Kapitel 8: Dnipropetrovsk – raketstad vid Dnjepr och Potemkins stad (2/2)

Den som vill se närmare efter måste stiga av, lämna de stora esplanaderna och ge sig in i sidogatorna. Han eller hon kommer ofrånkomligen att dras till Menora-centret, ett av de kanske mest imponerande höghuskomplexen i downtown Dnipro. Menora-centret består av sju huskroppar i olika höjd, den högsta 20 våningar, som genom sin monumentalitet och stränghet har något av ett tempel över sig (arkitekt: Alexander Sorin). Det ligger på Sholem Aleichem-gatan, där Jekaterinoslavs judiska kvarter låg, mitt inne i staden och mitt emot den forna Uspenskij-katedralen, som demonterades under 1930-talet och omvandlades till ett sjukhus, och som fortfarande inte är återuppbyggd. Enligt egen utsago är Menora-centret världens största judiska center och har affärer, hotell, konsertsalar, caféer och ett museum om judarnas historia i Ukraina. Det är inte minst på grund av det som Dnepropetrovsk har rykte om sig att vara "Ukrainas judiska stad" (Kyiv Post). Integrerad i byggnaden är den gamla koralsynagogan, en av över trettio synagogor och bönehus i staden före revolutionen. Besökare i Menora-centret blir perplexa över driftigheten och ibland chockerade av de dyrbara och luxuösa materialen. Museet visar något som saknas i stadsmuseet och mot bakgrund av det judiska Jekaterinoslavs betydelse genast faller en i ögonen: den judiska historien i Ukraina. Med en tredjedel judisk befolkning var staden ett centrum för judenheten under det sena tsarriket, framför allt för en judisk arbetarrörelse, som drog till sig framgångsrika företagare. Men den var också skådeplats för antijudiska pogromer 1883 och 1906. Från Jekaterinoslav kom sådana berömdheter som rabbi Menachem Mendel Schneerson, som dog som en mycket ansedd tzadik i New York; den judiske dumaledamoten Schmaria Levin, som hade studerat vid Friedrich Wilhelm-universitetet i Berlin och var rabbin i staden mellan 1898 och 1903; och en av de viktigaste aktivisterna i den judiska arbetarrörelsen, Ber Norochov.

Menora-centrets volym och form ger skyskrapornas landskap i staden en särskild accent, särskilt när det är upplyst på kvällen. Det fungerar nästan som ett memento: Se, detta är staden där det, efter fasorna under den tyska ockupationen, åter finns judar! En kommunitet med 50 000 medlemmar, landets näst största efter den i Kiev. Om man åker med spårvagn nr 1 till ändhållplatsen, går ett stycke till förbi det nybyggda nationella Oles Hontjar-universitetet och sedan viker av in i en liten skog, stöter man på ett beskedligt minnesmärke: en liten betongobelisk med texten "Till de fredliga medborgarna och offren för fascismen, oktober 1941". Det finns ett annat minnesmärke på den gamla judiska begravningsplatsen och ytterligare ett längre ut från staden, vid den landsväg som leder förbi träkyrkan i Novo-Moskovsk. Där påminner en minnessten som invigdes 2014 om de 4 000 judar från Dnipropetrovsk som mördades på denna plats.

Det judiska Dnipropetrovsks sista dagar är dokumenterade i de vittnesmål som Ilja Ehrenburg och Vasilij Grossman samlade in. Ett av dem, av makarna Indikt, leder oss till en plats som, övertäckt Dnipropetrovsk – raketstadvid av reklam för Givenchy och Hugo Boss, är lätt att missa. På det centrala varuhuset Univermag – den viktigaste byggnaden från 1930-talet, ritad av Alexander Krasnoselskij – finns i höjd med andra våningen en minnestavla om att judarna tvingades infinna sig här och sedan gå till ravinen i den gamla botaniska trädgården, dagens Gagarin-parken. Tyskarna hade marscherat in i staden den 24 augusti 1941. Många judar hade inte lämnat staden eftersom de inte hade någon aning om vad som väntade dem. Många trodde på lögnen att de bara skulle "omflyttas". Den 13 oktober följde 11 000 judar den tyske stadskommendantens befallning och infann sig vid Univermag, varifrån de drevs på led genom hela staden – via Karl Marx-prospekt, Karl Liebknecht-gatan och Zaporog-chaussén. Aktionen varade i två dagar, under befäl av SS-generalen Friedrich Jeckeln som också hade organiserat bland annat massakrerna i Kamjanets-Podilsky, Kiev och Riga. Av de 30 000 judarna i staden 1941 var bara 702 vid liv i februari 1942. En av de få som undkom var den unge, idag världsberömde, konstnären Ilja Kabakov, som i tid hade evakuerats till Samarkand i Centralasien.

Krigstiden och särskilt slaget om Dnjepr fick ett eget museum med diorama 1975. Kring den avsides belägna och skenbart övergivna betongbyggnaden står exemplar av berömda stridsvagnstyper från det stora fosterländska kriget. Nu klättrar barn på dem. I stadsmuseet handlar sal 7 om den tyska ockupationen. Här visas uniformer, revolvrar, brev, bilder från Karl Marx-prospekt och förstörda byggnader som var kända för alla i staden: centralstationen, brödfabriken, gruvtekniska institutet. "Bayerska huset" nedbränt. På en stadskarta över Berlin visas marschvägen in i "bestens håla": riksdagshuset. Likt reliker ligger marskalkarna Konjevs och Makinovskijs slängkappor i en glasmonter. Man kan också beskåda marskalken inom flygvapnet Vladimir Sudets paraduniform och den imponerande avfyrningsrampen till en Katiusja.

Men mest om det ockuperade Dnipropetrovsks topografi kan man lära sig i verken av stadshistorikern Michail Sjatrov, vars historiebok, avfattad under sovjettiden, man kan köpa på bokbasaren vid teatern. Erövringen av staden följdes som vanligt av en mängd namnbyten: Karl Marx-prospekt blev Breite Straße. Stadens bästa hotell togs i beslag, däribland Astoria. På stadens gator rullade dittills okända bilmodeller, till exempel chefen för säkerhetstjänsten Platts och stadskommendanten major von Heldelmanns svarta Opel-limousiner. På Breite Straße restes galgar där gisslan och partisaner hängdes offentligt. Biografteatern Komintern blev nu bion Viktoria som var "endast för arier". Teatern Röd front blev till bion Atrium, och på den tidigare bion Gorkij visades tyska filmer av Leni Riefenstahl, Marika Rökk och Harry Piel. "Chaufförklubben" blev till ett officerskasino och revolutionsmuseet på hörnet Charkov-gatan/Karl Marx-prospekt blev ett soldathem. På Breite Straße 56 hade Hugo Garpoletto & Co en filial, liksom firman Klapproth & Gross från Königsberg. Petrovskij-verken blev en del av Hermann Göring-verken. Överallt syntes tysk reklam och tyska annonser – på posten, i biograferna, i skyltfönstren.

Kyrkor som hade stängts av sovjetiska myndigheter öppnades igen. I järnvägsarbetarnas klubbhus uppstod en ukrainsk teater. Folktyskar kunde registrera sig på Poltavskaja-gatan 30, och ryska och ukrainska tidningar gavs ut av tillresta emigranter från Berlin under uppsikt av en herr Teichmüller. Gestapo höll till på den tidigare Lenin-gatan 3, en tvåvåningsbyggnad intill teatern. En annan plats där tyskarna gjorde sin närvaro gällande var skolgården till skola nr 9 på Mostovaja-gatan. Under byggarbeten på 1960-talet upptäckte man här en massgrav med 500 lik från ockupationstiden.

När tyskarna utrymde staden den 25 oktober 1943 hade tusentals bostäder och fabriksanläggningar förstörts. Staden var nedbränd. Invånarantalet hade krympt från över en halv miljon 1939 till färre än 200 000. 75 000 invånare och många tusen krigsfångar hade deporterats till tyska riket som "Ostarbeiter". Det är ett verkligt mirakel att stora delar av de till Ural evakuerade industrianläggningarna var tillbaka i staden så att driften kunde återupptas redan 1945.

Sin storhetstid hade staden under de tre årtiondena mellan 1959 och 1987, då Dnipropetrovsk officiellt var en "stängd stad". Redan på 1940-talet hade en bilfabrik byggts på en gammal flygplansfabriks område, och den blev senare en hemlig fabrik under kodnamnet Verksamhet 586 och "Södra konstruktionsbyrån". Den utvecklades till stadens hittills största fabrikskomplex: Juzjmasj. Juzjmasj blev ett centrum för sovjetisk raket- och rymdfärdsteknologi, där nästan allt det producerades som gjorde Sovjetunionen tidvis världsledande på detta område.

Sedan 2013 finns ett friluftsmuseum i stadskärnan. Där står smala vita raketer av typen Cyclon-3, 8K11 och 8K99 likt pilar mot skyn. De tekniska prestationerna gick hand i hand med hemlighetsmakeri. Experter från Moskva och Leningrad flyttade till staden under goda villkor, privilegier och lönetillägg. Men ändå var den stängda staden inte avskuren från världen: Beatlesfeber, rockkonserter i kulturpalatset på Juzjmasj, hare-Krishna och kyrkliga högtider. Komsomol som en skola för en generation som ville ut ur den blytunga tiden i det sena Sovjetunionen. Dnipropetrovsk står alltså, som historikern Sergej Zjuk från staden har visat, för både en guldålder och för stagnation, för rock’n’roll och för Rocket City.

Rocket City blev födelseorten för "Dnipropetrovsk-klanen", en särskild kadersmedja. Leonid Brezjnev tog sig från Dnipropetrovsk till Sovjetunionens topp – hans dåvarande villa låg som sagt på Vorosjilov-gatan 11. Leonid Kutjma, tidigare företagsledare på Juzjmasj, blev det självständiga Ukrainas president. Den unga Julia Tymosjenko, senare premiärminister, tjänade sina första pengar på att hyra ut musik- och videokassetter här. Miljardärer som Viktor Pintjuk och Hennadij Boholjubov gick på stadens metallurgiska respektive byggnadsinstitut. Ihor Kolomojskyj, en av Ukrainas rikaste män, aktiv medlem av den judiska församlingen och guvernör under svåra tider, tog också sin examen på metallurgiska institutet.

På de stora fabriks- och förvaltningsbyggnaderna från 1970-talet kan man se att den "stängda staden" var allt annat än en stad i den sovjetiska provinsen. Här skapades kritiska massor som bara väntade på det ögonblick då de skulle frigöras eller frisläppas. I likhet med andra städer präglade av det sovjetiska imperiet var också Dnipropetrovsk tvunget att uppfinna sig på nytt efter Ukrainas självständighet. Företagare i paritet med Alexander Pol, som gjorde Jekaterinoslav stort, finns det också i dagens Dnipropetrovsk.