Johan Floderus dryper av självömkan
Den som respekterar reseavrådan till Iran slipper kidnappas av mullorna i Teheran. Johan Floderus är definitionen av ansvarslöshet.
Ponera att du arbetar inom EU och att du rest till Iran ett flertal gånger i tjänsten. Du har även lärt dig språket. Du vet hur regimen fungerar och att gisslandiplomati är vanligt förekommande. Det är Johan Floderus jag pratar om.
Gisslan i Iran
Johan Floderus, Sara Recabarren
Bokförlaget Forum
I inledningen till hans nya bok Gisslan i Iran: Mina 790 dagar i fångenskap berättar han att han känner till landets långa historia av gisslandiplomati. Han återger händelsen 1979–1981 då 52 amerikanska medborgare hölls fångna i 444 dagar efter revolutionen. Trots den kunskapen så valde han att semestra med några vänner. Hans ödesdigra beslut fick konsekvensen att han satt drygt två år i fångenskap och att Sverige till slut släppte den folkmordsdömda Hamid Noury i en fångutväxling.
Han beskriver Noury som ett slags bödel, med tillägget att hans formella titel var assistent till den biträdande åklagaren. Vi får veta att Johan Floderus inte har lust att straffas för något som hänt i Iran innan han föddes. Det är lätt att sympatisera med det, men ett enkelt sätt att slippa det hade varit att inte semestra i ett land som styrs av fanatiska mullor. När Noury till slut landade i Teheran togs han givetvis emot som en nationalhjälte.
Läsarna får följa med till bunkern där han satt isolerad, till det ökända fängelset Evin, förhören och nyckfullheten. Om man bortser från att Johan Floderus är definitionen av ansvarslöshet är berättelsen bitvis gripande. Han vill framställa sig som en turist som inte gjort något fel som semestrar i Iran. Sverige hade inte en generell avrådan när han reste dit men med hans kunskaper hade han kunnat räkna ut med lilltån att han riskerade att bli en bricka i spelet om Noury som gripits på Arlanda tre år tidigare.
När jag läser boken har jag berättelserna från de som gripits under år av protester i färskt minne. De som ropar Marg bar diktator, död åt diktatorn, med livet som insats. De outhärdliga vittnesmål vi fått ta del av som vittnar om gruppvåldtäkter, tortyr och avrättningar. Det påstådda brottet är längtan efter den frihet som vi i Sverige tar för givet. Frihet att slippa bära slöja, att få dansa och sjunga och bli kär i vem man vill. Iranierna har gjort många uppror under de 46 år som mullorna har haft landet i sitt grepp. Alla har slagits ner med våld och dödande. Den iranska regimen har inte legitimitet hos folket och därför är det viktigt att vi inte legitimerar den, vilket var exakt vad Johan gjorde när han satte sig på flyget mot Teheran den där dagen.
En del av mig blir förbannad när jag läser Johans klagosånger. Det finns ingen ursäkt för att resa till Iran. Om han hade tänkt ett varv till hade Noury suttit kvar i ett svenskt fängelse och offren för massakern 1988 hade fått upprättelse. Sveriges regering gjorde fel som gick med på fångutväxlingen eftersom det gav regimen ytterligare ett kvitto på att det lönar sig att gripa utlänningar och använda dem för att få spioner och mördare hemskickade.
Det finns några passager i boken som trots allt gör den läsvärd. Det är när vi får möta den inre resan där Johan gör motstånd mot regimen genom att stå pall. Han tränar dagligen, hungerstrejkar när han inte får ringa hem, och förhandlar om att få tillgång till böcker, vilket han också får.
Han såg till att få utevistelse, kläder, pengar och tandborste. Rutinerna hjälpte honom att inte tappa förståndet.
Boken är ett försök att få förståelse. Det hade varit lättare att känna sympati för det Johan Floderus har varit med om, om han låtit offerkoftan hänga kvar i garderoben i arbetet med boken.
***
Ponera att du arbetar inom EU och att du rest till Iran ett flertal gånger i tjänsten. Du har även lärt dig språket. Du vet hur regimen fungerar och att gisslandiplomati är vanligt förekommande. Det är Johan Floderus jag pratar om.
Gisslan i Iran
Johan Floderus, Sara Recabarren
Bokförlaget Forum
I inledningen till hans nya bok Gisslan i Iran: Mina 790 dagar i fångenskap berättar han att han känner till landets långa historia av gisslandiplomati. Han återger händelsen 1979–1981 då 52 amerikanska medborgare hölls fångna i 444 dagar efter revolutionen. Trots den kunskapen så valde han att semestra med några vänner. Hans ödesdigra beslut fick konsekvensen att han satt drygt två år i fångenskap och att Sverige till slut släppte den folkmordsdömda Hamid Noury i en fångutväxling.
Han beskriver Noury som ett slags bödel, med tillägget att hans formella titel var assistent till den biträdande åklagaren. Vi får veta att Johan Floderus inte har lust att straffas för något som hänt i Iran innan han föddes. Det är lätt att sympatisera med det, men ett enkelt sätt att slippa det hade varit att inte semestra i ett land som styrs av fanatiska mullor. När Noury till slut landade i Teheran togs han givetvis emot som en nationalhjälte.
Läsarna får följa med till bunkern där han satt isolerad, till det ökända fängelset Evin, förhören och nyckfullheten. Om man bortser från att Johan Floderus är definitionen av ansvarslöshet är berättelsen bitvis gripande. Han vill framställa sig som en turist som inte gjort något fel som semestrar i Iran. Sverige hade inte en generell avrådan när han reste dit men med hans kunskaper hade han kunnat räkna ut med lilltån att han riskerade att bli en bricka i spelet om Noury som gripits på Arlanda tre år tidigare.
När jag läser boken har jag berättelserna från de som gripits under år av protester i färskt minne. De som ropar Marg bar diktator, död åt diktatorn, med livet som insats. De outhärdliga vittnesmål vi fått ta del av som vittnar om gruppvåldtäkter, tortyr och avrättningar. Det påstådda brottet är längtan efter den frihet som vi i Sverige tar för givet. Frihet att slippa bära slöja, att få dansa och sjunga och bli kär i vem man vill. Iranierna har gjort många uppror under de 46 år som mullorna har haft landet i sitt grepp. Alla har slagits ner med våld och dödande. Den iranska regimen har inte legitimitet hos folket och därför är det viktigt att vi inte legitimerar den, vilket var exakt vad Johan gjorde när han satte sig på flyget mot Teheran den där dagen.
En del av mig blir förbannad när jag läser Johans klagosånger. Det finns ingen ursäkt för att resa till Iran. Om han hade tänkt ett varv till hade Noury suttit kvar i ett svenskt fängelse och offren för massakern 1988 hade fått upprättelse. Sveriges regering gjorde fel som gick med på fångutväxlingen eftersom det gav regimen ytterligare ett kvitto på att det lönar sig att gripa utlänningar och använda dem för att få spioner och mördare hemskickade.
Det finns några passager i boken som trots allt gör den läsvärd. Det är när vi får möta den inre resan där Johan gör motstånd mot regimen genom att stå pall. Han tränar dagligen, hungerstrejkar när han inte får ringa hem, och förhandlar om att få tillgång till böcker, vilket han också får.
Han såg till att få utevistelse, kläder, pengar och tandborste. Rutinerna hjälpte honom att inte tappa förståndet.
Boken är ett försök att få förståelse. Det hade varit lättare att känna sympati för det Johan Floderus har varit med om, om han låtit offerkoftan hänga kvar i garderoben i arbetet med boken.
***
