Tjej-Hitlers, här är era pojkar!

Efter Jan Guillous senaste utspel, där han i en bufflig krönika i Aftonbladet slår ner på Expressens journalist Inas Hamdan och nedlåtande kallar henne ”muslimjägare”, är det tid att belysa både Guillous och andra bittra västerländska herrars märkliga vurm för arabiska män. 

Ibland ser jag för min inre syn det gamla tidningsurklippet från 1970-talet med en ung Jan Guillou. Ovanför rubriken ”Jag var förste svensken i palestinska gerillan” lyser hans 25-åriga polisongprydda ansikte. Enligt ingressen har den unge Guillou genom hemliga kontakter i en månad fått leva i ”gränsbergen” tillsammans med palestinska gerillan, varit utrustad med en svensk k-pist och fått vara med att planera anfall mot israelska posteringar.

Hans mun är halvöppen, läpparna fylliga och tungan lite läckert framskjuten mot framtänderna. Ögonen låser betraktaren, på samma gång beslöjade och uppfordrande. Mot kinden höjer han en splittrad del av en raket. Guillou är upphetsad, aldrig har han känt sig mer levande än när den här bilden togs.

Jag misstänker att Guillou under resten av sitt liv har jagat känsla han upplevde den där månaden. Han fick vara med när starka, svartmuskiga män på arabiska planerade att döda judar. Han fick bära k-pist och ibland plocka upp sprängda raketer och hålla dem mot kinden medan heta gerillamän lånade hans kamera – hans andra vapen – och förevigade ögonblicket.  

När unga bortkomna män, som har stått utanför all gemenskap, plötsligt får vara med, kan starka krafter sättas i omlopp. Jan Guillou fick vara med dessa arabiska vildar, de bjöd in honom i sin värld, och hela livet har han tacksamt återgäldat denna gemenskap.

Säger någon det minsta dumma om arabiska män – som Inas Hamdan när hon avslöjar hur de under palestinademonstrationer skriker om kärlek och fred på svenska men om väpnad kamp och judemord på arabiska, eller som Sofie Löwenmark på Doku när hon avslöjar kopplingar till terrororganisationer – då drar Guillou sin lans. Ingen ska få vara dum mot hans kompisar!

Liksom kvinnosidan har sina tjej-Hitlers, alltså kvinnor som vibrerar av antisemitism samtidigt som de blir förnärmade om man sakligt påpekar att de inte ägnar sig åt att rädda världen utan åt judehat, så finns det en liknande trend på manssidan.

Under de två senaste åren har dessa män dykt upp i demonstrationstågen med palestinasjalen draperad över axlarna, spensliga och ljushyllta, och så den där simmiga blicken. De uttalar arabiska ord med arabiskt uttal, initierat. Häämäääs. Hizz-ballah.

Shukran mumlar de tacksamt om en arab ger dem ett flygblad eller på annat sätt erkänner deras existens. De handlar exotiska kryddor i lågprisaffärer som de spetsar linsgrytan med, som vore det noshörningspulver för impotenta japaner.

Ett exempel på den här sortens hanrej är Andreas Malm, den omhuldade miljömuppen som iförd muslimsk mössa stöder både Hamas och Hizbollah. Eller Cecilia Uddéns knappt avnavlade son som spricker av stolthet för att mamma har lärt honom lite arabiska, så att han nu får frottera sig med de tuffa killarna.

Kristofer Lundberg, tidigare ordförande i Vänsterpartiet Angered och initiativtagare till Enhetsfront för Palestina, är ännu en svensk med bräcklig manlighet som kompenseras genom att närma sig arabiska män. 

Jan Guillou är tolvtaggaren i den här sorgliga skaran, den gamle silverryggen bland blonda hanrejar. De utövar lågaffektivt bemötande på arabiska män som de skamlöst stereotyperar. Som drabbade av Münchhausen by arabic proxy bär på förhoppningen att den arabiska manligheten ska smitta av sig och få dem själva att framstå som lite mer manliga.  

När duktiga journalister som Inas Hamdan visar att det finns både renhåriga människor och rötägg, och att rötäggen måste avslöjas för att inte förstöra för de renhåriga, då slår det slint i skallen på Hamas svenska tillskyndare.

Guillou och hans yngre gelikar har ingen förståelse för att man kan älska demokrati och vara mån om att de som kommit hit från andra länder också ska få njuta av den i frihet. För detta blir Hamdan attackerad av Guillou.

Man tillskriver de högljudda och våldsamma en toxisk maskulinitet. Men Guillous tomt uppblåsta terrorromantik är lika giftig. Någon borde ha satt ner foten för länge sedan – helst redan på 70-talet – men som Karin Olsson skriver i Expressen: det är nog bara är döden, demensen eller möjligen hans fru som kan stoppa Guillou att fortsätta baktala kvinnliga grävjournalister. Vi får se vad som hinner först.

***

Läs även: Det finns tjej-Hitlers överallt

Läs även: Finns det en framtid för judar i Sverige?