Varför försökte Kanin, Puh, Nasse och dom andra fånga Heffaklumpen? Frågan var min dotters då hon återigen satt klistrad framför »Nalle Puh«. Xenofobi, tänkte jag, men insåg snabbt det tondöva i att bemöta en fyraåring med ett sådant ord. Så jag förklarade i stället att Puh och Co aldrig hade sett en »heffaklump« förut, att de var rädda för det okända, och ja, då reagerade de på det viset. Men, tillade jag, det skulle sluta bra. Alla skulle bli vänner, tack vare lille Ru. Och polletten att Heffa-klumpen inte var någon att frukta skulle trilla ner. Ett mer dugligt tillägg hade nog varit att det här trots allt är Disney, och att det ofta ser annorlunda ut i verkligheten. I A A Milnes böcker om den trögtänkte men vänlige björnen, som kom i slutet av 1920-talet, syntes aldrig någon heffaklump till. Den existerade bara i Puhs och Nasses mardrömmar. Som en sinnebild för »den hotfulle främlingen«.
Just däri ligger styrkan i Steve McQueens film »12 Years a Slave«, baserad på den sanna historien om den frie och lycklige familjefadern Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) som 1841 kidnappas från Saratoga Springs, New York, för att säljas som slav till Louisiana. Att den synliggör tankens legitimerande kraft. Så länge han och de andra svarta bomullsplockarna betraktas som något annat än människor, kan den sadistiske slavdrivaren »Master« Epps (Michael Fassbender) fortsätta med sin ofantliga grymhet.
Piska sina slavar till medvetslöshet, hänga dem i träd, våldta dem.
När den vite nordstatsarbetaren Bass (Brad Pitt) tar jobb på plantagen ifrågasätter han Epps. Han ber honom förklara vad det är för skillnad mellan en vit man och en svart? »All the difference in the world. You might as well ask what the difference is between a white man and a baboon.« Epps berättar att han sett ett sådant djur i Orleans, en babian, och att det visade på ungefär samma färdigheter som hans »negrer«.
»12 Years a Slave« har Golden Globe-nominerats flera gånger om, för bland annat bästa film, för bästa regi och för bästa manliga huvudroll.
The New Yorker har kallat den »the greatest feature film ever made about American slavery«. Det är helt logiskt. Aldrig tidigare har slaveriets terror känts så brutal, avhumaniseringens djävulska konsekvenser blottats på ett så effektivt sätt, och slavarnas kamp för sin frihet visat sig så ursinnig.
Det var längesedan jag såg en film med båda händerna framför ansiktet.
Dess konstnärliga bragd är att den vågar trampa kvar i helvetet.
Inte ens när det ljusnar för Solomon Northup blir det särskilt ljust. Han var en av få slavar som lyckades bli fri. Steve McQueen låter oss inte glömma dem som lämnades kvar.
Samtidigt visar siffror från EU-kommissionen att människohandeln inte på något vis är död; traffickingoffren ökar i hela Europa. Men vad bryr länderna sig om det. Och bara häromveckan fick vi se prov på vad en skånsk nämndeman tyckte var ett roligt skämt: »Vad skiljer människan från aporna? Medelhavet.«
»12 Years a Slave« blir ett storslaget avslut på ett riktigt skitår. Med eko långt bortom Disney och Hollywood.
»12 Years a Slave« hade premiär den 20 december.
