Tilde Björfors: »Jag kan göra precis allt jag vill«

Text: Petra Hedbom

Om man vill att Tilde Björfors ska göra något är det bästa sättet att först säga åt henne att det är omöjligt. Då är det som att trycka på en knapp. – Jag är verkligen övertygad om att jag kan göra precis allt jag vill, bara jag bestämmer mig. Efter 11 år med Cirkus Cirkör så har den tron bara blivit starkare. Ingen tackar en för att man håller på sig, så det är bara att göra.

Vi träffas i Alby söder om Stockholm. Här i betongförorten finns hjärtat av svensk nycirkus, Cirkus Cirkör. En verksamhet som började med att en 20-årig skådespelare från Lund lockade med sig ett gäng artister från Frankrike till Sverige för att hon kände att denna konstform, där traditionell cirkusakrobatik möter musik, poesi och dans, behövdes i Sverige.

Nu femton år senare leder Tilde Björfors en organisation som förutom att sätta upp föreställningar för utsålda hus driver utbildningar, barn- och ungdomsverksamhet, har 300 personer på lönelistan och omsätter 30 miljoner kronor om året.

Av en slump, på väg till Cirkus Cirkörs lokaler, läser jag en artikel om astronaut Christer Fuglesang. Han kan gå på lina och jonglera – samtidigt. Det kan inte Tilde Björfors, men att övning i cirkuskons­ter är ett utmärkt sätt att skärpa sinnet, det är hon övertygad om. Stolt berättar hon att ungdomarna som går på Cirkörs gymnasieutbildning läser de teoretiska ämnena vid ett vanligt gymnasium. Flera år i rad har deras betyg legat högre än övriga elevers.

Förklaringen är enkel, menar Tilde Björfors. Ungdomarna på cirkusprogrammet får utlopp för sina fysiska behov och har därför lättare att koncentrera sig i skolbänken, men framför allt – de får göra något som de har lust till.

– Lusten är människans viktigaste redskap. Hittar man lusten så kan man i princip lära sig vad som helst. Tyvärr är skolan i dag väldigt dålig på att ta tillvara ungdomars inre drivkraft, lusten förtvinar och lärandet blir ett måste. Jag skulle gärna vilja prata med Jan Björklund som nu vill införa mer ordning i skolan, jag tror det är förödande för inlärningen.

När vi satt oss hugger Tilde snabbt in på pannkakorna. Det är som att hon äter på samma sätt som med allt annat hon tar för sig, bestämt och målinriktat. Hon säger ursäktande mellan tuggorna att hon precis efter en premiär ofta äter mycket, fyller på den energi hon förbrukat under en intensiv repetitionsperiod.

En knapp vecka tidigare har Cirkus Cirkör haft premiär på föreställningen »Momo, eller kampen om tiden«, ett samarbete med Stockholms Stadsteater. Historien baserar sig på Mikael Endes roman från 70-talet som beskriver hur de gråa herrarna stjäl tid från medborgarna.

Huvudpersonen Momo undrar olyckligt varför människorna plötsligt slutar att träffas och prata, utan bara skyndar sig.

Själv försöker Tilde Björfors på bästa sätt fördela tiden mellan sin son Laban, 2 år, och jobbet med Cirkör. Hon berättar hur förvånad hon blev när hon blev mamma men inte alls ville släppa allt annat som hon trott. Passionen för cirkusen var lika stor som innan – men inte längre den enda.

– Jag känner mig som en tvåbarnsmamma och att Cirkus Cirkör är mitt ena barn.

Plötsligt slutar hon att äta, reser sig och en annan, något disträ sida av den målinriktade cirkusdirektören skymtar fram. Hon har glömt sin väska och alla papper någonstans, går iväg, hittar dem, eller några av dem i alla fall. Under samtalet återkommer hon ofta till vikten av att ta ansvar för sitt eget lärande. Kanske började det hela när hon som 16-åring tillsammans med några klasskamrater startade en egen gymnasieskola, långt innan friskolor blev ett begrepp inom svenskt utbildningsväsende.

– Vi hade en gästlärare i nian som ställde en massa jobbiga frågor och som tvingade oss att tänka efter. Vi var ett gäng som insåg att den gymnasieskola vi ville ha inte fanns, så vi startade en egen. Vi fixade allt, lokaler, skrev läroplan, hyrde in lärare. Många var de vuxna som skakade på huvudet och sa »det där går aldrig«. Men vi bestämde oss – och det gick.

För ett år sedan blev Tilde Björfors professor i nycirkus vid Danshögskolan i Stockholm, hon har fått utmärkelser som Framtidens Ledare och håller föreläsningar om hur man är en inspirerande chef. Var får hos själv sin inspiration ifrån?

– Det ger mig enorm kraft att se människor växa eller ta steg i livet, utmana sig själva. När människor litar på sina visioner och vågar vara fantastiska, för det är läskigt att vara fantastisk. Min vision är att nycirkusen ska bli en etablerad konstform i Sverige, att den ska bidra till att skapa många bra, goda människor med lust att ta ansvar för sina liv.

När vi lämnar restaurangen har ljudnivån sjunkit betydligt, borta är stojet och ropen, kvar är några grupparbetande studenter och deras kaffekoppar, stora träningsväskor på bänkarna.

– Min son kommer få en konstig världsbild där vuxna är personer som hänger i linor eller går på händer snarare än sitter på kontor, säger Tilde medan hon försvinner uppför trappan, vidare till nya projekt.