Han är kort sagt ett as

Den medelålderskrisande författaren Oscar Jayack har det svårt. Hans böcker säljer visserligen, men inte som de brukade. Relationen till dottern och ex-frun är svajig. Han har aggressivt stött på sin före detta förlagsredaktör, vilket hon har offentliggjort i Metoo-vågen. Oscar ägnar nu större delen av sin tid åt att bedöva sig med alkohol och droger samtidigt som han tycker synd om sig själv. Han förstår inte att han gjort något fel. I hans värld har han bara uppvaktat (ytterligare) en kvinna som inte velat ha honom. Till råga på allt lider han av skrivkramp och vet inte hur han ska ta sig ur det. 

Nej, huvudpersonen i den franska författaren Virginie Despentes roman Kära kräk framkallar ingen medkänsla i mig som läsare. Han är kort sagt ett as.

Romanen inleds med ett inlägg som denne Oscar Jayack gjort på Instagram. Det är riktat till filmstjärnan Rebecca Latté – som en gång i tiden var hans stora sexfantasi. Nu är hon, förklarar Oscar, ”förvandlad till padda”.

Även Rebecca Lattés tar droger för att döva sig. Även hon upplever att karriären gått i stå. Men hon har andra problem. De huvudroller hon varit van vid har uteblivit. Hon inser, precis som många andra kvinnliga skådespelare som åldras inom yrket, hur brutal filmindustrin är när en kvinna når övre medelåldern. De få rollförslag som faktiskt kommer, avvisar hon resolut och bittert. För nu är det inte längre roller där hon får vara ett ikoniskt, sexigt bombnedslag som gäller. Nu handlar det om diskbänksrealistiska mammaroller. Rebecca tar det som en skymf.

Givetvis är det också så hon ser på Oscar Jayacks Instagraminlägg. Hon skriver ett mejl till honom som inleds med orden ”Kära kräk. Jag såg din post på Insta” och sedan förklarar hon att hon hoppas att hans barn ”mosas under en lastbil och att du ska stå där och se dem plågas till döds”. 

Hela romanen är uppbyggd kring den mejlväxling som sedan fortsätter, med vissa undantag för ett fåtal Instagraminlägg som görs av Zoé Katana: kvinnan som Oscar Jayack ofredat sexuellt. Tonen är rå och aggressiv och de ämnen som avhandlas är mäns våld mot kvinnor, sexism, Metoo, åldrande, ensamhet – och beroende, främst av droger och alkohol. Men också av sex. Så småningom börjar de båda huvudpersonerna utveckla mer förstående, förlåtande sidor, både mot varandra och mot sig själva. 

Virginie Despentes räknas vid sidan av Michel Houellebecq som den franska litteraturens enfant terrible. Hon debuterade med Baise Moi (Knulla mig) som också blev en skandalomsusad film. Mer än en gång har hon jämförts med Houellebecq och nog kunde Kära kräk också ha skrivits av honom – men med ett större fokus på den toxiska manligheten, och mindre på det kvinnliga perspektivet. 

Despentes skriver rappt, rått och okonstlat. Ämnena hon lyfter är förstås glödheta och ständigt aktuella. Det gör Kära kräk intressant. Tyvärr lyckas hon dock inte i text förmedla de olika rösterna. Till sist är det svårt att minnas om det är Oscar eller Rebecca som skriver. Alkohol- och drogberoende må också vara monotona sysselsättningar, men det blir lätt tråkigt när det ska skildras. Dessutom är några av sidohandlingarna – som att Oscar har en lesbisk syster som börjar stöta på filmstjärnan Rebecca – lätt fåniga, och det är synd. Hade kanterna slipats av lite noggrannare hade detta kunnat bli en svart, gnistrande och hård uppgörelse med patriarkatet. Nu blir det en lite mer plojig bok om två vilsna människor som finner tröst och vänskap på ett smått otroligt sätt. 

***

Läs även: Thomas Bernhard – en paradoxal misantrop

Läs även: Mikael Timm: I den bästa av världar skriver och tänker AI åt oss