Danny le Rouge – 68-revoltens franske ledare blev tysk EU-federalist

Få inkarnerar den europeiska efterkrigshistorien – inte minst den tyskfranska – som Daniel Cohn-Bendit, ”Dany le rouge”, den ofrivillige ”ledaren” för majrevolten i Paris 1968. I en nyutkommen bok, Souvenirs d’un apatride (Mialet Barrault, 2025), ett slags biografi i form av en längre intervju, får man följa honom från hans föräldrars hemliga liv i det ockuperade Frankrike till den optimistiske, politiske tänkare han är än i dag som 80-åring.

Hans liv är historien om den europeiska dröm som föddes ur chocken över och askan efter förintelselägren. Hans föräldrar – tysk vänster som var goda vänner med både Hannah Arendt och Walter Benjamin – flydde till Frankrike efter riksdagshusbranden 1933, så den sedermera hypereuropén Daniel Cohn-Bendit var produkten av två tyska judar som levde gömda i det av tyskarna ockuperade Frankrike. Brodern, Gaby, viktig för honom som intellektuell ledstjärna, föddes under kriget, Daniel föddes precis efter när familjen flyttade till Paris från Moissac i södra Frankrie. Gaby fick franskt medborgarskap, däremot inte Daniel, något som kom att ligga honom i fatet många år senare, under majrevolten.

Hans barndom präglades av lekfullhet, humor och intellektuell nyfikenhet men någon seriös yrkesinriktning var det aldrig tal om. Däremot blommade hans retoriska talang tidigt. Han var en pratmakare av guds nåde, älskade att säga emot lärarna på gymnasiet och fick alltid skrattarna på sin sida. På gymnasiet valdes han till elevrådets ordförande. Politiskt blev läsningen av Leszek Kolakowski viktig och stärkte honom i hans tro på demokrati och liberala värderingar; han drogs till en antiauktoritär, anarkistisk vänster och skydde tidigt det franska kommunistpartiet lika mycket som de maoistiska och trotskistiska grupperingar som växte sig starka i Frankrike i slutet av sextiotalet.

När oroligheterna i Paris bröt ut våren 1968 var han inskriven vid Nanterrefakulteten där kommande intellektuella storheter som Jean Baudrillard, Henri Lefebre, situationismens fader, och sociologen Alain Touraine var lärare. I klassrummen röktes och diskuterades det i det oändliga och när han, som ju bara skulle läsa matte, klev fram den 22 mars och höll det tal som pang bom gjorde honom till den självklare ledaren för det som blev ”Maj 68” var det ett tal som bokstavligen satte Paris i brand.

Han, den djupt antiauktoritäre, ickevåldsinspirerade blev ”ledare” för en rörelse som förde Frankrike till randen av inbördeskrig. Den rolige rödtotten som klädde av makten med sina spontant improviserade tal blev narcissistiskt berusad av maktkänslan han erfor men också skrämd över den makt han insåg att han plötsligt hade.Men, som han säger i boken: ”I samma ögonblick som myten om mig föds, är jag redan passé”.

Han blev en global kändis men under ett kort besök i Amsterdam den 20 maj 1968 uttalade han de ord som blev droppen för den franska regeringen: ”Trikoloren är gjord för att slitas sönder och ersättas av en röd fana!” Dagen efter fick han inreseförbud till Frankrike, ett hårt slag men samtidigt något som, tror han, räddade livet på honom: ”Jag var inte den ledare som många längtade efter. Jag var inte den person som folk trodde att jag var.”

Majrevolten var över för hans del och han slår sig ner i ett anarkistkollektiv i Frankfurt där han är med och startar bokhandeln Karl Marx och den revolutionära tidskriften Pflasterstrand. Han är med när vänsterterrorismen föds men tar tydligt avstånd från den och får många fiender inom tysk extremvänster; Baader Meinhof är blott ”vänsterfascism” för honom.

Under en tid arbetar han på en radikal, alternativ förskola, en erfarenhet som han berättat om i en annan bok, Le Grand Bazar, från 1975, en bok som ledde till pedofilmisstankar mot honom. I den boken berättar han, bland annat, om fyra-, femåringar som leker ”doktor” och skapar egna, sexuella fantasier. Men trots att ingenting konkret hände mellan Cohn-Bendit och barnen – och att både barnen och deras föräldrar i olika sammanhang försvarat honom – är det en anklagelse som förföljt honom genom åren, en ”fläck” helt enkelt på hans politiska rykte. Idag förklarar han sitt agerande med den vilja att provocera och ”chocka borgare” som genomsyrade honom då. Dock har han sedan länge insett hur korkat det hela var, eftersom hans handlade såg bort från det faktum att det samtidigt fanns en verklig pedofilrörelse som låg i tiden; den där viljan att provocera ser han idag som en av sina största svagheter.

Hans ideologiska väg efter flytten till Frankfurt präglades av tänkare som André Gorz, Edgar Morin, Cornelius Castoriadis och Claude Lefort men kanske blev ändå mötet med Joschka Fischer, en person det slog gnistor om, än mer avgörande.

Cohn-Bendit och Fischer blev centrala när Die Grünen, det tyska miljöpartiet, föddes och det var här hans väg in i realpolitiken började. Han blir inte bara viceborgmästare i Frankfurt utan väljs med tiden också in i Europaparlamentet där han blir populär även bland sina motståndare på grund av sin vilja att alltid söka dialog. Det finns hela tiden ett ”Maj 68” i honom men också en realist och realpolitiker, något som ställs på sin spets under krigen i det forna Jugoslavien när han, tillsammans med Fischer, stödjer ett militärt ingripande från NATO till förmån för bosnierna, något som höll på att klyva Die Grünen eftersom pacifisterna i partiet var starka.

Cohn-Bendit har ändrat åsikt några gånger i sitt liv men aldrig ståndpunkt, för att tala med Jan Myrdal. Han har hela tiden slagits för demokratin, antinationalismen och ett ”aldrig mera krig”, något som bottnar djupt i hans judiska identitet. Han fortfar vara trogen sitt ”fantasin till makten” om än numera i tron på ett federalt Europa. Det är bara så, menar han, genom att stärka det europeiska samarbetet än mer, som hotet från högerpopulismen och den globala uppvärmningen kan bemötas.

Att följa hans politiska historia genom samtalet med journalisten Marion Van Renterghem blir en spännande tyskfransk odyssé som genomsyras av Cohn-Bendits eviga optimism och kärlek till Europa, dialogen och demokratin, vilket gör att man lägger boken ifrån sig med en hoppfull känsla.

Inte helt fel i en tid när de mörka molnen blir allt fler.

Läs även: Mikael Timm: Framtiden är osvensk och kyrkan står inte mitt i byn

Läs även: Den gudomliga Sarah Bernhardt – världens första influencer