Den svenska sjukvården blev för mycket för amerikanska Millennium

Journalsystemet Millennium kan läggas till en lång lista med misslyckade offentliga it-projekt. Det hela startade 2013 med att regionpolitikerna i Västra Götaland klubbade igenom tanken om att skapa ett modernt, effektivt och enhetligt journalsystem inom regionen. Ett system som skulle ersätta det lapptäcke av tusentals olika program som användes på olika vårdenheter. Resultatet blev som bekant inte något nytt, enhetligt och smidigt verktyg som underlättade arbetet för vårdpersonalen, utan i stället ett haveri som hotade patientsäkerheten.

I reportageboken Millenniumskandalen – Journalsystemet som havererade försöker Simon Campanello reda ut vad som gick fel längs vägen. Bokomslaget med den svartröda och öde sjukhuskorridoren, leder tankarna till en kriminalhistoria, och visst är den en gåta som kräver sin lösning. I sin jakt på sanningen och vem den skyldiga är intervjuar Campanello politiker, utvecklare och personal och lägger ett pussel. Han gör det på ett spännande och intressant sätt så att det blir svårt att lägga ifrån sig boken.

Som alla offentliga projekt börjar historien med en komplicerad upphandling och en kravspecifikation på nästan 3000 sidor. Valet föll på den amerikanska leverantören Cerner (numera en del av Oracle), vars system Millennium var ett beprövat standardsystem som redan användes på många sjukhus. Programmet var visserligen till åren kommet, men det var utvecklat av ett stort företag med stor kompetens inom området, vilket kändes tryggt.

Men tidigt i processen började varningslamporna lysa. Millennium var utvecklat för det amerikanska sjukförsäkringssystemet med sin vårdlogik – det var byggt för andra juridiska ramar och man hade en annan syn på standardisering. Att anpassa systemet till svenska förhållanden visade sig vara långt mer komplicerat än vad både beställare och leverantör hade föreställt sig.

Man kan inte skylla allt på utvecklarna av Millennium, utan Campanello sätter också fingret på den svenska sjukvårdens decentraliserade system, där regioner och enskilda verksamheter har stort självbestämmande och ser mycket olika ut – vilket krockar med ambitionen att införa ett enhetligt it-stöd.

Campanello visar också hur varningssignaler tidigt ignorerades eller tonades ned av regionen. Testmiljöer som inte fungerade, moduler som saknades, användare som slog larm om allvarliga brister och bristande utbildningar. Trots att man inte lyckades nå tidsplanens mål och checklistor fortsatte projektet framåt, drivet av politiskt tryck och en nästan naiv tilltro till att problemen skulle gå att lösa längs vägen. När systemet väl började införas i skarpt läge blev konsekvenserna omedelbara: ineffektiva arbetsflöden, ökad administrativ börda, vårdpersonal som gick på knäna och bröt ihop, och i värsta fall risker för patientsäkerheten.

När systemet stoppades vintern 2024, efter massiva protester från vårdpersonal, var förtroendet för politiker och systemet kört i botten. Man tvingades gå tillbaka till de gamla systemen, som visserligen fungerade bättre än Millennium, men som redan hängde på en skör tråd. Över tio års utveckling och några miljarder senare hamnade Millennium i papperskorgen, men den överhängande frågan kvarstod: hur ska gå vi vidare för att skapa ett nytt bättre vårdsystem för framtiden? Den frågan återstår att besvara.

Region Skåne hoppade ungefär samtidigt på Millenniumtåget. Trots haveriet i Västra Götaland var man optimistiska, och trodde att man kunde lära av sina kollegors misstag och ro det hela i land. Men under våren 2026 har röster höjts både från professionen och politikerna att Millennium i Skåne inte fungerar, och det hela verkar gå samma öde till mötes som i Västra Götaland. Det finns alltså alla förutsättningar för Campanello att skriva en uppföljare om Millenniumskandalen. Jag skulle absolut läsa den boken också.

***

Läs även: Vad skulle Axel Oxenstierna gjort?

Läs även: Intet nytt om invandringen – över 50 år av integrationspolitiska illusioner