Med morkullan som svensk försvarsstrategi

Polacker är civiliserade människor, som de flesta. Även under VM-kval. När Sveriges fotbollslandslag nyligen besegrade Polens kom ingen ens på tanken att förlusten vore värdig en krigsförklaring. Sport är en lek. När Honduras fick däng av El Salvador i kvalet 1969 var det dock annat ljud i trumpeten. Det så kallade fotbollskriget, oförglömligt skildrat av Ryszard Kapuściński, varade visserligen bara fyra dagar, men tusentals människor dödades och flyktingarna var oräkneliga.

Avslutade krig är alltid intressanta. De som alltjämt pågår tröttnar man på, åtminstone som utomstående. Vem orkar till exempel bry sig om vad alla fanatiker i Mellanöstern sysslar med? Dessa ändlösa krig drabbar väl i någon mening också mig, men ett djupare engagemang är i längden svårt att uppamma. Kanske är jag för gammal. Eller så är allt redan sagt. Vi i vårt land bör fasa ut fossila bränslen, inte för att vi måste, utan för att vi vill. Klimatet är inte problemet, utan krigen. Att tjata om det en gång till blir bara patetiskt.

Hormuzsundet är inte Nämdöfjärden. Jag bryr mig allt mindre om vilka oförrätter de ältar där nere. Maktmännen i stridens hetta må vara bestialiska, men de får mig inte att ligga sömnlös. Dessutom tror jag att larmrapporterna är överdrivna, alltså inte om dödandet och förtrycket, utan om det där olycksaliga sundets betydelse för svensk ekonomi. Oljan är ju bara början. Bönderna har gått upp i stabsläge sedan det visat sig att en stor del av all världens konstgödning skeppas just genom Hormuzsundet. Jag vill ogärna använda samordnarskråets favoritfloskel hållbarhet, men ändå. Hur begåvat är det köpa dyngan där?

Vanlig hederlig stallgödsel kan såklart inte lösa alla problem, för korna blir färre och färre i välfärdsveganernas tid. Inte ens alla hobbyhästar kan fylla luckan. Om gödselflottan blir liggande i Persiska viken får vi hitta på något annat. Hur svårt kan det vara? Total fridlysning av storskarven till exempel, det kunde ge en del. Maken till näringsrik fågelskit får man leta efter; låt ålkråkorna häcka var och hur de vill och kommendera sedan ut värnpliktiga ungdomar att skrapa ihop spillningen. Det kan dessutom vara karaktärsdanande.

Den historiskt bildade läsaren minns här guanokriget, en stark utmanare till fotbollskriget i kategorin löjeväckande konflikter. För er andra kan jag berätta att detta krig utspelade sig mellan Spanien och Peru på 1860-talet och gällde kontrollen över några aptråkiga öar utanför Sydamerikas västra kust. Att bo på dem kunde ingen normal människa tänka sig, men där fanns ohyggliga mängder guano – lämningar efter en av storskarvens lokala släktingar. Gödselbranschen var stekhet redan då, så saken ansågs värd att kriga för. Även Chile drogs in. Ingen vann.

Som sagt, kanske är jag för gammal. Jag köpte min första moped 1973. Det var krig då också, bensinransonering rent av, och storskarven var en raritet. Den snabba expansionen kom först långt senare. Förresten, slår det mig, är kräket redan fridlyst. Centraleuropeiska fågelbögar myglade in skarven i ett EU-direktiv som är omöjligt att ändra. Svensk lag sedan 1 januari 1995. Jägarkåren lyckas visserligen kringgå fridlysningen med beundransvärd finess – det kallas skyddsjakt – varför en totalfredning vore minst sagt impopulär. Och skärgårdsallmogen är inte att leka med, tro mig.

Enligt min bedömning finns det bara ett stensäkert sätt att blidka de livsfarliga jägarna. Återinför vårjakten på morkulla! Den kompensationen skulle de köpa direkt. I det läget blir det förstås EU-domstolens tur att gå upp i stabsläge, för morkullan finns med i samma fågeldirektiv, men saken går elegant nog att motivera militärt. Ni vet, moderna krig utkämpas allt oftare med lågt flygande attackdrönare som är oändligt mycket billigare än amerikanska luftvärnsrobotar. De är helt enkelt svåra att bekämpa. Men de bästa morkulleskyttarna tar ner dem. Lätt.

Om alla svenska män och kvinnor hade en osäkrad hagelbössa i garderoben, och tilläts träna på spelflygande morkullor, i skymningen, om våren, då skulle beredskapen öka högst väsentligt för den händelse att någon kom på den dåliga idén att starta krig också i vårt vackra land. Se där, politik behöver inte vara så komplicerat. Med elementär ornitologi kommer man långt.

Därmed tackar jag för mig. Allt jag hade på hjärtat är sagt. Efter fem år som kolumnist mindes jag poeten Bengt Berg, hans ord: ”Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent”. Nu ska jag hugga ved. Dubbeltrasten sjunger, och trädlärkan.

***