Han värnade om sitt intellektuella oberoende

Till utseendet var Thure Stenström sinnebilden av en humanistisk professor. Vitt skägg under ett rynkigt ansikte och ögon som glittrade av finurlighet. Omdömena om den flitige lärdomsfursten skulle riskera att hamna i facket panegyrik om det inte vore för att de är både sanningsenliga och träffande. ”Han begrundade de stora livsfrågorna.” ”80 år i kulturens tjänst.” ”En arbetsnarkoman och fri tänkare.” ”Ett bildningsideal som var ett bålverk mot dumheten.” Och annat liknande.

Det är inte särskilt troligt, att Stenström själv funderade så mycket över allt det beröm som sköljde över honom – till exempel att bli riddare av den franska förtjänstorden L’Ordre de Palmes Académiques, ett hedersdoktorat i teologie vid Uppsala universitet eller en gästprofessur i skandinavisk litteraturforskning vid Harvard University i Massachusetts i USA.

Vad som däremot förnöjde honom var att sätta sig vid orgeln i Visby domkyrka och tekniskt skickligt och med en konstnärs inlevelse spela Johann Sebastian Bachs Matteuspassionen. Även för detta fick han beröm: ”Stenström var en i ordets fullaste och rikaste bemärkelse musisk människa”, skrev vännen, kollegan och tidigare rektorn för Uppsala universitet Stig Strömholm i en runa i Upsala Nya Tidning efter dödsbudet. Och tack vare orgeln (Stenström var även habil på cembalo) fanns en grund för vänskap också med en filosof ur en motsatt tankevärld.

För Stenström gällde teman som identitet, lidande och moralens grund i ett sekulariserat samhälle. Professor Ingemar Hedenius var hans motsats, en motståndare till organiserad kristendom. Vänner? Ja – ty Hedenius var också musikälskare och spelade flöjt. Stenström till och med skrev en bok om honom; Ingemar Hedenius heliga rum: Sofokles, Kierkegaard, Mozart.  

Thure Stenström föddes som en son till en bonde i Romakloster på Gotland. Hans begåvning upptäcktes tidigt. Cykeltillverkaren Husqvarna hade krigsåret 1940 utlyst en tävling för eleverna i landets alla folkskolor att skriva en uppsats på ämnet ”En cykelhistoria”. Den 13-årige gotlänningen vann förstapriset.

Sedan låg vägen öppen. Studentexamen vid läroverket i Visby och raskt vidare till Uppsala där han doktorerade 1961 med avhandlingen Den ensamme. En motivstudie i det moderna genombrottets litteratur. ”Ämnet föreföll på något sätt naturligt för sin författare” skrev Stig Strömholm i sin nekrolog. ”Inte så att han skulle ha varit någon enstöring. Men i intellektuellt hänseende värnade han med känslighet och stränghet om sitt oberoende. En gång på 70-talet hörde jag honom berätta om sin gotländska uppväxt och sin väg till boken. Det hade varit en strävsam resa, på en gång uppror och självförverkligande. Det var ingen tillfällighet att han valt den ensamme som centralgestalt i sin avhandling. Men Gotland förblev han trogen.

Tio år senare blev Thure Stenström ordinarie professor och lärostolsinnehavare i litteraturvetenskap. Han höll gästföreläsningar över hela världen, skrev tolv böcker och som återkommande medarbetade på Svenska Dagbladets kultursida skrev han genom åren omkring 250 så kallade understreckare – ett slags essäer som utgör den svenska kulturjournalistikens Formel 1. 

Titlarna på hans många böcker och uppsatser ger en bild av hans skiftande intressen och kynne, som exempelvis: Gyllensten i hjärtats öken, Torgny Lindgren och musiken, Albert Camus Caligula eller Prokofievs mystik, om den femte pianokonserten.  

Och naturligtvis skrev han också om sin hembygds mindre kände poet, en gotländsk småbrukare och författare: Lyrikern Gustaf Larsson – som jag ser honom. Särskilt uppskattade han Larssons rader: 

                       Är havet och heden det sista jag ser, 

                       jag önskar ej mer.