Jag står avundsjuk och utmattad i rabatten

Trädgårdsdags överallt: råd och förmaningar forsar över oss i vartenda medium. Det är en stress av guds nåde. 

På sajten Blomsterlandet ges råden: ”Börja med att fundera på vad du orkar och har tid med.” Att ha råd nämns inte. Vidare: ”Gör din trädgårdsplanering innan du går ut i trädgården.” ”Satsa på säkra kort först.” Kräver att man har full koll på klimat, läge och typ av jord. Vidare ska man studera hur ens grannar har gjort. Visst, med avundsjukan på köpet. Men ska också våga ändra sig, flytta växter och skaffa bra redskap. Utmattningssyndromen smyger sig på.

Det råkar vara så att familjen och jag har en oregerlig stor tomt på Sydöland, där jag ofta har försökt få till något trädgårdsvärdigt. Här och där. Vi betalar en hygglig kille som klipper en eller två av de kvarvarande rosor som jag har planterat, samt räfsar grenar och kippar gräs.

Jag har tyvärr – men kanske som väl är – aldrig besökt paret Hakelius Popovas hus i Skåne, men sett bilder av huset samt deras formidabla, förmodligen engelskt inspirerade, anläggningar. Grusgångar, rosor, lavendel, proffsigt beskurna buxbomshäckar. Jag hade en liten buske, ljuvt kattkissluktande, men den kvävdes av attacker från den klibbiga humlen.

På vår tomt ett gammalt slitet trähus, och då är det viktigt att inte låta envisa eller invasiva arter att skada väggarna. Man borde ha haft ett asbestoöst eternithus. Utanför kåken ett par uteplatser belagda med öländsk kalksten. Det växer så det knakar mellan stenarna. Hoppas att min gamla Roundup-flaska har kvar lite gift i sig. Och att råttfällorna har funkat under vintern.

När min vän Cilla Naumann fyllde 50 år 2010, firade vi henne i Johan Pettersons och hennes hus, även nu i Skåne. Tomten/trädgården var fin, men var ändå inte lika grandios som Klas Östergren och hans Cillas ägor, som vi fick äran att besöka. Minns de enorma ytorna med olika slags dahlior, som ju kan se hur knasvackra som helst. Själv har jag misslyckats med flera knölar, både växter och män. Klas och Cilla hade därtill ett hav av rosor och kunde allt om dem. Han berättade utförligt om samtligas namn, ursprung och egenheter.

Till råga på allt ska man ”beredskapsodla” hör jag på radiovisionen. Och ja, det finns grannar på ön som ståtar såväl potatis som morötter. Om de har en ”kompostmaskin” vet jag inte. Vad det nu är.

Författaren Stefan Foconi – som mest verkar besatt av olika slags träd i den sorgroliga boken ”Om trädgårdskonsten”, förlaget Themis 2011 – skriver dessutom om kompostens roll i striden mellan ordnad trädgård och enveten natur. Den verkar vara ett komplicerat men frälsande väsen och verktyg. Dess adoratörer med kort väg till kompostbingen påstås löpa mindre risk att dö i hjärtinfarkt och utgöra ”praktiskt sett förutsättningen för livet på jorden”. Han påstår att somliga människor rent av avsmakar komposten.

Kaffesump är bra för de växter och blommor som man vill ska frodas. Ska vi som använder kapslar för espressomaskiner tömma resterna i nån kompost, och sedan placera den sönderskurna metallen i något därtill avsett kärl? I Berlin får man åtminstone slänga både metall och plast i samma bunke.  

Jag köpte en av Östergrens rekommenderade klätterrosor. Bredvid en vad jag tror är en vresros som snart sabbade den. Några nypon räddade jag ändå, torkade och gav dem till min häst.

Lupinerna självdog tyvärr. Men jag tror att Kate Larsons pioner blommar på. Och våra vackert invasiva syrener. Krusbären i vägkanterna hoppas jag också mycket på. Spanar när jag kör förbi dem i min bensindrivna gamla Volvo. Sällan kan man göra allt rätt och riktigt, hur mycket det än bullrar utom- och inombords.

Jag har ändå min pappas gamla lie kvar. Och kan hantera den för fällande av flera slags fiender. Utom de starflockar som varje sommar strippar vårt lilla körsbärsträd.

***

Läs även: Trädgården är naturens försoning med civilisationen

Läs även: I Greiders trädgård är ingen växt främmande