vars »Bland män och får« vann Un certain regard i Cannes.

Men det var här, i Hrafn Gunnlaugssons egendomliga hus strax utanför centrala Reykjavik, som den isländska filmsagan började. I den tidigare militärbaracken som han till en början använde som rekvisitaverkstad.

– På den tiden fanns ingen rekvisita, ingen dekoratör, det fanns en kille som hade en läderverkstad som gjorde kläderna åt mig, men som aldrig hade jobbat med film. Jag tog själv hand om finanserna, minns han och berättar om samarbetet med svenska skådisar och filmarbetare.

– Det var första gången man fick jobba med professionella, vilken upplevelse!

Huset ligger vackert beläget, precis intill havet med enastående utsikt över Reyk­javik och fjällen på andra sidan bukten. Strax ovanför, där vågorna slår upp mot den svarta lavastranden, låg tidigare en allmän väg. Den byggde Hrafn över. Bråk uppstod. Tillbyggnaden stämplades som svartbygge av kommunen –  skulle rivas.

Då tillkallade den självutnämnde anarkisten högre makter: Han fick musikern tillika Islands högste företrädare för asatron, Hilmar Örn Hilmarsson, att helga den lagvidriga tillbyggnaden. Bulldozrarna kallades tillbaka och i dag extraknäcker svartbygget som tempel.

Hrafn Gunnlaugsson ler stolt.

– Det är den enda platsen på Island som har heliggjorts av Hilmar Örn Hilmarsson.

Ärligt talat, gjorde du det för att jäklas med kommunen?

– Det kan jag inte säga. Det är dina ord. Men det är många som har tolkat det  på det sättet. För mig är det så, att för att inte bli uttråkad så måste man göra något.

Han plirar återigen forskande på oss. Och säger sedan:

– Man ska inte gå på allmänna vägar, man ska gå sina egna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera