David Eberhard, överläkare och statsministerkandidat

Text: Thord Eriksson

David Eberhard? Jo, det är ju överläkaren från psykakuten där konststudenten spelade psy­kotisk i vintras. I vrede, som verkade blandad med vällust, pucklade han sedan på henne med verbala rallarsvingar: Hon »borde klippa sig och skaffa jobb på cirkus. Pajasar brukar jobba där.«

Detta är bara en rännil i all den kritik som han spridit omkring sig under de senaste åren. Boken »I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet« som kom för tre år sedan, var en uppgörelse med en, enligt David Eberhard, alltmer livsoförmögen nation. Och i aktuella »Ingen tar skit i de lättkränktas land«, som fortsätter på samma tema, angriper han beteenden som han spårat hos en god del av befolkningen. Budskapet lyder: Skärp er, sluta deppa och grubbla över gamla oförrätter och spring inte här hos oss i psykiatrin i tid och otid. Han hävdar att människor – inte minst 70- och framför allt 80-talister – söker psykiatrisk hjälp i allt större utsträckning. Kanske beror det på att det inte längre är lika skambelagt som förr att må psykiskt dåligt.

Men ett litet stigma får gärna finnas kvar, menar han, det är sunt om det kvarstår något litet motstånd mot att söka vård.

– I de flesta sammanhang kan man skärpa sig och gå vidare. Att älta saker är som att hela tiden tvätta ett sår; då läker det aldrig.

Att vi svenskar är så snara att söka hjälp beror, enligt David Eberhard, på att vi tappat perspektiven i tillvaron; vi tar rättigheter för givna, vi känns inte vid några skyldigheter. Därför klarar vi motgångar sämre än tidigare generationer, och springer vi inte till psyket eller kräver att bli sjukskrivna för utbrändhet, så hävdar vi att vi blivit kränkta och kräver samhällets stöd. Konsten, kulturen, skolan, Sigmund Freud, queerteoretiker, sossarna – alla får en släng av kritiken.

– Ja, det är ett totalangrepp, säger han belåtet över lunchtallriken.

Han är son till en psykiater och en lärare. Tre av hans fyra syskon har också blivit läkare. De växte upp i Lund, en skyddad oas av upplysning och lyckad förträfflighet.

Är den silverkvisten rätt utsiktspunkt för den som uppmanar resten av det betydligt mindre lyckligt lottade landet att göra upp med sin trygghetsnarkomani, skärpa ihop sig och sluta gnälla?

– Jag har ju hört att jag som medelålders vit, heterosexuell, privilegierad och välutbildad man inte ska uttrycka mig om det där. Jag har vigt mitt liv åt att hjälpa människor som har det svårt, och därför upplevt mer elände än de flesta andra.Och man bör komma ihåg att även om jag kommer från övre medelklassen, så är det en miljö där det också kan vara hårt; människor kan förlora sina barn, de kan bli av med jobbet, de bråkar med varandra.

Fler än David Eberhard själv nickar bifall åt hans tankar. »I trygghetsnarkomanernas land« har på två år sålts i runt 50 000 exemplar – en respektingivande siffra för en debattbok, Svensk Filmindustri har till och med haft planer på att göra film i Michael Moore-stil av den. Och Facebook-gruppen »David Eberhard for prime minister in Sweden 2014« har samlat 127 medlemmar (»Det är en god vän som har startat det …«).

Bland dem finns, förutom statsministerkandidaten själv, många profiler från den politiska högerkanten: Marie Söderqvist, Sofia Nerbrand, Billy McCormac. Det blå lägret lyssnar gärna på honom.

– Jag har hållit föredrag för kd, sen har jag blivit inbjuden av folkpartiet och av Timbro, och det är väl kanske inte så konstigt. Men jag har aldrig blivit inbjuden av socialdemokraterna, som ju är ett helt trygghetsfixerat parti. Det tycker jag är tråkigt, jag hade lätt tackat ja till en sådan inbjudan.

Mikael Sjöberg – chef för Arbetsmiljöverket, statssekreterare i den förra regeringen och kusin med självaste Göran Persson – är ett s-märkt undantag. När de träffas brukar Sjöberg frustrerat fråga: »Hur ska man göra socialdemokratisk politik av dina böcker?«, berättar David Eberhard som jämför sina stränga predikningar med gammal socialdemokratisk arbetarmoral. Folkhemsbyggaren Per Albin Hansson skulle nog ha varit överens med honom om det mesta, tror han. Själv röstade han på folkpartiet i förra valet men tillägger snabbt att han genom åren har lagt sin röst på alla partier utom – och detta kommer säkert som en smärre överraskning för hans supportrar – på moderaterna. Socialdemokratins trygghetsfixering har en blå motsvarighet, hävdar han.

– Om jag kunde skriva om den förra boken så skulle jag fokusera mer på trygghetstörsten på högerkanten, som handlar mycket om föreställningen att samhället har blivit farligare, att det finns mycket brottslingar och våld, trots att 1900-talet var det minst våldsamma århundrade som mänskligheten sett.

Men om han nu ska bli statsminister och hittills har staplat exempel på fel och brister i det svenska samhället, borde väl nästa bok innehålla lösningar?

Nja, säger David Eberhard.

– Jag är ingen guru och jag skulle bli kallad besserwisser.

Men det kallas du väl redan?
– Ja, jag kallas besserwisser, so what? När jag tycker att jag har rätt, så säger jag det. Och jag vill att andra ska säga till mig om de tycker att jag har fel. Sen kan man ju alltid säga att jag är en besserwisser för att jag råkar vara bättre på att argumentera för min sak.