Vad har vi för nytta av poeter?
När dikten inte värderas av samhället söker poeterna tröst i flaskan och super ut sig i stället. Två nya filmer fångar den moderna kulturarbetarens kris.
I tiden vi lever i: hur ha tid och råd – och lust – att se konstens sanna värde? Aldrig en politiker som ens försöker göra karriär på kulturens fält. Kulturministern själv gör sig otillgänglig för kulturmagasin men medverkar glatt i poddar där samtalet handlar om hundar och träning. Finns mer talande tecken i tiden?
Samtidigt omplaceras en etablerad kritiker på Sveriges Radio efter ett raljant inlägg på X om att filmbranschen borde skärpa sig, som ett bifall på just kulturministerns kritik. Är det här ändå laddat stoff?
Eller är det bara samtiden? Följt av kulturarbetare med allt lägre självkänsla, vars försök till stolthet blir allt mer förutsägbara. Ökad polarisering som följd. Folk som tycker för lite eller för mycket, beroende på var man talar ifrån. Länge nu har vi fått hålla till godo med undanflykter, positioneringar och ett brus av kulturdebatt som sällan handlar om verken själva.
I två aktuella filmer – från Colombia och Sydkorea – ställs frågan om konstens värde i ljuset av två marginaliserade kulturarbetare. På ett högst levande sätt – inte som teori, utan genom konkreta livsöden. Vi möter två poeter som båda gör anspråk på konsten, men som behandlas av sin omgivning som något mellan bluffmakare och reliker. Berättelser som blottlägger vad som sker när konstens värde urholkas.
Frånsprungen av världen
I Simón Mesa Sotos En poet – jurypriset i Un certain regard vid förra Cannesfestivalen – möter vi den falnade Oscar, som en gång fick ett visst erkännande men sedan fastnat i tvivel. Han bor hos sin mor i Medellín, dricker för mycket och klamrar sig fast vid en självbild som redan spruckit. På väggen hänger porträttet av José Asunción Silva, som en påminnelse om vad en poet borde vara. Själv driver han mellan barer och gator. Under rusen deklamerar han sina manifest och fördömer Gabriel García Márquez som en sellout.
Oscar vägrar kompromissa. Han skriver om kärlek, inte om det som förväntas sälja. Men i mötet med omvärlden framstår han som frånsprungen. Alstren minskar, alkoholen tar över. När han motvilligt tar timmar som litteraturlärare gör han det med spetsat termoskaffe på katedern – och knappast med någon lagomteori som i Thomas Vinterbergs En runda till, där lärarkvartetten bara undantagsvis går över förutbestämd promillegräns.
Efter några högstämda fraser runt La poesía upptäcker Oscar att en av hans elever faktiskt skriver dikter. Förortsflickan Yulardys dagbok rymmer oväntad poetisk begåvning. I henne anar han en möjlighet – inte bara för henne, utan för konsten själv. Men omgivningen ser något annat. Rektorn identifierar snabbt en potentiell ”sensation” och försöker styra hennes skrivande mot det som går att paketera.
”Du borde skriva dikter om krig, våld och fattigdom, ursprungsbefolkningen, Amazonas, bögar – allt sånt som européerna gillar med oss.”
Konsten reduceras åter till material, till något som kan säljas till en publik med rätt förväntningar. Yulardy själv är ointresserad. Hon skriver inte för att representera något, utan för att hon vill skriva.
I det finns en frihet – men också en bräcklighet. Oscar inser att han inte kommer skydda henne. Samma krafter som brutit ner honom kommer snart att göra anspråk på henne.
Detta är vad som händer när konstens värde förskjuts: inte att den försvinner, utan att den omdefinieras av andra intressen. Hur nyttig kan konsten vara, hur kan den paketeras för att att fylla ett mätbart syfte?
Det hela briserar i ett vilt sjöslag. Fyllan drabbar Oscar värst, han kraschlandar åter hos modern, som trots sin höga ålder fortfarande ömmar för honom.
När ska poeten mogna och bli vuxen?
Det är förstås inte bara i Colombia denna rörelse pågår. Hos den sydkoreanske mästaren Hong Sang-soo utspelar sig ett mer stillsamt men lika obarmhärtigt drama med en kulturarbetare som slår i väggen. I What does that nature say to you (Geu jayeoni nege mworago hani), som visades på Göteborg filmfestival i januari, möter vi Donghwa, en ung poet som besöker sin flickväns familj för första gången. Till en början tas han emot med värme och förundran. Modern skriver själv poesi på fritiden. Samtalet är bildat, stämningen öppen.
Donghwa försörjer sig genom att skriva bröllopstal på halvtid men tjänar inte en krona mer än han behöver. Han söker ständigt livets skönhet för att slippa korruptionen under pengar.
Men i takt med att denne poet tar mer plats förskjuts synen på honom. Föraktet växer, inte minst genom den ofiltrerade systern, som bara tänker pengar och försörjning.
Som vanligt hos Hong Sang-soo sker övergången utan stora gester. Det är i tonfall, i pauser, i de långa middagarna där alkoholen långsamt löser upp fasaderna. Till slut brister det även för kulturarbetaren. Han exploderar – inte ytterst för att försvara konsten, utan för att han inte längre förmår bära motsättningen mellan sin självbild och omvärldens blick.
När poeten supit ut sig devalveras hans värde helt: hans skrivande sägs väga lätt, hans bakgrund – som son till en framgångsrik advokat – framstår som ett outnyttjat kapital. Poesin framstår som ett ungdomligt infall, inte som ett kall. Är han verkligen någon för dottern att satsa på? Kan han mogna?
Skillnaderna mellan filmerna är stora: den ena rå och temperamentsfull, den andra stillsam och subtil. Men i båda finns samma underström kring konstens devalverade värde, med förmågan att synliggöra de förskjutningar som sker i dag – inte genom trubbig didaktik eller tillrättalagd dramatik, utan genom att skildra personöden där kulturarbetarna ytterst är människor.
I En poet är det dottern, hon som knappt vill veta av sin misslyckade far, som ändå kan bekräfta hans konstnärliga färdighet. Lika snabb är hon dock på att fördöma denne drömmande dinosaurie oförmögen till kompromiss: Du är en bra poet men försök vara en bra människa i stället!
Ändå verkar det otroligt att Oscar faktiskt kommer lyckas med båda.
***
