Nej, kungen vill inte kramas

Två nya dokumentärer om kung Carl XVI Gustaf berättar mer om kvinnorna som gjort dem, än om vår monark.

Text: Susanna Popova

Bild: TT

Kungen firar 50 år på tronen. Journalistiken om detta firar sina egna triumfer.  

Åsa Linderborg, känd från Aftonbladet, fick inte tillträde till kungen. Hon gjorde en tv-serie i fem delar ändå. Karin af Klintberg, känd från regi och producentarbete i tv, fick efter två års förfrågningar till hovet – och det är ingen särskilt lång tid vet den som haft med hovet att göra – ett ja till att intervjua kungen. Då hade hon lovat att göra en rolig film. Och så ville hon, i dokumentären Kungen, prata med kungen som med en vän.  

Kungen

Karin Af Klintberg

På biografter just nu

Kungen med två ansikten

Serie i fem delar

Åsa Linderborg

Visas på Kanal 5 och Discovery +

Klintberg säger att hennes film är första gången kungen släpper in en journalist. Det stämmer inte och det vet hon väl egentligen eftersom hon själv använder material ur en väldig tidig dokumentär, Carl Gustaf heter jag. I den intervjuas kungen av Lars Ulvenstam. 

Den visar den unge kungen ute på gatorna, och den visar också vilka sorts frågor kungen redan från början fått vänja sig vid att få. Den finns på SVTPlay

Dokumentären från 1971 utgör en begriplig fond till det faktum att kungen, ganska regelbundet i Klintbergs intervju, vägrar att svara på frågor. Som han säger har han varit med ett tag. Redan som tjugofemåring hade han lärt sig att identifiera märkliga frågor – som ifall han åker tunnelbana. De blir svåra att vrida till något vettigt, säger han i Ulvenstams intervju. 

Ja Klintberg jobbar hårt med att bli vän, frågar på slutet om de kan tänkas äta middag ihop och om hon får krama honom. Det finns något märkligt i hur hon tolkar relationen mellan de två. 

Låter sig sällan intervjuas

Åsa Linderborg presenterar sig gärna som historiker och det adderar en dimension i hennes Kungen med två ansikten. Hennes berättande genomsyras av förundran över sakernas tillstånd. Trots att kungen är statschef låter han sig sällan intervjuas, till exempel. Men kanske är det just för att han är statschef, som han inte "låter sig intervjuas".  

Karin af Klintberg anländer till galapremiären av filmen "Kungen". Foto: TT

Hur ofta ställde brittiska drottningen Elizabeth II upp för intervju? Aldrig. Hon höll ett tal om året. Varför valde hon det sättet? Därför att en regent är en symbol för en hel nation, och det symbolen gör är viktigare än vad den säger. Kungen omfattas inte av offentlighetsprincipen, konstaterar Linderborg. Nej, han gör inte det. Statschefen har ingen politisk makt så därför står denne, enligt grundlagen, utanför de offentligrättsliga principerna. 

Republikanska föreningen ondgör sig återkommande i serien över saker som att "kungen inte står till förfogande" och till slut blir den historiskt intresserade aningen utmattad. De fenomen som framstår som obegripliga för berättaren har sina, ofta historiska, förklaringar. Att organiserade republikaner inte intresserar sig för den historia som format dagens förhållanden får anses begripligt. Men det finns en sida av deras synpunkter som sällan synas.  

Sveriges monarki skulle, med Olof Palmes ord, kunna vara avskaffad med ett penndrag. Men den är inte det. Och inget parti driver frågan om att avskaffa monarkin. Därför att det inte finns något politiskt stöd för en sådan omröstning i riksdagen. Så enkelt, och för somliga så svårt, är det. 

Monarkin

Efter att ha sett de här kungaproduktionerna är det frestande att dra paralleller med ett annat land, också intresserat av att behålla sin monarki, nämligen Storbritannien. Även där kan man förhålla sig kritisk till monarki och kungahus, men det finns ett intresse bland historiker och skribenter som gör att basal information ofta är vitt spridd. Därför kan man i många medier gå närmare in i monarkins funktionssätt, akademiker kan forska och allmänheten följa en långsiktig bevakning både av institutionen och av medlemmarna som representerar den. Och den som inte är kritisk, blir inte kallad fjäskig. I Sverige har vi Svensk Damtidning. Som långsiktigt följer kungahuset, alltså. 

Den mest intressanta fråga Linderborg ställer är: Varför har vi monarki i vårt moderna land? Ja, varför? Kanske därför att den institution som står över politik har fördelen att inte dras in i det politiska spelet, och därför kan vara sammanhållande.  

Det är i frågan om hur och varför institutionen kungahus fungerar, som båda produktionerna har en brist. Men när kungen har suttit på tronen i femtio år, och det är därför produktionerna görs, så har monarken hunnit fundera på saken. Och det han förmedlar, ofta utan att säga det, är att han är en symbol.  

Det viktiga är inte vem kungen äter middag med eller vilka bilar han har. Det viktiga är att han representerar en historisk institution vars uppgift är att verka sammanhållande för nationen. Alla behöver inte gilla det, men detta är tanken med konstruktionen. 

Hålla tand för tunga

Kungen möter ofta frågor med tystnad. Inte så att han är uttryckslös. Hans ansikte visar rätt bra vad han tycker. Men tystnaden har en finess. Den får motparten att prata. Ännu mer. Det är en utarbetad metod inom psykoanalysen och när tekniken sätts i verket får den ett fantastiskt resultat. Om den som skulle ha blivit utfrågad håller sig stilla, blir till slut spelplanen den motsatta mot det tänkta. Plötsligt framträder den som använder orden allt tydligare. Detta vet kungen. Hans roll är inte att utsätta sig och sitt uppdrag för risk. Därför bör han hålla tand för tunga.  

Så vad är det åskådare ser när vi tittar på de här produktionerna? Vi ser – ursäkta men mitt uppdrag är det motsatta till att hålla tand för tunga – det troskyldigt oinformerade berättandet. Eller möjligen det spelat troskyldiga och oinformerade berättandet. Och då återstår egentligen bara frågan – vilket av det är värst? 

Om kungen ville äta middag med Klintberg och om hon fick krama honom? Nej, hon fick inte det. Märkliga frågor bli svåra att vrida till något vettigt. Med kungens ord har han fått stålsätta sig för att överleva.  

Vi andra har fått se filmer om filmmakarna, mer intresserade av kungens person och mindre av en samhällsinstitution. Jag tror inte filmmakarna avsåg att sätta ljuset på sig själva, men så blev det. 

***