Finns det ett samband mellan fler muslimer och ökat stöd för SD?

Simon Sorgenfreis ”Öppna era hjärtan” har undertiteln ”Berättelsen om hur islam blev Sveriges näst största religion och Sverigedemokraterna landets näst största parti”.

Det finns inget kausalsamband mellan dessa två utvecklingslinjer, men ”där finns en intressant korrelation” skriver Sorgenfrei i inledningen. På vilket vis denna korrelation skulle vara intressant återkommer han inte till någon gång i boken.

Beteckningen ”intressant korrelation” blir ett stilgrepp snarare än ett första steg till fördjupande analys.

Korrelationer, samvariationer, är ofta spuriösa, alltså skenbara, oaktat hur märkliga de må vara. Ett typexempel är samvariationen mellan antalet minskade pirater i världen och ökad global medeltemperatur. Ingen som helst kausalitet.

Ett exempel på en intressant korrelation är den mellan ökad glassförsäljning och fler drunkningsolyckor. Här finns en tredje faktor som är sammanlänkande och ger kausalitet åt bägge fenomenen. Varmare väder leder till såväl större glasskonsumtion som fler badare.

En korrelation blir således intressant om den fungerar som en indikator på en dold tredje faktor. Eller om den leder till att man ställer sig frågan ifall det finns ett samband som ännu inte är förstått, men värt att undersöka. Korrelationer blir också intressanta om de kan användas för att beprövat förutsäga något, även om man inte vet varför förutsägelsen slår in. Slutligen kan en korrelation vara intressant om den säger något om samtida rörelser i ett system, utan att man vet vad som orsakar vad.

Men Sorgenfrei utvecklar inte varför korrelationen mellan ökat antal muslimer och fler som röstar på SD skulle vara intressant. Det är oomtvistligt att SD är ett parti som är skeptiskt (för att uttrycka det milt) till islam, islamism och muslimer. Men är det därför som SD vunnit insteg i väljarkåren i takt med att antalet muslimer ökat?

Kristdemokraterna är ett parti som bär på samma slags skepsis. Någon korrelation mellan ökat antal muslimer i Sverige och KD:s väljarstöd finns inte.

Sorgenfreis formulering om en intressant korrelation utan analys blir en försiktighet i ord, men en djärvhet i implikation vilken inte behöver beläggas och som därmed fungerar som ett skalkeskjul för en tanke som planteras hos läsaren utan ansvar för slutsatsen.

Vad gäller islam och muslimer i Sverige åberopar Sorgenfrei, som sig bör, ett omfattande material. Likväl är vad som fattas också talande.

En av de viktigaste teserna på senare tid kring muslimers anpassning eller inte till invandringsländerna i Västeuropa har utvecklats i religionssociologen Eli Göndörs Religionskollision (2017). Göndör menar att det som avgör troendes integrationsförmåga i ett nytt land är huruvida de ursprungligen kommer från en minoritetstradition och underordnad position eller kommer från en majoritetsstatus och dominansposition. Både muslimer och kristna kan bära på respektive status. Kristna från Mellanöstern kommer från en minoritetsstatus, kristna i Västeuropa från en majoritetsposition. Muslimer från Indien från en minoritetsstatus, sunnimuslimer från Somalia, Turkiet eller stora delar av arabvärlden från en dominansposition.

Minoritetserfarenhet i ryggen underlättar inpassningen i ett nytt samhälle. Religionskollision uppstår när troende med ursprunglig majoritetsstatus ska infoga sig i ett samhälle där en annan religion har dominansposition.

Göndörs tes återfinns inte i Sorgenfreis bok. Den kan knappast vara honom obekant. I stället möter man mer konventionella påståenden som detta: ”Samtidigt som Jugoslavien föll samman rasade också ett inbördeskrig i Somalia och därifrån kom också en ökande mängd flyktingar i början av 1990-talet. Och de upplevdes som ännu mer annorlunda än de ljushyade bosnierna. Som muslimer och afrikaner drabbades de ofta av en dubbel utsatthet.”

Här hade det varit intressant, utöver en förklaring på hur ”dubbel utsatthet” fastställs och mäts, att läsa ett resonemang angående ifall skillnaden mellan bosniakers och somaliers integration kunde relateras till tesen om att de två grupperna av muslimer kommer från en minoritetsstatus respektive en majoritetsdominans.

Som ett reportage om muslimskt liv i Sverige är ”Öppna era hjärtan” stundtals läsvärd. På köpet får man också Sorgenfreis personliga berättelse om det svenska samhället, men Sorgenfrei betonar att hans och andras erfarenheter ”har satts i relation till arkivmaterial, forskning, nyhetsrapportering och andras skildringar”. Sorgenfrei framhåller: ”Min drivkraft har inte varit att föra fram egna åsikter, utan att så långt som möjligt försöka förstå och förklara andras tankar, känslor och ståndpunkter.”

Denna vilja att inte föra fram egna åsikter leder påfallande ofta till resonemang av typen, medan vissa säger A, säger andra B. Det blir varken hackat eller malet i ett försök att hålla alla dörrar öppna och alla nöjda samtidigt.

Metoden blir tydlig när Sorgenfrei skriver om Muslimska brödraskapet: ”Deras kritiker har menat /…/. Andra har menat /…/. Själva har representanter för dessa grupper framhållit /…/ ” Inget försök görs till empiriskt stöd för eller falsifiering av det ena eller andra påståendet.

Denna opartiskhet, med nästan 600 fotnoter och en litteraturlista på närmare 500 verk, till trots, möter man likväl deklamationer utan belägg som: ”Det var tre år efter friskolereformen och en bra bit in i ett Sverige där avregleringar och privatiseringar kommit att kringskära välfärdsstatens möjligheter att erbjuda säkerhet, utbildning och vård till alla på lika villkor.”

Återkommande hänvisar Sorgenfrei i sina beskrivningar av svensk samhällsutveckling till Göran Greider och ibland till Karin Pettersson. Ett turkiskt talesätt gör sig påmint: ”Den som har kråkan till vägvisare får inte näsan ur skiten.”

”Öppna era hjärtan” är i april vald till månadens bok i Fokus fackboksklubb Fackklubben. Här kan ni lyssna på en poddintervju med Simon Sorgenfrei om boken.

***

Läs även: Vem äger berättelsen om ett liv?

Läs även: Den svenska sjukvården blev för mycket för amerikanska Millennium