När det dumsnälla barnet blir norm kostar det miljarder
Så fort myndigheter sätter ner foten kallas det fascism. Försäkringskassan är inte Sveriges ICE – låt dem ta från de oärliga och ge till de fattiga.
Bild: TT / Jessica Gow
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Varje år beräknas mellan sju och elva miljarder kronor felaktigt betalas ut från Försäkringskassan. Det finns uppskattningar att uppemot 20 miljarder hamnar fel. Det är sanslöst mycket pengar. Samtidigt lever i dag mellan 130 000 och 276 000 barn i ekonomisk utsatthet i Sverige. Hade de barnen fått dela på de felaktigt utbetalda pengarna, så hade åtminstone deras materiella bekymmer varit lösta.
Så när Bidragsbrottsutredningen nyligen föreslog att Försäkringskassan ska få brottsbekämpande befogenheter tänkte jag att det var en bra sak. Döm om min förvåning när förslaget möttes av stor upprördhet.
Misstänkt bidragsfusk har legat på Polismyndighetens bord, men polisen hinner inte utreda och därför blir det mesta nedlagt. För att komma åt dem som på felaktiga grunder tillskansar sig pengar föreslås Försäkringskassan utveckla egen enhet som bara ägnar sig åt att utreda bidragsbrott. Att införa en brottsbekämpande avdelning på Försäkringskassan beräknas kosta 140 miljoner och sedan 170 miljoner per år. Förutom att ge arbetstillfällen kommer enheten snabbt att betala sig flera gånger om.
Det är en lysande idé, inte olik de duktiga utredare som många försäkringsbolag anställer, och som både har löst bedrägerier och mord. Jag förväntar mig applåder men på nätet lyser ilskan illröd. Så här låter det:
”Men va fan, det är en FÖRSÄKRING!”, ”Vår egen version av ICE”, ”Det är bara polisen som ska vara polis. Det är en rättssäkerhetsfråga”, ”Det är uppenbart att Tidö-högern inte har tillit till medborgarna”, ”Helt sinnes. Dystopiskt”, ”Vad händer då med Sveriges så berömda SAMHÄLLSTILLIT?”
Så fort myndigheter snörar på sig hårdhandskarna och sätter ner foten uppfattas det av somliga som demokratins nedmontering och fascismens återkomst.
De upprörda och jag vill väl samma sak? Alltså att människor som behöver hjälp enkelt ska få det utan att tvingas stå med mössan i hand och förnedra sig in i det längsta.
Men ska systemet fungera får det inte finnas öppna spjäll. Alla måste veta att den som fuskar åker dit så att det sjunger, men som hjälpbehövande ska det vara enkelt att söka och få.
Man är oskuldsfull som ett barn, obesudlad, för evigt fastklamrad vid en tid där både tomten och tandfen finns
Förr bar man på den överväldigande känslan att rörde man det som var någon annans, skulle skammen gröpa ur en inifrån. Nu tänker alltför många på det antisociala viset: lyckas du lura systemet förtjänar du det du tillskansat dig.
Försäkringskassans regler har blivit alltmer snåriga. Är det en strategi? Ska snårigheten sålla bort fuskarna? De komplicerade reglerna hindrar snarare de fattiga, sjuka och orkeslösa som tassar genom tillvaron som på nattgammal is.
”Skrämmande, särskilt med tanke på hur deras egna läkare fungerar”, skriver någon om planen på ny enhet. Jag fattar – men vad ska Försäkringskassan annars göra?
Vad är det som provocerar de upprörda? Kan det vara så att i Sverige – kanske i hela den kristna världen – har naiviteten ett egenvärde som ska värnas till varje pris? Att vara aningslös är att vara god. Man är oskuldsfull som ett barn, obesudlad, för evigt fastklamrad vid en tid där både tomten och tandfen finns. Den som slutar gå storögd genom livet blir hårdhudad men uppfattas felaktigt som kall och ond.
Den största skillnaden på judendom och kristendom är synen på fullbordan och perfektion. Inom judendomen föds människan ofärdig men har sedan ett helt liv på sig att bli allt bättre. Barn är oemotståndligt gulliga, men långt ifrån fullkomliga.
I kristendomen föds barnet obefläckat – förutom arvsynden som dopet fixar – och ska sedan bli en allt smutsigare människa på livets väg, för att slutligen uppgraderas av Jesus och återigen bli det där enfaldiga barnet som möter gud i paradiset.
Det dumsnälla barnet är idealet. Vi föds perfekta – och idealistiska. Sedan håller vi krampaktigt fast vid oskulden i stället för att utvecklas, inse livets komplexitet och bli vuxna. Idealister är stolta över sin ofullständighet, och uppfattar dem som har förlorat sin mentala oskuld som förtappade.
Men de som bottnar i sin komplexitet ser att idealisterna ännu är på larvstadiet – de har inte ens förpuppats och givits tid att kontemplera och bli klokare.
Att tro folk om gott är fint, men naiviteten är också skadlig. Oskuldsfullhet är inget att stå efter, och frihet från ansvar är ansvarslöshet. Så låt Försäkringskassan skaffa lite muskler så att de kan ta från de oärliga och ge till de fattiga.
Och nästa gång du passerar en flock upprörda människor, fråga dig själv om de är fjärilar eller små idealistiska larver.
***
