Gripenaffären tjänar varken Sverige eller Saab

Sverige har åtagit sig att bygga ett nytt flygvapen åt Ukraina. Det var budskapet när statsminister Ulf Kristersson och president Volodymyr Zelenskyj möttes i Saab-fabriken i Linköping häromveckan för att offentliggöra en affär där Ukraina köper uppemot 150 Gripen Erik – den senaste, högteknologiska versionen av JAS-systemet. ”Planen börjar tillverkas nu”, sa Kristersson.

Affären beskrevs av många som ett styrkebesked för Saab och ett viktigt uttryck för Sveriges solidaritet med Ukraina. Men i själva verket medför den betydande affärsmässiga och politiska risker.

Gripen är, som Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson mycket riktigt skrev på X, ”världens bästa stridsflygplan”. Det är smidigt som en gerillakrigare och lätt att träna på. Thailand visade nyligen att det kan avgöra väpnade konflikter. Saab experimenterar även med att utrusta Gripen Erik med en AI-agent som kan assistera vid målsökning. Ändå är det inte framtidens stridsflygplan.

Nästa generations stridsflyg väntas kombinera avancerad stealthteknologi med efterföljande drönare, och i praktiken fungera mer som en flygande stridsledningscentral än ett enskilt vapen. Det är svårt att tro att ingenjörerna i Linköping, på egen hand, skulle kunna bygga något sådant. Saab kan förvisso fortsätta att uppdatera sin mjukvara i Gripen, men som alla som äger en iPhone vet måste man förr eller senare även byta hårdvaran.

Snarare än att förbereda sig för denna framtid – genom att till exempel diversifiera sin verksamhet eller söka partnerskap med andra länders företag för att utveckla ett nytt stridsflygplan – kommer Saab i åtminstone ett decennium framöver att vara låst till att trycka ut Gripar. Det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som räddar produktionen i Linköping bortom Sveriges egen order på 60 Gripen Erik – av vilka hittills ett enda har levererats – men inte mycket mer än så. Saabs gåtfulla tystnad om affären, den största i företagets moderna historia, talar kanske för att man själv inser detta.

Givet att Ukraina inom en snar framtid kan komma att delas i två halvor, eller i värsta fall helt upphöra att existera som en självständig stat, kan Saab inte heller räkna hem satsningen. Möjligen är det denna insikt som speglas i kommentaren från en talesperson för Ukrainas flygvapen, att ”det här är överenskommelser mellan regeringar, planen säljs inte bara så där”. Och i Ulf Kristerssons nedgradering av överenskommelsen till en ”möjlig stor exportaffär”.

Hursomhelst har Sverige nu knutit sig hårt till Ukrainas öde och blivit ett affischnamn för dess luftförsvar. Det kan kännas moraliskt rätt, men är mindre självklart ur ett strategiskt perspektiv. Ett listigare drag hade varit att redan tidigare och mer diskret donera en handfull äldre Gripar, visa upp dem i luftstrid mot Ryssland i konkurrens med General Dynamics ”Fighting Falcon”, och på så sätt attrahera andra köpare än Ukraina. Det hade visat att Sverige är både solidariskt och beräknande – en kombination som stormakterna respekterar.

I stället har Sverige i medialt strålkastarljus givit bort sin kronjuvel Gripen, just som president Donald Trump nekat Ukraina de amerikanska Tomahawk-missilerna. Regeringen må njuta av att ha trotsat Trump, men det är långt ifrån säkert att denna moraliska teater stärker Sveriges säkerhet.

Ett alternativ med sammantaget bättre konsekvenser vore att använda den ”hubb” för försvarsinnovation som Sverige och Ukraina gemensamt ska inrätta till att utveckla nukleär kapacitet – den blågula bomb som jag tidigare har föreslagit här i Fokus. Från och med januari nästa år blir det tillåtet att utvinna uran ur den svenska berggrunden. Och i Ukraina finns anrikningsmöjligheterna.

Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan, är aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen.