Tomasson gjorde rätt som sparkade Olsen
”Svensken har inte förstått proffslivets villkor, dansken har något stort på gång”.
Sverige möter Schweiz hemma i kvalet till fotbolls-VM. Spännande. Viktigt. Angeläget.
Matchen har dessutom föregåtts av en intressant diskussion i medierna. Eller fight snarare, Robin Olsen vs Jon Dahl Tomasson.
Allt tal om ett ”Robin Olsen-gate” kan förstås få en att dra på smilbanden. Den eviga frågan hur viktig fotbollen får anses vara aktualiseras än en gång. Men fotbollen är en nationell angelägenhet av rang, fotbollslandslaget är ett kärt gäng för svenska folket. Och när en spelare öppet sågar sin tränare väcker det viss uppmärksamhet.
Målvakten Olsen säger sig alltså ha blivit ”lovad” av Tomasson att vara förstemålvakt och därmed också en startspelare. Hur länge, undrar man. Problemet är att Olsen efter detta eventuella ”löfte” vacklat betänkligt vid ett flertal tillfällen i klubblag och landslag. Vi pratar rejäla målvaktstavlor helt enkelt. Sådant sprider osäkerhet, även hos en förbundskapten.
Sålunda gör Tomasson något alla tränare borde göra, men alltför få förmår. Han kommunicerar öppet och tydligt med Olsen, ringer upp för att berätta att Olsen i de kommande kvalmatcherna får börja på bänken. En annan målvakt ska starta matchen. Det här är en situation tusentals elitspelare befinner sig i inför varje matchomgång. Ska jag starta eller inte? En del tränare ger ett sådant besked så sent som några timmar före match.
När Olsen får beskedet att han är bänkad kommande matcher och svarar att han minsann aldrig kommer att spela mer under en ledare som Jon Dahl Tomasson har han missförstått premisserna för det yrke han valt. Det alternativ han väljer, ”får jag inte spela från start så kommer jag inte”, existerar inte.
Proffslivet är hårt, skoningslöst och extremt prestationsbaserat. Din senaste insats bestämmer din position i gruppen. Här finns ingen garanti för vare sig framgång eller en startplats i ett klubb- eller landslag.
Många tränare är förbluffande opsykologiska, riktigt usla på den kanske viktigaste uppgift de har – att prata med spelarna. Jag har fått mig berättat att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson vid ett ovanligt ofiltrerat tillfälle ska ha sagt: ”Du vet, det här med fotboll, där har jag inte särskilt mycket att lära ut, grabbarna har ju inte gjort något annat under hela sitt vuxenliv. Mitt jobb är att få elva analfabeter att samarbeta.” Analfabeter eller inte, kommunikationen i ledarskapet är helt central. Det är därför det är så välgörande att Tomasson ringde upp Olsen för att förklara precis hur han tänkte.
En märklig omständighet i detta, eller också möjligen förklaringen till Olsens skarpa reaktion, är att få spelare har samma omfattande erfarenhet av bänknötning som just han. Under den sista Premier Leauge-säsongen 24-25 då han spelade för Aston Villa satt han bänkad under 26 seriematcher (en säsong består av 38). Lägger vi till matcher i Champions Leauge och inhemska cuper tillbringade Olsen under den senaste säsongen på bänken 40-tal matcher på avbytarbänken.
Dansken har något bra på gång
Tomasson ansågs vara ett spännande val som ny förbundskapten. Med en spelarkarriär på en nivå långt över de flesta andra landslagschefer har han skridit till verket med en frejdig uppsyn och en uppriktig strävan att vara så öppen det går. En dansk som inser att engelska biter bäst på svenskar ska inte underskattas heller.
Nu spekulerar inte minst danska sportjournalister i Tomassons avgång. Det sägs inte vara en fråga om han måste avgå utan när. Johan Croneman ser i DN ett mediedrev (”Eller uppbåd kanske”..) bland svenska sportjournalister. ”De vill se honom väck, oavsett kommande resultat och en VM-biljett eller inte”…
Varför, kan man undra.
Dansken har ett riktigt spännande spelarmaterial. Och en, vad jag förstår, hyggligt realistisk uppfattning om vad man skulle kunna uträtta med det. Svensk landslagsfotboll har länge byggt på en stark defensiv och en tydlig organisation. När vi nu plötsligt står med tre offensiva toppnamn i Premier Leauge – Isak, Gyökeres och Kulusevski – kanske vi skulle våga tänka mer offensivt, spela något modigare med hög press på motståndarens planhalva och försöka vinna tillbaka bollen så fort det bara går. En satsning på bollinnehav, inte att sparka bort bollen. Dansken kallar det en modern fotboll och låt gå för det. Han har till och med haft fräckheten att öppet tala om tre stjärnor i den blågula truppen. Inget tugg om sosse-fotboll här inte. Ingen har heller haft någon invändning egentligen. Förrän efter de första matcherna i årets VM-kval, där det blev väldigt tydligt att Tomassons ”moderna fotboll” är väldigt riskfylld när den inte klaffar. Ett väl naivt spel straffades svårt. Det innebär inte att Tomassons modell bör skrotas, men den måste kompletteras med ett säkerhetstänk. En trebackslinje behöver hjälp. Ofta. Och: Grisspel med en parkerad buss, som det heter, är helt enkelt att rekommendera med en 2-1 ledning och några få minuter kvar. Oavsett grundidé för övrigt.
För transparensens skull: Jag har två söner, Albin och Hjalmar, som spelar fotboll på heltid sedan många år tillbaka. Bägge har spelat med Olsen i landslaget för övrigt. Jag har i min bok Fotbollsfamiljen utförligt beskrivit den ständigt omväxlande resan mellan ångest och eufori som präglar proffslivet. Vid sidan av stora pengar, viss berömmelse och förmånen att få arbeta med något man verkligen gillar går det att lista en lång rad nackdelar också. Vilket jag gjort i boken. Bland dem: Du riskerar att inte få spela alls. Det här förstår naturligtvis Robin Olsen, men han kunde inte hantera sin besvikelse. Om han skulle klara av en pudel borde han säga ”Jag blev så jävla besviken, det blev både fel och överilat. Sorry. Klart jag vill vara med när landslaget kallar”.
Även Tomasson blev besviken, på Olsen, med rätta. Och han sa som det är: ”Olsen sviker sina lagkamrater.” Ett klokt svenskt fotbollsförbund ignorerar nu helt omotiverade avgångskrav och ger förbundskaptenen sitt fulla stöd. Dansken har något bra på gång.
***
