På mytomspunna Montecristo är människan gäst hos naturen
Nästan alla känner till historien om Greven av Monte Cristo. Men långt ifrån alla vet att ön finns på riktigt och att man kan resa dit.
Konkurrensen om platserna är dock hård, så den som vill besöka en av världens mest mytomspunna och hemlighetsfulla öar gör bäst i att lägga upp sina planer i god tid.
Greven av Monte Cristo skrevs av Alexandre Dumas den äldre, berömd även för klassikern De tre musketörerna. Berättelsen om den förrådde unge Edmond Dantès, som blir till hämnaren Greven av Monte Cristo, uppges ha sålt i mer än en halv miljard exemplar och är en av världens mest lästa äventyrsromaner.
Den gavs först ut som en följetong i den franska tidningen Journal des débats, år 1844 till 1846, och kom sen i bokform. Boken har filmatiserats mer än 20 gånger. Versionen från 2002 med Jim Caviezel som den stilige hämndlystne greven anses vara en av de bättre. Så sent som 2024 kom en ny brittisk dramaserie-version, som gick i SVT.
Historien om hur den unge Edmond Dantès sviks av sina förrädiska vänner, i synnerhet Fernand Mondego, och förlorar sin älskade fästmö Mercedes, är och förblir en klassiker. På sin förlovningsdag grips Dantès efter falska anklagelser om landsförräderi och fängslas utan rättegång. I fängelset Chateau d’If på den franska fängelseön If långt ute i havet är han dömd att tyna bort i en isoleringscell.
Men medfången, prästen Abbé Faria, blir hans vän och berättar om en gömd skatt på en annan ö – Montecristo. När prästen dör lyckas Edmond fly. Han tar sig senare till Montecristo, hittar skatten och återvänder till sin hemstad. Rik, mäktig och i jakt på rättvisa, under namnet greven av Monte Cristo. Han får sin hämnd och i vissa filmer återfår han även sin förlorade kärlek, dock inte i bokens ursprungsversion.
Romanen byggde delvis på en verklig historia – och ön där skatten fanns gömd är alltså i högsta grad verklig. Där har dock aldrig funnits en skatt med guldmynt, guldtackor och ädelstenar till ett värde av 60 miljarder kronor, i dagens pengavärde. Men ön i sig är en skatt.
Monte cristo betyder ”Kristus berg”. I motsats till vår käre greves namn skrivs öns dito ihop; Montecristo. Den ligger i Tyrrenska havet i Toscanas skärgård, med ungefär lika långt till det italienska fastlandet som till den franska ön Korsika.
Bara 2000 personer om året tillåts besöka Montecristo och max 75 personer om dagen. Väntetiden för ett besök är i snitt tre år och man bokar genom Parco Nazionale Arcipelago Toscanas officiella sajt. Restplatser finns ibland, så man gör klokt i att abonnera på deras nyhetsbrev.
Tack vare sin svåråtkomlighet är Montecristo något så ovanligt i vår ständigt uppkopplade och dokumenterade tid som en hemlighetsfull, mystisk plats.
Under järnåldern sökte sig etrusker till ön, vars ekskog blev utmärkt virke till eldarna i järnmalmsgruvorna på närliggande Elba. De gamla grekerna kallade ön Oglasa, medan romarna döpte den till Mons Jovi, Jupiters berg. På 400-talet efter Kristus blev ön en tillflyktsort för kristna eremiter. Därav Montecristo.
Den allre förste var enligt legenden en man på flykt undan vandalerna. Han gömde sig i en grotta och blev senare öns helgon, San Mamiliano. Klostret som grundades där bär hans namn. I över tusen år bodde munkar på ön och mottog stora donationer. Därför spreds ryktet om en stor, gömd skatt. År 1553 plundrades klostret av den osmanska amiralen och piraten Dragut. Det övergavs sen ch förföll, men ruinerna finns kvar. Någon gömd skatt fann Dragut aldrig.
År 1852 köpte George Watson Taylor ön av den dåvarande storhertigen av Toscana. Den mycket förmögne skotten lät bygga en villa och bodde där med sin hustru till 1860 innan isoleringen blev för svår. Under tiden som följde kom sen en ny eremit till ön liksom en grupp straffångar. År 1899 blev den ett privat jakt- och fiskeparadis för Italiens dåvarande kungliga, kungahuset av Savojen.
Under 1900-talet verkade sedan militärer, fiskare och rika romare, som erbjöd lyxsemestrar genom ”Montecristo Sporting Club”, på ön tills den år 1971 blev ett hårdbevakat naturreservat. Det är ett av Medelhavets mest skyddade reservat, något som har gjort ön till ett paradis med unik flora och fauna. Här finns en särskild stam av vilda stengetter och den speciella Montecristo-huggormen. Flyttfåglar rastar och häckar här och här finns över 400 växtarter. Allt fiske liksom bad, dykning och båttrafik är förbjudet inom en radie på en kilometer runt ön. I de kristallklara djupa rena vattnen trivs ädelkorallen liksom ovanliga större fisksorter och även delfiner. Ett besök här är en oförglömlig upplevelse.
På ön finns alltid två skogsvakter, karabinjärpoliser från Carabinieri Biodiversity Unit, som ser till att ingen går i land eller kommer för nära. Alla besökare med tillstånd tas hit med båt och går i land i den lilla hamnen Cala Maestra, tillsammans med guider, ingen får gå runt ensam. Ön är bara 10,4 kvadratkilometer stor men bergig, med bergstoppen Monte Fortezza på 645 meter som högsta punkt. Alla besökare måste vara i form för krävande vandring och ha rätt kläder och skor samt ta med egen mat och vatten. Lönen är dock mödan värd. Förutom ruinerna av klostret finns grottorna att se och även det tidigare residenset Villa Reale, öns enda byggnad. Där håller skogsvaktarna till och där finns ett litet museum.
Det är dock naturen, djuren, grönskan, bergen, havet och hela känslan av tystnad, stillhet och mening, som gör upplevelsen så unik. De flesta smultronställen i dag förstörs snabbt av alla turister som ska dit och instagramma och de går så från orörda till förstörda.
På Montecristo är det inte så – här är människorna gäster hos naturen. När kvällen nalkas går båtarna tillbaka med besökarna. Solen går ner och av den mytomspunna ön syns snart bara dess siluett mot kvällshimlen.
***
Läs även: Även Cortina var bättre förr
