Farage avgår sensationellt – för att kunna fortsätta

I brittisk politik kan även en avgång vara ett sätt att vägra lämna scenen. Nigel Farage har nu meddelat att han avgår som parlamentsledamot för Clacton. Men inte för att dra sig tillbaka. Tvärtom. Ledaren för missnöjespartiet Reform UK tänker ställa upp igen i det fyllnadsval som hans egen avgång utlöser.

Även med Farages mått är draget spektakulärt. Officiellt handlar det om att låta väljarna i Clacton avgöra om han fortfarande har deras förtroende efter idel mediauppgifter om odeklarerat finansiellt stöd: en gåva på fem miljoner pund från kryptomiljardären Christopher Harborne och ytterligare påståenden om monetärt stöd från George Cottrell, Farages gamle allierade, som tidigare dömts för bedrägeri i USA.

Farage nekar till att ha gjort fel och försöker redan rama in striden som ännu en hetsjakt: folket mot etablissemanget, vanligt folk mot Westminster, sanningen mot medierna, Reform mot hela den där grå förvaltningsmaskinen som alltid tycks vara ute efter just Nigel Farage.

Det är inte svårt att förstå varför han väljer just den ramen. Farage har alltid varit som bäst när han kan förvandla en personlig eller administrativ skandal till en större berättelse om demokratisk förföljelse.

Avgången bör därmed förstås taktiskt. Om Farage hade suttit kvar, och den redan initierade etikgranskningen gått honom emot, hade parlamentet – i vilket han knappast har ett överskott av vänner – kunnat stänga av honom. En tillräckligt lång avstängning hade i sin tur kunnat leda till ett fyllnadsval i alla fall – utan att han själv höll i taktpinnen.

Genom att avgå först förekommer Farage processen, tar kontroll över tidslinjen och gör regelverket till motståndare snarare än domare.

Det kan fungera. Farage är fortfarande en politiker med ovanlig fallenhet för att förvandla varje angrepp mot honom till bevis för att han behövs. Väljarna i Clacton kan mycket väl belöna honom för att han ”låter folket döma”, särskilt om motståndarna framstår som alltför ivriga att sänka honom procedurvägen snarare än genom val.

Men han bör nog inte känna sig helt säker. Ett fyllnadsval medför alltid risker. I synnerhet som frågor om pengar, gåvor och rika välgörare skaver särskilt illa för en politiker vars hela varumärke bygger på att vara folkets man mot eliten. Det är en sak att beskriva sig som upprorsledare mot systemet – en annan att behöva förklara varför folkets revolt tycks kräva så generös finansiering från den monetära toppen.

Hans sensationella drag var smart och har sannolikt stärkt hans chanser att bli omvald. Eftersom han skulle vara mer illa ute annars. Men även i Clacton kan det finnas en gräns för hur många gånger samma väljare vill bli ombedda att rädda Nigel Farage från etablissemanget – särskilt när martyrrollen den här gången känns en smula ansträngd och mest tycks handla om att folkets man inte vill säga vem som betalar hans notor.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare