Med humor och skönhet revolutionerade hon svensk underhållning

”Göta Petter!” är en av de mest klassiska replikerna i svensk tv-underhållning. Birgitta Andersson hittade på den själv, inspirerad av en moster hemma i Västergötland.

Västgötskan är en av de komiskt mest tacksamma dialekterna och Birgitta Andersson, uppväxt utanför Mariestad, drog nytta av den i rollen som Teskedsgumman i Gumman som blev liten som en tesked, den omåttligt populära julkalendern från 1967.

Dialekten var själva poängen också i monologen ”Sveriges vackraste röst” som Birgitta Andersson gjorde i en Hagge Geigert-revy i Visby 1960, Hagges ruinspel. Idén till numret kom från henne själv. På besök hemma i Västergötland fascinerades hon av att vackra kvinnor oförskräckt pratade på bred dialekt.

Detta med att vara rolig och vacker på samma gång var under denna tid en smått revolutionerande idé i underhållningsbranschen. Kvinnliga artister förväntades vara antingen eller och under ganska många år – ja, kanske under hela karriären – var det kutym bland manliga bedömare att framhålla att Birgitta Andersson minsann var både en snygging och en komedienne.

Även Tage Danielsson noterade detta när han i ett tal på Hasse och Tage-revyn Gula hunds slutfest skaldade:

Att alla komiker ska vara feta,

den tanken lever kvar sen Thor Modéen

Runt hela jorden kan du idogt leta:

Det växer inga skratt på magra ben

I cirkelrunda män lär humorn sitta –

om än runt jorden går din sökarstråt

så lär du ingenstans i världen hitta

ett sådant herrans under som Birgitta:

en vacker flicka, som man skrattar åt.

När Birgitta Andersson sökte sig till Göteborgs stadsteaterns elevskola var det osannolikt nog på komeditestet hon kuggades. Det hade ingen betydelse för den framtida karriären. Hon var en av initiativtagarna till Atelierteatern i Göteborg, flyttade till Stockholm och Alléteatern och ganska snart erbjöds hon roller på privatteatrarna.

Revydebuten skedde på Casino 1958 i sällskap av bland andra Sune Mangs och Stig Grybe. Hon avancerade snabbt vidare till de stora revygiganterna, däribland Karl Gerhard och dennes sista stora revy 1961. En recensent berömde den gången Birgitta Andersson för att äga ett ”helskärpt sinne för den karikatyriska detaljen”.

Hos Povel Ramels Knäppupp-gäng fick Birgitta Andersson snabbt förtroendet att leverera monologer (I hatt och strumpa, 1961). När hon samma år showade på Hamburger Börs skrev Expressens Peter Himmelstrand att Andersson var den sortens aktris som ”kan snitsa till en replik så att verkan blir bättre än repliken kanske är värd”.

Hennes medspelare Monica Zetterlund kommenterade efteråt:

– Birgitta och jag gjorde ett nummer där jag skulle vara liksom vacker och sjunga. Birgitta fick varenda skratt och jag kunde inte fatta hur hon bar sig åt.

Hos Hasse Alfredson och Tage Danielsson växte Birgitta Andersson ännu mer som artist. Hennes komiska tajming var svåröverträffad, oavsett om hon själv var den roliga eller om hon slog passningar till andra. I revyn Gula Hund var det hon som gick till doktorn med den fnissande maken (Gösta Ekman) för att få honom att sluta säga ”pitt”. När föreställningen visades i tv ropade några upprörda riksdagsledamöter på att regeringen borde ingripa mot televisionens förfall. Argast var en centerpartist som från talarstolen döpte om revyn till ”Fula hund”.

Samarbetet med Hasse och Tage fortsatte i filmerna Att angöra en brygga, Spader, Madame!, Äppelkriget, Ägget är löst och Picassos äventyr. Från 1980-talet var hennes karaktär Doris en viktig kugge i Jönssonligans brottsplaner. Hennes egen favoritroll var dock Hedvig Hök i barnprogrammet Från A till Ö.

För sin mångåriga filmkarriär belönades Birgitta Andersson 2016 med en hedersguldbagge. I fjol tilldelades hon även den kungliga medaljen Litteris et Artibus för ”framstående konstnärliga insatser som skådespelare”.