Att stå mitt i en verklighet som inte erkänns

Det här är några av de händelser som har format mig. 2015 förändrades någonting. Vi flyttade till Stora Sköndal den hösten, mitt i en redan kaotisk livssituation. Och det som mötte mig där gick inte att blunda för.

Det började med en känsla av att något inte stämde. Allt verkade ju så vänligt på ytan. Men under ytan bubblade något. 

Jag var då ganska nybliven tvåbarnsmamma. Skör som man är efter en förlossning. Alldeles hudlös. Jag åkte med min äldsta dotter och hennes vän till simhallen. Jag har haft årskort på badhus sedan jag var 19. Simhallen har alltid varit en trygg plats för mig. Men plötsligt kändes det annorlunda, otryggt. 

Ett helt gäng män satt i bubbelpoolen. De stirrade. Tog plats. Ägde rummet. Och för första gången i mitt liv kände jag obehag i en simhall. Inte lite obehag. Utan ett obehag som kändes i hela kroppen. Och jag minns att jag tänkte: Vad är det som händer?

När jag senare skrev om det, så visade det sig att vi många som kände samma sak. Men det var som att det inte riktigt fick sägas högt.

Samtidigt jobbade min dåvarande man på boenden för ensamkommande. Efter varje pass fick jag höra nya historier. Och ganska snabbt blev det tydligt, att det här inte var barn. Det var vuxna män.

Historierna var så många. Alldeles för många. Det var våldtäktsförsök. Personal som tystades. Kaos på boendena. Och en märklig lojalitet uppåt. Där problemen absolut inte fick synas utåt.

En dag kom en pojke dit. Som på riktigt var fjorton år. Han grät och sa till personalen: Jag kan inte bo här bland alla de här gubbarna.

Den meningen har aldrig lämnat mig.

Samtidigt såg jag något annat ske. Min pappa, som arbetat hela sitt liv, hade inte råd med tandvård. Så jag hjälpte honom ekonomiskt. Samtidigt fanns det resurser till andra. Jag jobbade själv på en statlig institution under den här tiden. Jag såg saker som inte går att bortförklara.

Men det som skakade mig mest var kanske inte det jag såg, utan det jag inte såg. Nämligen den uteblivna reaktionen. Hur så många människor bara gick med på det. Så många som inte ifrågasatte. Så många som inte ville se.

Att stå mitt i en verklighet som vägrade erkännas, var fullkomligt surrealistiskt. Där brast mitt förtroende för staten. 

Och jag tänker inte låtsas som att det inte hände.

Zoia Zakariasdotter är terapeut, coach och opinionsbildare. Hon driver poddarna Modiga människor och Samtal om Gud.