Mike Kelley litade på konstens konspirationsteorier
Stålmannen reciterar Sylvia Plath och nallar psykoanalyseras när Mike Kelleys kaotiska värld visas på Moderna museet.
Skillnaden mellan konst och vanligt liv är tid. Mike Kelley såg den som ett trossystem och drog skräpkulturella streck från modernisterna till den språkextensiva bekännelse han själv utvecklade.
Ideologiska inflammationer pulserar repetitivt i konstnärskapets nostalgi och metaforer, men om Gertrude Stein påstår att ett mjukdjur är ett mjukdjur är ett mjukdjur, stoppar Kelley upp hennes lilla hund och hon är inte längre hon.
Dessa utplåningarnas och uppfinningarnas rollspel är centrala när turen för retrospektiven Mike Kelley: Ghost and Spirit kommit till Moderna museet. På designbyrån Formafantasmas bevåg bär utställningsrummens väggar metallbrynja. Stämningen är kaotisk. Desorienterad. En väg finns mellan de tufsiga, en gång psykoanalytiskt tolkade nallarna i Ahh…youth! och Stålmannen som reciterar ur Sylvia Plaths Glaskupan. Någonstans. Men inte där. I stället en utgång: EXIT. Är den ett verk? Utlöses larm om jag passerar? Jag vill det. I likhet med Kelley litar jag till konstens konspirationsteoretiska element, hängivna nuets melankoli som håller samman analogierna med orsakslös förlust.
Han föddes 1954 utanför Detroit medan industrin ännu stod i motordriven blom och dog i Los Angelses 2012 innan civilisationen begynte gnaga laboratorieodlad kött från sina AI-genererade benpipor. Givetvis tog Kelley livet av sig. Allt annat hade varit ett nederlag. The Futurist Ballets dadaistiska atomsprängning 1973 visade positionen: Solus ipse.
Intrycket bestod i examensarbetet Birdhouse (1978). De minimalistiska ideal som dominerade utbildningen vid CalArt provocerade fram en serie naturtrogna fågelholkar vars vidöppna munnar signalerar att något fattas. Bristen på symbolik är symboliken som ska få betraktaren att vilja sparka sönder de små husen.
Foto: Robert McKeever. 3. Satan’s Nostrils (1989). Foto: Mike Kelley Foundation for the Arts.
Deras beständiga kvalitet består i att de redan som nytillverkade tillhörde det förflutna. Kelley eftertraktade det osynligt samtida och störtande kategorierna för att frammana flykt och hemkomst. Försvinn. Kom in. Jag kräver att du går nu. Kaffe? Han sade nej! på surrealisters sätt.
Detsamma gäller barnet och tingen och aktiviteterna som omger det. Perceptionen balanserar på sekundärempatiska trådar fastspända mellan skyskrapan ömhet och skyskrapan aggressivitet. Det erinrar om litteraturvetaren Tzetan Todorovs undersökningar av det fantastiskas gränsområde och visar sig i utställningens koncentration på stillestånd och ritualmässig sinnesfrånvaro. I blindhetens och stumhetens reciprocitet finns seende och talande som överskrider sociala samhörigheter och partikulära normsystem.
Dockans människoimitation tittar på mig med mina ögon.
Objekt har ordalydelse likafullt som orden är tillverkade av specifikt material. Hos Mike Kelley försvinner den arkitekturen, upplöses inifrån, lossar från sina referensers fästen och träder fram utan minnen av det den fortfarande är. Interaktionen sker i omvända slussars differenstrycksreglering. Förgiftad renhet desinficerad med smittor. Därinne återdiktas Arts and Crafts som skatologi och daterad punkpolitik kollapsar när den rytmiseras som Öyvind Fahlström.
I det folkloristiskt anspelande montaget Memory Ware Flat sitter billiga armbandsur intryckta bland knappar och broscher. Den ena klockan står på kvart i tre, den andra på sex. Kanske är det sent. Kanske alltför tidigt. När det är över ska man inte veta vad som är vad. Bara tiden existerar och tiden är Mike Kelley: “I’m the only one in this room, if there were other life in this room, it wouldn’t be my space.”
Toppbild. Mike Kelleys Extracurricular Projective Reconstruction (2004). Foto:Fredrik Nilsen
Skillnaden mellan konst och vanligt liv är tid. Mike Kelley såg den som ett trossystem och drog skräpkulturella streck från modernisterna till den språkextensiva bekännelse han själv utvecklade.
Ideologiska inflammationer pulserar repetitivt i konstnärskapets nostalgi och metaforer, men om Gertrude Stein påstår att ett mjukdjur är ett mjukdjur är ett mjukdjur, stoppar Kelley upp hennes lilla hund och hon är inte längre hon.
Dessa utplåningarnas och uppfinningarnas rollspel är centrala när turen för retrospektiven Mike Kelley: Ghost and Spirit kommit till Moderna museet. På designbyrån Formafantasmas bevåg bär utställningsrummens väggar metallbrynja. Stämningen är kaotisk. Desorienterad. En väg finns mellan de tufsiga, en gång psykoanalytiskt tolkade nallarna i Ahh…youth! och Stålmannen som reciterar ur Sylvia Plaths Glaskupan. Någonstans. Men inte där. I stället en utgång: EXIT. Är den ett verk? Utlöses larm om jag passerar? Jag vill det. I likhet med Kelley litar jag till konstens konspirationsteoretiska element, hängivna nuets melankoli som håller samman analogierna med orsakslös förlust.
Han föddes 1954 utanför Detroit medan industrin ännu stod i motordriven blom och dog i Los Angelses 2012 innan civilisationen begynte gnaga laboratorieodlad kött från sina AI-genererade benpipor. Givetvis tog Kelley livet av sig. Allt annat hade varit ett nederlag. The Futurist Ballets dadaistiska atomsprängning 1973 visade positionen: Solus ipse.
Intrycket bestod i examensarbetet Birdhouse (1978). De minimalistiska ideal som dominerade utbildningen vid CalArt provocerade fram en serie naturtrogna fågelholkar vars vidöppna munnar signalerar att något fattas. Bristen på symbolik är symboliken som ska få betraktaren att vilja sparka sönder de små husen.
Foto: Robert McKeever. 3. Satan’s Nostrils (1989). Foto: Mike Kelley Foundation for the Arts.
Deras beständiga kvalitet består i att de redan som nytillverkade tillhörde det förflutna. Kelley eftertraktade det osynligt samtida och störtande kategorierna för att frammana flykt och hemkomst. Försvinn. Kom in. Jag kräver att du går nu. Kaffe? Han sade nej! på surrealisters sätt.
Detsamma gäller barnet och tingen och aktiviteterna som omger det. Perceptionen balanserar på sekundärempatiska trådar fastspända mellan skyskrapan ömhet och skyskrapan aggressivitet. Det erinrar om litteraturvetaren Tzetan Todorovs undersökningar av det fantastiskas gränsområde och visar sig i utställningens koncentration på stillestånd och ritualmässig sinnesfrånvaro. I blindhetens och stumhetens reciprocitet finns seende och talande som överskrider sociala samhörigheter och partikulära normsystem.
Dockans människoimitation tittar på mig med mina ögon.
Objekt har ordalydelse likafullt som orden är tillverkade av specifikt material. Hos Mike Kelley försvinner den arkitekturen, upplöses inifrån, lossar från sina referensers fästen och träder fram utan minnen av det den fortfarande är. Interaktionen sker i omvända slussars differenstrycksreglering. Förgiftad renhet desinficerad med smittor. Därinne återdiktas Arts and Crafts som skatologi och daterad punkpolitik kollapsar när den rytmiseras som Öyvind Fahlström.
I det folkloristiskt anspelande montaget Memory Ware Flat sitter billiga armbandsur intryckta bland knappar och broscher. Den ena klockan står på kvart i tre, den andra på sex. Kanske är det sent. Kanske alltför tidigt. När det är över ska man inte veta vad som är vad. Bara tiden existerar och tiden är Mike Kelley: “I’m the only one in this room, if there were other life in this room, it wouldn’t be my space.”
Toppbild. Mike Kelleys Extracurricular Projective Reconstruction (2004). Foto:Fredrik Nilsen
