Vi svenska bollälskare är inne i depressionens tidevarv

Jag spelade rock samtidigt som sista VM–kvalmatchen i fotbollen avgjordes på Strawberry Arena. Sverige – Slovenien 1-1. En krock som i normala fall hade stört mig rejält. Nu bekom den mig inte alls. Vi har under hösten bevittnat ett landslag som i ett enda svep lyckats bli renons på i stort sett samtliga egenskaper som skapar ett vinnande lag: Spelglädje, Energi, Kamplust, Laganda, inte minst Förmåga kanske borde tilläggas. Man förundras och tåras och hoppas att några månaders tårslickande i kombination med kognitiv beteendeterapi ska göra susen när vi i mars månad efter en osannolik lottningstur fått ännu en förbluffande hygglig chans att komma till VM.  

Vi bollnördar skiftade fokus –  från fotboll till handboll. Tjejernas EM stod för dörren.  Handboll har länge varit en kär svensk gren. Av flera skäl: Man får se många mål. Vi är riktigt bra. Våra landslag har varit framgångsrika. Herrarna har 9 VM– och EM-guld. Jämför det med fotbollen. Sådana framgångar föder folkkära lag, en lojalitet från medborgarna. Vi minns i modern tid “Bengan Boys” med Magnus Wislander, Ljubomir Vranjes, Staffan Olsson och Per Carlén. 

Även tjejerna har varit poppis och omhuldade, om än inte lika framgångsrika som killarna. Men de har varit tillräckligt bra för att kunna knyta någorlunda realistiska förhoppningar till dem. Några brons och ett silver i EM, parkerar för det mesta bland topp 6-lagen. Mina favoriter: 

Eleganten Jamina Roberts som smidigt och närmast graciöst tar sig förbi motståndarna. 

Nathalie Hagman, målmaskinen med den makalösa vänstersnärten, med närmare 1 000 mål i landslaget. Under ett mästerskap gjorde hon 19 mål – i en och samma match. 

Linn Blohm, linjespelaren som ofta mirakulöst lägger beslag på bollen i ytterst trängda lägen på linjen för att därefter så gott som alltid skicka den vidare in i mål. 

Och så kommer EM, med fotbollen tillfälligt förträngd. Kom igen nu tjejer! Vinst i premiärmatchen mot Tjeckien, dock inte en imponerande sådan. Sedan: 

Torsk mot Brasilien, 26–39 mot Norge, en utskåpning som hette duga. Allt är över. Vi når inte ens slutspelets kvartsfinal.  

Varför är vi så mycket sämre än våra nordiska grannar i både fotboll och handboll?

Några svar är mer pengar och bättre inhemska ligor, definitivt större intresse när det kommer till handbollen. Skarpare konkurrens, högre tempo ger ett bredare urval. Bättre landslag, helt enkelt.  

Vi har dock en svårknäckt nöt, ett problem, en närmast mystisk omständighet som svensk fotboll och svensk handboll delar: Varför blir spelarna sämre i landslaget? Vi har en mängd tjejer och killar som ute i Europa spelar i världens bästa klubblag. Varför får de inte till det i landslaget? Vem skulle inte vilja förfoga över toppkvartetten Isak, Gyökeres, Kulusewski och Elanga för att ta ett exempel. Varför blir summan av deras individuella skicklighet så låg i landslaget? Hälften av tjejerna i den svenska dam-EM-truppen spelar i danska ligan, en av världens bästa. När de sedan möter klubbkompisarna i de norska och danska landslagen blir det så gott som alltid förlust. 

Här har terapeuter, psykologer och beteendevetare något att bita i.

Vi svenska bollälskare är verkligen inne i depressionens tidevarv. Våra två stora bollsporter ligger i uppenbar koma. Vi är totalt nertryckta i skorna, förnedrade, inte minst alltså av våra nordiska grannar. 

Norges fotbollsherrar kirrade VM-platsen lätt som en plätt med en helt osannolik målskillnad. Vi har ett ångestfyllt kval som väntar under våren.

Och i dam-EM i handboll, direkt efter det bedrövliga fotbollskvalet gick det också åt pipan. Norskorna pulvriserade oss fullständigt. I de senaste fem årens mästerskap har Danmark och Norge tagit 11 medaljer, Sverige 0 …

Synd att Armand Duplantis inte hoppar stav på veckobasis… Nu får vi klänga oss fast vid våra svenska skiddamer, säger någon. De som gjorde rent hus i VM i Trondheim i våras. Guld i alla lopp. För skidherrarna känns det däremot helt kört. Norrmän på de åtta(!) första platserna i Världscupen nyligen. Läste att Calle Halfvarsson tänker isolera sig i en stuga för optimal uppladdning inför OS. Skickar med honom ett lycka till.

Om Frida, Ebba och övriga skidtjejer sviker oss… vad finns då kvar? Casting? 10 meter luftgevär? Nej, här finns ett givet svar – beachvolleybollen. Vi såg en helsvensk VM-final nyligen där David Åhman och Jonatan Hellvig besegrade uppstickarna Jacob Hölting och Elmer Andersson. 

Beachvolleyboll – Sveriges nya nationalsport. Vad var oddset på det för 10 år sedan? 

***
Läs även: En dröm blir sann när Mjällby gör det omöjliga

Läs även: Ultras: Så mycket mer än läktarvåld