Lite dålig stämning är bra för demokratin
Det går inte att alltid vara glad och nöjd. Ibland måste man vara så otrevlig att man säger ifrån.
Bild: TT / Pontus Lundahl
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När Socialdemokraterna i Göteborg bestämde sig för att de inte hade förtroende för mig som dåvarande gruppledare längre, ombads jag lämna uppdraget tyst och stilla. ”Tänk på partiet, du kan väl ange personliga skäl”. Man var helt enkelt orolig för att det skulle bli dålig stämning. Men jag tänkte tvärtom. Jag sa att då vill jag ha en omröstning på en extrakongress. Partiet har en gång gett mig förtroendet, då får man avsätta mig under ordnade former. Jag tog en fajt.
Och förlorade. Dagen efter tänkte jag, okej, ingen har dött. Jag har inte gjort något kriminellt och jag har andra kompisar. Livet måste helt enkelt vara större än ditt politiska uppdrag. Jag avsade mig mina politiska uppdrag, men jag har aldrig ångrat att jag visade publikt att vi socialdemokrater kan tycka olika i sakfrågor. Och ja, det blev rejält dålig stämning under extrakongressen men både jag och partiet överlevde. Så jädra farligt är det inte med oenighet.
Jag tycker vi borde träna oss mer på att tåla dålig stämning. När Liberalernas partiledare Simona Mohamsson ställde sig på presskonferens med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, och sa att man var okej med att släppa fram SD i en eventuell borgerlig regering, tycker jag det är ett bra exempel på just detta. Krasst handlar det om politisk valtaktik. Kramen kunde de hoppat över. Jag ser den som symbol för att nu låtsas vi som om alla är glada och nöjda.
Det går inte att alltid vara glad och nöjd. Ibland måste man vara så otrevlig att man säger ifrån. Faktum är att det är farligt om känslan av att vara trevlig prioriteras på bekostnad av att synliggöra allvarliga samhällsproblem. Det fick jag klart för mig när jag lyfte problemet med de alltför många unga människor som reste till Syrien och stred för IS. De hade radikaliserats i olika miljöer i Göteborg och det hade varit omoraliskt av mig att inte agera.
Och ja, det blev dålig stämning eftersom jag lyfte frågorna under valrörelsen 2018. Till mitt partis försvar så sa man att man visserligen höll med mig i sak men att jag pratade onödigt mycket om just detta. Jag tycker tvärtom att om mitt, och andra partier, hade lyft problemet med extrema rörelser tidigare och talat klarspråk om att vi inte ska acceptera fundamentalisternas förtryck, ja då hade Sverige kanske inte haft lika stora problem idag.
När den modiga Sofie Löwenmark via sajten Doku gång på gång avslöjar fundamentalistiska miljöer i Göteborg och konfronterar politiska företrädare med att de visar upp sig tillsammans med – och därmed skänker maktens legitimitet till – ledarna för dessa organisationer, blir reaktionen ständigt densamma: ”Oj det hade jag ingen aning om, de var så trevliga och nämnde inget om sina islamistiska åsikter”.
No shit Sherlock, fundamentalister ljuger alltid. Det går inte att hålla sig väl med allt och alla om vi vill värna demokratin som vi känner den. Ibland måste man riva av plåstret och markera gränsen för extrema röster. De ljuger nämligen konsekvent och gömmer sig bakom falsk marknadsföring om vilken god folkrörelse de är. De politiska företrädare som agerar nyttiga idioter i det här spelet håller jag som ytterst ansvariga för dem som fortsatt betalar priset för att vi inte vill förstöra den goda svenska stämningen.
De medborgare som utsätts för denna hjärntvätt är nämligen också göteborgare. De förtjänar både rättsstatens beskydd och det demokratiska systemets uppställning, precis som för oss alla. Då krävs modet att vara så otrevlig att man säger ifrån. Det tar emot men det går att träna sig i att tåla lite dålig stämning. Jorden går inte under om vi visar upp oenighet. Tvärtom kan det rensa luften och vitalisera både oss som människor och våra organisationer. Vägra vara trevlig mot extremister.
***
