Hjälp oss med högervridningen, Daniel Suhonen
Enligt Katalys la jag ensam beslag på en åttondel av Agendas talartid för "ledarskribenter". Det förbryllar, eftersom jag bara var med en gång.
Bild: TT / Fredrik Sandberg
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag såg i Katalys rapport om ”högervridningen” av public service att den här tidningen tilldelas 12,8 procent av talartiden under 23 granskade Agendaavsnitt. Det är mer än dubbelt så mycket som Aftonbladet och tre gånger så mycket som Falu-Kuriren. Inte illa, men en aning förbryllande.
Såvitt jag minns var Fokus bara med en gång i Agenda under perioden. Detta i min egen beklagansvärda skepnad och i debatt med Dagens Nyheters Amanda Sokolnicki. Något fick jag väl sagt under de där korta minuterna, men att jag lade beslag på en hel åttondel av säsongens samlade talartid för ”ledarskribenter” förvånar mig. Mer så än att Katalys räknar mig som ”ledarskribent”, trots att den här tidningen inte har någon ledarsida. En del generaliseringar får man låta passera, annars skulle inget bli gjort.
Frågan inställer sig: om jag nu tog så mycket tid, vad hann i så fall Aftonbladet få sagt under sin korta tid på scenen? Och gick Falu-Kuriren bara förbi och sade hej?
Kanske beror alltihop på sätt att räkna och definitioner. Daniel Suhonen, Katalys grundare och eldsjäl, var själv länge kolumnist här i tidningen (och borde för övrigt ta sig tid att bli det igen, hör du det Daniel?). Kan Katalys ha räknat in honom som ”ledarskribent” i Fokus, om han nu till äventyrs dykt upp i Agenda? Jag vet inte. Men om det är så blir det problem i andra änden, eftersom Katalys bestämt att den som kommer från Fokus måste vara höger. Det är lite av poängen med hela rapporten.
Men jag antar att det är lika bra att vänja sig. Vi har drygt fem månader av sådant här gnäll på spelreglerna att vänta. Kanske mer, om den som förlorar valet bestämmer sig att skylla förlusten på någon annan. Med det inte sagt att det inte ligger något i en del av gnällandet om orättvisor i offentligheten.
När Kent Asp, en av våra slitstarka statsvetare, sist undersökte saken kom han fram till att 41 procent av journalistkåren satte Miljöpartiet som sitt förstahandsval. Bland kvinnliga journalister fick Miljöpartiet nästan egen majoritet med 47 procent. Det var 14 år sedan. Det har inte gjorts någon uppföljning, enligt uppgift därför att Journalistförbundet vägrar att medverka. Man får anta att de inte gillar att bli granskade. Och visst, man måste ju inte svara på frågor, bara för att man tillhör en yrkesgrupp som envisas med att ställa dem.
Ändå vore det intressant att få en uppdaterad ögonblicksbild. Inte minst för det här med Liberalerna. Innan Miljöpartiet blev journalistpartiet framför andra fanns egentligen bara två naturliga val för en journalist med självaktning. Den ena var Socialdemokraterna, den andra Folkpartiet, som i skiftet mellan 50- och 60-tal samlade nästan en tredjedel av journalistkåren.
Det här brukade vänsterdebattörer åberopa, innan Katalys tog till radikalare metoder för att påvisa högervridning: många journalister må vara vänster, men bland politiska journalister är det minsann en stark övervikt för folkpartister.
Jag vet inte hur många gånger jag hört det där och accepterat det utan knot. Det bär ju sannolikhetens prägel. Arterna ”folkpartist” och ”politisk kommentator” delar trots allt så många kännetecken: förnumstigheten, präktigheten, en bristande känsla för det absurda. Men när jag kastar ett öga i Kent Asps gamla undersökning upptäcker jag till min förvåning att det inte var sant, ens 2012. Folkpartiet hade då sju procent bland de politiska journalisterna. Det var lika mycket som i journalistkåren som helhet och dessutom lika mycket som Folkpartiet på den tiden samlade bland väljarna.
Men, som sagt, mycket kan hända på 14 år. Tänk om det fortfarande är sju procent av de politiska journalisterna som gillar Liberalerna? Det vore i dagsläget en gigantisk överrepresentation, som gjord för att gnälla över.
Jag tycker tjejerna och grabbarna på Journalistförbundet borde tänka om. Vi här på Fokus må slå över vår matchvikt, men jag bor trots allt i Skåne, långt från sändningstudiorna i Stockholm. Jag kan inte ensam garantera skevheten.
***
