Eurotrash – en roadtrip genom dagens sönderfallande Europa

Europa som vi känt det står inför omvälvande förändringar, militärt såväl som politiskt. Det är som om Christian Krachts Eurotrash från 2021 är skriven med ett slags förkänsla beträffande denna skälvning från Europas nedre däck.

I centrum för den schweiziske författarens svarta pikaresk står det rotlösa berättarjaget Christian (jo, detta är autofiktion), barn till andra världskrigets nazistförövare och nu jagad av en obotlig skam som denna arvssynd har genererat. En skam som har gjort honom både rotlös och rastlös, vilket här leder till infallet att dra med sig sin ålderstigna och alkoholiserade mor på ett slags roadtrip genom en av kommersialism och cynism genomsyrad samtid.

Det visar sig bli en vådlig färd värdig teaterskrönor som Peer Gynt, ett modernt vandringsdrama som tar oss från kliniken Winterthur i Zürich via ett skumt vegankollektiv och en alptopp utan edelweiss (möjligen som en klimatdystopisk blinkning). Med enkla grepp och ett par rullar thermofolie förvandlar scenografen Rikke Juellunds Galeasens mörklagda scen till allt från sunkig nattklubb till glittrig alptopp.

Men kan man betala av sin skam? Mamman försöker. Helt sonika stapplar hon in på banken och tar ut 600 000 franc innan de ger sig av, pengar som hon sedan försöker ge bort till slumpvis utvalda personer. Som spelade det ingen roll till vem.

Det är en fröjd att se Monica Stenbeck på scenen igen. Denna doldis till karaktärsskådespelare påbörjade sin karriär på 60-talet, för att på 2000-talet hitta hem i Galeasens intellektuella och drastiska teaterestetik.

Här har hon spelat i allt från Elfriede Jelineks hyllade Prinsessdramer till Vår klass och Sara Stridsbergs Konsten att falla – även där i en roll som minst sagt excentrisk mor.

Stenbeck är helt enkelt lysande som bedagad överklassmamma med raspig rökröst, en kappsäck full av pengar och litterära referenser från en svunnen värld. Ett mammamonster som inte kan låta bli att pika sin son för hans ytliga författarskap: ”läs Flaubert och lär dig”, snäser hon när de medelst en gondollift försöker ta sig ned från alptoppen.

David Rangborg som sonen Christian med manisk energi och flackande blick – nedklädd i en hemstickad tröja som luktar får – blir här själva sinnebilden av den nya världen, men som genom sin mamma ändå är fastkedjad vid stanken från den gamla, här symboliserad av en överfull stomipåse han ständigt tvingas byta. 

Och trots deras ambition att ställa allt tillrätta sipprar fortfarande ett klassförakt ut ur dem båda. I de små gesterna och orden där en taxichaufför förblir taxichaufför, trots att farfaderns klassresa inleddes i just sistnämnda yrke.

Johan Wahlström spelar honom lågmält i brun skinnjacka, som vore han tagen ur en film av bröderna Kaurismäki. Därtill nyrik farfar med en fallenhet för S/M-lekar, medan Fredric Odenborg går in och ut i resterande biroller.

Kristian Hallbergs bearbetning av romanen är både kreativ och respektfull. Här har tider och platser kastats om, utan att andemeningen går förlorad. En nyckelscen som saknas är dock den där Christian berättar för sin mamma att han som tolvåring blev våldtagen på ett internat, och hur det sedan visar sig att hon hela tiden hade vetat. Nu är konfliktytan dem emellan mer fokuserad på den generella definitionen av skuld, och där de förenas i överenskommelsen att aldrig ge dricks. 

Natalie Ringler– som även regisserade fenomenala Vår klass och Konsten att falla – skrapar galghumorn och smutsen ur boken och skapar en Quixotisk stämning i rummet där Christians sagor, i en omvänd mamma-barn-roll, får ta mycket plats.

Det är en berättelse om rikemansskam, transaktioner och det fåfänga försöket att betala av sin samhällsskuld – med inslag av zebror. Resultatet blir enastående humorhorror om världen av i dag.

Läs även: Jesus – det enda sättet för kvinnor att fly sina män

Läs även: Så hamnade ”Fäbodjäntan” på Sveriges nationalscen