”EU och Boverket hotar det svenska kulturarvet”
Det svenska kulturarvet slås sönder när våra fina gamla hus förstörs enligt moderna och politiskt bestämda energikrav.
Föreställ er ett Sverige där kyrkor, stationshus, missionshus, bygdegårdar, gamla skolor, landshövdingehus, sekelskiftesfastigheter, prästgårdar, kvarnar, magasinsbyggnader, ladugårdar och herrgårdar steg för steg pressas in i samma tekniska mall som nyproducerade hus. Fönster byts ut, fasader tilläggsisoleras, äldre material stängs inne och byggnadernas särdrag försvinner – inte därför att någon öppet beslutat att förstöra dem, utan därför att regelverket gör standardlösningen till norm och varsamheten om kulturarvet till undantag.
Det är worst case-scenariot om Sverige genomför de nya energikraven utan tydliga och uttryckliga undantag för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Boverket har självt konstaterat att målkonflikterna är särskilt tydliga just i småhus och kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Bakgrunden är EU:s omarbetade direktiv om byggnaders energiprestanda, EPBD, som ska vara genomfört i svensk rätt senast den 29 maj 2026. Syftet är att minska energianvändningen, driva fram renoveringar, fasa ut fossilberoendet och på sikt göra byggnadsbeståndet mer utsläppssnålt.
För offentliga och kommersiella byggnader innebär direktivet att de i energihänseende sämst presterande delarna av beståndet ska lyftas till bestämda nivåer till 2030 och 2033. För bostäder ska varje land sänka den genomsnittliga energianvändningen enligt en nationell bana. Samtidigt medger direktivet uttryckligen undantag för bland annat historiska byggnader.
Det är här faran för kulturarvet uppstår: Boverket tycks nämligen nöja sig med allmänna hänsynsregler, trots att EU-direktivet medger verkliga undantag. Om kulturvärden bara ska beaktas från fall till fall hamnar bevisbördan hos den enskilde ägaren. Då riskerar energideklarationerna också att bli en finansiell fälla.
En byggnad som av kulturarvsskäl inte bör renoveras på det sätt systemet premierar kan ändå få låg energiklass och därmed framstå som en sämre investering. Och om fel sorts energiexpert föreslår byte av originalfönster eller invändig isolering i hus där sådana ingrepp gör verklig skada, är förvanskningen redan i gång. Det gäller inte bara gods och herresäten utan också hyreshus, villor, bruksmiljöer, samlingslokaler och jordbrukets äldre byggnader.
Här kan Boverket inte gömma sig bakom Bryssel. EPBD är ett direktiv, inte en färdig svensk lagtext. Det ska tolkas, översättas och genomföras nationellt, och Boverket har redan skickat ut nio förslag till nya och ändrade föreskrifter på remiss för att göra just detta. Myndigheten har alltså ett reellt ansvar för hur hårt reglerna ska slå mot svenska byggnader och svenska kulturmiljöer. Om undantagen blir för snäva, om energiklassningen inte tar hänsyn till bevarandevärden och om kompetenskraven för dem som gör bedömningarna är för låga, då är det inte EU ensamt som bär skulden. Då är det ett svenskt myndighetsbeslut att göra kulturarvet mer sårbart än direktivet faktiskt kräver.
När generella regelverk utformas långt från dem som berörs blir det nästan alltid det mätbara som får styra över det värdefulla. Energiklass, schablonkrav och administrativa definitioner väger tyngre än hantverkskunskap, byggnadsfysik, lokal erfarenhet och historisk förståelse. Då behandlas ett sekelskifteshus, en gammal kvarn eller en sockenstuga som om de bara vore ineffektiva varianter av moderna byggnader, i stället för som bärare av historia, materialkunskap och identitet. Ett sådant synsätt är inte rationellt. Det är bara fyrkantigt.
Det är därför frågan är akut. Om Sverige genomför EPBD utan tydliga undantag för kulturhistoriskt värdefulla byggnader riskerar vi att få en långsam, laglig och byråkratiskt sanktionerad utarmning av det byggda kulturarvet. Inga stora rivningsbeslut behövs. Det räcker med tusen små felaktiga åtgärder, tusen låga energibetyg och tusen beslut där varsamhet får stå tillbaka för schablon.
Den 29 maj 2026 ska direktivet vara en del av svensk lagstiftning, och Boverkets remissförslag ligger redan på bordet. Om undantagen inte kommer in nu kan skadan bli både dyr, ful och i många fall oåterkallelig.
Toppbild: Matteus kyrka i Norrköping, Vendelö gård och stationshuset i Hällekis – tre exempel på svenska kulturhistoriska byggnader.
***
