Festen där punk gifte sig med techno
Musiken var den bästa drogen. Channa sa "snart kommer Docklandskillarna" – och visst gjorde de det.
Bild: TT / Fredrik Sandberg / Scanpix
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var en gång en tid då lössläppta, tossiga och underbara kalas förekom. Jag syftar inte på de mer eller mindre hårdhänta fajter mellan manliga, fulla litteraturkritiker som kunde förekomma på de påkostade och generösa Bonniers Manilla-tillställningarna i augusti under 80- och 90-talen – utan på sommaren 1997, då det briljanta konstnärsgeniet Channa Bankier fyllde 50 och ställde till tidernas härligaste kalas.
Både mysigt vad man numera kallar chill och fullt ös, samt tusen ton av kärlek. Individuella humör och läggningar inom ett kärleksfullt kollektivt rus i flera dagar. Ingen behövde vara politiskt sams med varandra, men inga bråk utbröt.
I trädgården stod en container där de technofrälsta kunde dansa, långt från Ravekommissionen. Flera hemsnickrade barer fanns utomhus, vädret var toppen.
Min dåvarande man Claes Carlsson, musiker och författare till den skojiga boken Lång fin blond, och jag kom någon dag i förväg, liksom flera andra. Channa sa: ”Snart kommer Docklandskillarna”, och många av oss tvivlade. Men visst gjorde de det. I en vit gammal Volvo kombi med takräcket fullt av ljus- och ljudgrunkor som snabbt riggades upp. De gav oss Mumindalen. Några snubbar från ön kom med brass och gräs. Fjodor var där och överallt hela tiden, spelade och sjöng fantastiskt från scenen. Punk gifte sig med techno.
Gamla polare till Channa från förr: till exempel Margareta Garpe som jag kivades med en stund eftersom jag hade skrivit någon recension av en kvinnligt regisserad teaterföreställning. Så feministiskt osolidariskt! Men hon och jag blev sams illa kvickt och förblev så i flera år efteråt.
Bland Docklandssnubbarna fanns Anders Varvéus, AKA Åke, och förstås den frihetliga nyliberalen ”Ragnar”, Mats Hinze. Den senare (”OS-bombaren”) dömdes senare detta år till sju års fängelse för ”terrorism” och ”allmänfarlig ödeläggelse och mordbrand” på ytterst tvivelaktiga grunder.
Såsom en drottning skred Channa runt i den magiska extasen och pratade med alla
Under den grandiosa fiestan trätte Mats och jag om franska revolutionen och dess betydelse. Jag försökte pracka på honom en dos västertänk. Men vi trivdes med bägge två. När han väl var finkad gjorde jag den första intervjun med honom. Den publicerades i Expressen men möttes av tystnad och förakt på redaktionen. Varken murvlar eller snutar gillade honom. Senare brevväxlade vi ivrigt när han satt på bland annat Kumla och Hall. De flesta av hans välskrivna brev har slarvats bort, men jag har kvar några stycken.
Jag fick honom att läsa Majgull Axelssons Aprilhäxan, som han uppskattade. Vi var vänligen oense om Catrin da Costa-fallet. År 2000 skrev han att han var vorden Noam Chomsky-fan. Hinze var en flitig fånge, läste mycket och pluggade bland annat jungiansk psykologi. I dag mår han bra med fru, barn och jobb.
Många höll tal. Så även jag, full och påverkad av annat också. När jag kom in på Channas judiska släkt, i det närmaste utplånad, började jag gråta och ramlade omkull. Applåderna torkade bort tårarna. Allt bara pågick. Såsom en drottning skred Channa runt i den magiska extasen och pratade med alla. The summer of love, på min ära. Ingen var störig, tjabbig eller våldsam. Lite skojsorgligt var det med en av Channas purgotländska granngubbar som satt på en stol och ropte ”Jag vill KNULLE!” då och då. Men inget ont i det eller i honom.
Vad jag uppfattade förekom inte så mycket sex och snusk den här natten. Somligas slit bakfyllemorgonen därpå imponerade: Dockländarna, Mah-Jong-gänget och inte minst poeten och Vamlingbon Björner Torsson och hans fru Kristina gick upp tidigt och plockade plastglas och fimpar på tomten. Vi andra vimsade omkring i Channas kök, drack kaffe och unnade oss tvagning i Channas saltvattenbadkar. Musiken, dansen och kärleken vandrade vidare och var den bästa drogen.
***
