En imponerande objektiv bild av doktor Mengele
Kirill Serebrennikovs nya film kritiseras för att försköna Josef Mengele. Nazistförbrytaren framstår som en fascinerande person och med en obehaglig logik.
Josef Mengeles försvinnande är Kirill Serebrennikovs senaste film. Liksom hans tidigare film, Limonov – ett liv som provokatör, presenteras den i Sverige genom Njutafilms försorg. Den nya filmen är baserad på boken med samma namn från 2017, skriven av den franske författaren Olivier Guez. Ett verk som samma år belönades med Prix Renaudot.
Redan i öppningsscenen, som utspelar sig 2023, ser vi medicinstudenter som undersöker Josef Mengeles skelett. Därifrån följer filmen Mengele (August Diehl) när han efter andra världskriget undflyr rättvisan. Resan börjar med flykten från Europa 1949 via de så kallade råttlinjerna – nätverk av nazistsympatisörer och vissa katolska präster som hjälpte krigsförbrytare att komma undan.
Berättelsen spänner över tre decennier och skildrar centrala skeden i hans liv som flykting i Argentina, Paraguay och Brasilien, ända fram till hans död 1979. Filmen har en fragmenterad narrativ struktur som skickligt väver samman olika tidslinjer och platser. En parallell tråd följer Mengeles son, Rolf (Max Bretschneider), när han 1977 reser till São Paulo för att möta sin far.
Beskrivningen ovan med de olika tidsplanen kan leda tankarna till Kleber Mendonça Filhos flerfaldigt Oscarsnominerade The Secret Agent (2025), men bortsett från det filmiska mästerskapet har de två verken väldigt lite gemensamt. Serebrennikov har återigen samarbetat med fotografen Vladislav Opelyants och de strama, monokroma bilderna, tillsammans med hans karaktäristiska långa tagningar, skapar en hypnotisk effekt. En omtalad färgsekvens skapade debatt när filmen hade premiär i Cannes, men den ger kontext på ett sätt som är mer subtilt än det kan tyckas vid första anblicken.
Diehls roll är den absoluta motsatsen till den han hade i Terrence Malicks mästerliga A Hidden Life (2019). Där spelade han en man som vägrade att ingå i Hitlers armé. Här gestaltar han Mengele som en person utan ånger och som ständigt rationaliserar sitt beteende. Hans starka närvaro tillför rollen rätt djup och intensitet, och Josef Mengeles försvinnande ger en imponerande objektiv bild av sin högst osympatiska huvudperson. Max Bretschneider är också perfekt som sonen som försöker få fadern att berätta sanningen om vad som exakt hände i koncentrationslägren.
Märkligt nog har filmen i vissa kretsar kritiserats för att försköna sin protagonist. En märklig och starkt emotionell recension i The Hollywood Reporter ställer redan i första stycket frågan: ”Varför tittar jag på det här?” Ännu mer obegripligt hävdar recensenten att filmen förskönar Mengeles vedervärdiga rykte. Det finns fortfarande kritiker som inte ser värdet i en protagonist som inte är sympatisk.
Oavsett om Mengele gömmer sig på en gård under beskydd av ett ungerskt par, eller lurar dem som försöker gripa honom för att ställa honom inför rättvisa, framstår han som en fascinerande personlighet. Till och med hans mest monstruösa uttalanden har någon slags obehaglig logik. Producenten Felix von Boehm konstaterade i ett pressmeddelande att filmen syftar till att ”precist skildra ideologisk trångsynthet”.
Tyvärr är det ett tema som känns mycket aktuellt i dag och syns tydligt i pågående konflikter, där människor har svårt att skilja mellan demokrati och diktatur. Mot den bakgrunden kanske ordet ”försvinnande” inte bara syftar på hur lätt det tycktes vara för Mengele att hålla sig gömd, utan också på de mer omfattande försvinnanden som präglar vår samtid.
Serebrennikov sattes i husarrest av Putins regim 2017, anklagad för att ha försnillat pengar, men många bedömare menade att det i stället handlade om hans kritik av regimens annektering av Krimhalvön och hans motstånd mot kriminaliseringen av HBTQ-personer. Han bor sedan 2022 i Tyskland.
***
Läs även: Vad har vi för nytta av poeter?
