Vem vill egentligen ha ett fast jobb?
Titta på 75-årige Carl Bildt. Det finns gott om andra anställningsmöjligheter för den som vill göra en insats på ålderns höst.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är sannerligen på tiden att Sverige skaffar sig en civil underrättelsetjänst. Det var slutsatsen i Carl Bildts utredning som överlämnades till regeringen fredagen den trettonde. Det handlar om en ny självständig myndighet som "i viss mån" ägnar sig åt inhämtning men som mest analyserar information. Låter lite som en vidareutveckling av Nationella säkerhetsrådgivaren och hans kansli, men förhoppningsvis med färre rekryteringsproblem av sina chefer. Fast egentligen är det nog den brittiska säkerhetstjänsten som är förebilden.
I vilket fall så verkar det som om detta kan bli bra. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST kan helhjärtat ägna sig åt det militära, medan den nya myndigheten kan ägna sig åt politiska analyser av intentioner och annat civilt statsveteri.
"Alltför mycket faller mellan Musts och Säpos stolar" skrev jag i en kolumn om ämnet i Aftonbladet. Det var 2006 och nu, nästan 20 år senare, i en värld som blivit ännu mer komplex, fragmenterad och farligare, kan det alltså bli verklighet. Säga vad man vill men ingen kan påstå att det går fort från ax till limpa inom politiken.
Fast är som det brukar. Oavsett om det handlar om kända problem inom försvaret, Nato, integrationen, brottslighet, hederskultur eller något annat så tar det en evighet innan politikerna försöker åtgärda problemen. Allt ska tröskas igenom ett otal gånger, sedan kommer den längre smutskastningsfasen då vänstern och högern skyller på varandra. Om åtgärden/förslaget sedan genomförs är det ofta för utvattnat, för lite och/eller för sent för att ha någon ordentlig verkan.
Det hela är som en skiva som står på repeat och spelar samma låt om och om igen. Allt medan utvecklingen går fortare och fortare. Ja, jag är gammal och trött. Att vara vid liv under en längre tid har den bieffekten.
Ska man tro kulturmedia förväntas jag dessutom i form av äldre kvinna ha ångest över grått hår, saggig kropp och brist på uppmärksamhet från män och arbetsmarknad.
Det senaste inspelet om ålderism kommer från Ylva Lagercrantz Spindler som skriver i SvD om hur förnedrande det är att vara för gammal för få ett fast jobb.
”All statistik talar för det, senast ytterligare en rapport om det i princip omöjliga med att få ett fast jobb om du befinner dig i övre medelåldern", skriver hon och påpekar att arbetsgivarnas ålderism kostar statskassan elva miljarder till följd av i förtid utbetalda pensioner.
Lagercrantz Spindler söker en massa jobb, dock inte som städare eller hemtjänsten, verkar det som. Avslagens förnedring gör att hon avbryter sin odyssé i förtid och inser att hon måste hålla till godo med att frilansa som kulturskribent.
Själv tänker jag att en sådan tillvaro är ett privilegium för de flesta, särskilt de unga journalister som kämpar för att ens få ett vikariat i den utdöende mediabranschen.
"Är det vi 60-talister som är köttberget nu?", frågar hon sig sorgset i artikeln.
Med tanke på hur många yrken som AI håller på att slå ut är svaret ja. Kontorsarbete, jurister och arkitekter hänger på gärdesgården. Likaså kommer nog författare och andra som ägnar sig åt det skrivna ordet bli överflödiga på arbetsmarknaden. Precis på samma sätt som tekniken slog ut sättarna, mjölkbuden och flottarna. De som producerar roliga videor, ägnar sig åt hantverkstjänster eller cybersäkerhet har däremot framtiden för sig.
Visst, man kan i kulturkoftans namn förfasa sig över att Tiktok och Facebook äger våra hjärnor och att biografer, teater och skivor försvinner. Men tiden och världen förändras, kroppen likaså, och redan de gamla grekerna gnällde. Det borde därför vara betydligt viktigare att åtgärda de samhällsproblem som legat och grott och förvärrats de senaste tio, tjugo åren.
Att gråta över en sladdrig kropp eller ett avslag efter en anställningsintervju på närmaste kultursida må beröra, men själv föredrar jag att tanta loss i min egen ålderdom. Och vem vill egentligen ha ett fast jobb? Personligen sticker jag hellre långa nålar genom levern. Det finns dessutom gott om andra anställningsmöjligheter för den som vill göra en insats på ålderns höst. Exempelvis projektanställningen som 75-årige Carl Bildt tog som regeringens utredare av en civil underrättelsemyndighet. Med bravur dessutom, och utan gnäll. Bara det en okulturell befrielse.
***
Läs även: Klimatet har alltid orsakat undergång
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är sannerligen på tiden att Sverige skaffar sig en civil underrättelsetjänst. Det var slutsatsen i Carl Bildts utredning som överlämnades till regeringen fredagen den trettonde. Det handlar om en ny självständig myndighet som ”i viss mån” ägnar sig åt inhämtning men som mest analyserar information. Låter lite som en vidareutveckling av Nationella säkerhetsrådgivaren och hans kansli, men förhoppningsvis med färre rekryteringsproblem av sina chefer. Fast egentligen är det nog den brittiska säkerhetstjänsten som är förebilden.
I vilket fall så verkar det som om detta kan bli bra. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST kan helhjärtat ägna sig åt det militära, medan den nya myndigheten kan ägna sig åt politiska analyser av intentioner och annat civilt statsveteri.
”Alltför mycket faller mellan Musts och Säpos stolar” skrev jag i en kolumn om ämnet i Aftonbladet. Det var 2006 och nu, nästan 20 år senare, i en värld som blivit ännu mer komplex, fragmenterad och farligare, kan det alltså bli verklighet. Säga vad man vill men ingen kan påstå att det går fort från ax till limpa inom politiken.
Fast är som det brukar. Oavsett om det handlar om kända problem inom försvaret, Nato, integrationen, brottslighet, hederskultur eller något annat så tar det en evighet innan politikerna försöker åtgärda problemen. Allt ska tröskas igenom ett otal gånger, sedan kommer den längre smutskastningsfasen då vänstern och högern skyller på varandra. Om åtgärden/förslaget sedan genomförs är det ofta för utvattnat, för lite och/eller för sent för att ha någon ordentlig verkan.
Det hela är som en skiva som står på repeat och spelar samma låt om och om igen. Allt medan utvecklingen går fortare och fortare. Ja, jag är gammal och trött. Att vara vid liv under en längre tid har den bieffekten.
Ska man tro kulturmedia förväntas jag dessutom i form av äldre kvinna ha ångest över grått hår, saggig kropp och brist på uppmärksamhet från män och arbetsmarknad.
Det senaste inspelet om ålderism kommer från Ylva Lagercrantz Spindler som skriver i SvD om hur förnedrande det är att vara för gammal för få ett fast jobb.
”All statistik talar för det, senast ytterligare en rapport om det i princip omöjliga med att få ett fast jobb om du befinner dig i övre medelåldern”, skriver hon och påpekar att arbetsgivarnas ålderism kostar statskassan elva miljarder till följd av i förtid utbetalda pensioner.
Lagercrantz Spindler söker en massa jobb, dock inte som städare eller hemtjänsten, verkar det som. Avslagens förnedring gör att hon avbryter sin odyssé i förtid och inser att hon måste hålla till godo med att frilansa som kulturskribent.
Själv tänker jag att en sådan tillvaro är ett privilegium för de flesta, särskilt de unga journalister som kämpar för att ens få ett vikariat i den utdöende mediabranschen.
”Är det vi 60-talister som är köttberget nu?”, frågar hon sig sorgset i artikeln.
Med tanke på hur många yrken som AI håller på att slå ut är svaret ja. Kontorsarbete, jurister och arkitekter hänger på gärdesgården. Likaså kommer nog författare och andra som ägnar sig åt det skrivna ordet bli överflödiga på arbetsmarknaden. Precis på samma sätt som tekniken slog ut sättarna, mjölkbuden och flottarna. De som producerar roliga videor, ägnar sig åt hantverkstjänster eller cybersäkerhet har däremot framtiden för sig.
Visst, man kan i kulturkoftans namn förfasa sig över att Tiktok och Facebook äger våra hjärnor och att biografer, teater och skivor försvinner. Men tiden och världen förändras, kroppen likaså, och redan de gamla grekerna gnällde. Det borde därför vara betydligt viktigare att åtgärda de samhällsproblem som legat och grott och förvärrats de senaste tio, tjugo åren.
Att gråta över en sladdrig kropp eller ett avslag efter en anställningsintervju på närmaste kultursida må beröra, men själv föredrar jag att tanta loss i min egen ålderdom. Och vem vill egentligen ha ett fast jobb? Personligen sticker jag hellre långa nålar genom levern. Det finns dessutom gott om andra anställningsmöjligheter för den som vill göra en insats på ålderns höst. Exempelvis projektanställningen som 75-årige Carl Bildt tog som regeringens utredare av en civil underrättelsemyndighet. Med bravur dessutom, och utan gnäll. Bara det en okulturell befrielse.
***
Läs även: Klimatet har alltid orsakat undergång
