Mats Strandberg: ”Jag blir…glad att du mådde dålig”

Champagneglasen står prydligt uppradade inne på Rigoletto och sprider upphöjd stämning. Det är en dallrande timme kvar tills galapremiären av den svenska skräckfilmen Hemmet, dyr parfymdoft ska fylla foajén.

Folk som genuint tycker om skräck visar sig ofta vara de raraste, mest omtänksamma människorna och författaren Mats Strandberg och regissören Mattias J Skoglund är inga undantag. De sitter vid ett vitt marmorbord en trappa upp, i en helt tom bar. Iförda utstyrslar elegant matchande champagnen ser de ut att befinna sig mitt i barscenen i Kubricks The Shining. De pratar om just Stephen King, premiärnerver och rädslan att visa filmen för sina skådespelare.

– Jag var mest nervös för Anki Lidén, säger Mats Strandberg och lägger till:

– Jag minns när jag såg Mitt liv som hund och ville att hon skulle vara min mamma.

Det är lätt att förstå honom, Anki Lidén har en varm utstrålning som är enkel att tycka om. Tills hon på Rigolettos jätteduk ett par timmar senare knycker en aning med huvudet åt sidan och utbrister ”Jag ska banka in skallen på dig!”.

På Mats Strandbergs Instagram finns en svartvit bild från releasefesten av hans roman Hemmet, för åtta år sedan. Han själv, Mattias J. Skoglund och producenten Siri Hjorton Wagner står tätt ihop. Redan där var beslutet fattat: Det blir en film.

– Jag lät Mattias läsa redan ett tidigt manus, jag ville vagga in honom i någon slags känsla för boken. Få honom att börja plantera lite tankar, säger Mats Strandberg.

– Jag nappade direkt. Jag hade precis lärt känna Siri. Hon var på väg med sin första långfilm. Det här kunde bli hennes andra, flikar Mattias J. Skoglund in.

Duon skrev manuset ihop och tänkte att det skulle ta ett par år. Men det dröjde längre att utveckla: Strandbergs roman är full av backstory, händelser som inträffade för 20 år sen laddar varje replikskifte. Försökte de vara trogna boken blev det för pratigt.

– Vi bröt sönder hela boken och satte ihop delarna på nya sätt. Förde in mer mystik och lämnade lite öppet. Folk ska kunna gå från bion och undra: Hur fan hängde det ihop?, säger Mats Strandberg.

– Min tillit växte i vårt samarbete. Saker kan visas, utan att sägas. Det var skitkul, förmodligen bra att det tog tid.

I ”Hemmet” tvingas Joel (Philip Oros i filmen) flytta in sin dementa mamma Monika (Anki Lidén) på äldreboendet Tallskuggan. En berättelse om sorgen efter någon som finns kvar fysiskt, men försvinner längre och längre bort. Mats Strandberg skrev boken precis efter att hans egen mamma gått bort. En koppling han inte fattade förrän långt senare.

– Jag skriver för att jag behöver utforska något. Med skräck kan jag dra saker till sin spets och ställa de stora frågorna om liv och död och gott och ont. Utan att låta alltför pretentiös.

Som alltid förankrar Mats Strandberg mästerligt det skeva i det igenkännbara. Som när Joel kliver in på Tallskuggan: ”Det luktar starkt av rengöringsmedel och plastmatta och stillastående luft. Under alltsammans finns svaga men tydliga stråk av gammal urin.”.

– Pendlingen mellan det extremt hemtrevliga och det obehagliga. Vi pratade Freud och ”Das Unheimliche”, det bekanta gjort till obekant, säger Mattias J. Skoglund.

För alla med gamla föräldrar är det en berättelse som nästan aggressivt rotar i ens innersta. Jag läste boken över helgen och såg filmen – och behövde ringa min mamma flera gånger. Fick dåligt samvete. Frågade till och med vilka mediciner hon tar, något jag kanske borde ha koll på.

Mats Strandberg ler:

– Jag blir…glad att du mådde dåligt. Nej, jag blir glad att du blir berörd, såklart.

Det går bra för Mats Strandberg. 2025 har varit hans mest intensiva år. En ny roman: Musan – och ytterligare en filmatisering under hösten: SVT-satsningen Färjan. I Färjan finns Dan Appelgren, bedagad schlagersångare, inlevelsefullt gestaltad av Björn Bengtson. Han mår uselt, kränkt över sättet som livet har behandlat honom. Mats Strandberg skapade honom som ett sätt att bearbeta sin ångest för att han skulle bli en föredetting efter Cirkeln, som han skrev med Sara Bergmark Elfgren 2011.

– Jag skrev en mardrömsversion av mig själv i Färjan – en bitter one hit wonder som stryker omkring på bibliotek: ”Du gillade säkert Cirkeln när du var tonåring, det var jag som skrev den.”.

När i karriären kände du att det inte skulle bli så?

– Efter Färjan, jag verkade ha hittat en nisch, hade vuxit upp med Stephen King och Dean Koontz och kände att jag sysslar med något som inte så många håller på med. Det roliga med att skriva skräck är att man har samma referensramar som sina läsare. Man gillar den här lite konstiga genren som historiskt har varit ganska bespottad.

Måste man inte sitta på ett grundmurat självförtroende för att skriva böcker?

– Med varje ny bok känner jag: ”Shit, jag har glömt hur man gör.”. Första versionen blir alltid så jävla dålig, det gäller ju bara att stå ut med det.

Mats Strandbergs nya roman, Musan, handlar om just det: När vågar man kalla sig författare, var går gränsen mellan självförtroende och självgodhet?

– Jag skrev tre böcker innan Cirkeln som ingen läste, så jag kan i vissa situationer fortfarande känna mig så inombords. Å andra sidan är det så jävla ocharmigt med folk som det går bra för, men som målar upp sig själva som underdogs. Jag går i terapi. Försöker hitta balansen.

Intervjutiden är över. Nerifrån foajén hörs klirr, ljudet av möbler som släpas och alltmer uppjagade röster. Ingen verkar vilja gå, trots det inbjudande fräsandet som väntar i champagneglasen.

– Jag vill att Mattias ska regissera allt jag skriver nu, konstaterar Mats Strandberg och slänger en uppskattande blick mot sin bundsförvant.

Vem i hela världen, förutom Mattias J Skolind, skulle du helst se som regissör för en filmatisering av Musan?

– Hm, Luca Guadagnino. Nyinspelningen av Suspiria är den bästa filmen de senaste tio åren. Det skulle vara skitroligt att se vad han gjorde av något som jag hade skrivit.

Hemmet har sedan premiären fått ett stort publikintresse och har sålts till 35 länder.  

***

Läs även: Ingenting kan rädda Saltkråkans förlorade folkhemsparadis

Läs även: Monstret från Florens – en av Europas värsta seriemördare