Efter år av digitala haverier: klart att svenskarna tvekar inför AI 

En färsk internationell undersökning från EY, AI Sentiment Index 2026, visar att svenskarna hör till de mest tveksamma när det gäller att omfamna nya AI-lösningar. Endast 37 procent av de svenska deltagarna uppger att de känner sig bekväma med tekniken – betydligt lägre än det globala genomsnittet på 49 procent.

Charlotta Kvarnström på EY säger att resultatet sannolikt beror på medveten försiktighet inför ny teknik och på bristande kunskaper.

Det har hon säkert en poäng i men vad hon inte nämner något om är de empiriska kunskaper som svenska folket skaffat sig under åratal av myndigheters, politikers och mediers aningslösa omfamning av allt som är just nytt.

Under två decennier har Sverige hyllats som ett digitalt föregångsland. Vi har varit tidiga med bredband, mobila tjänster och e-förvaltning och digitalisering har setts som en självklar väg till effektivitet, modernitet och jämlikhet. Men de senaste fem–tio åren har en annan bild vuxit fram. Tempot har varit högt, ibland för högt, och på flera områden har tekniken införts snabbare än kunskapen, behoven och människorna hunnit med.

Resultatet är en rad kostsamma misstag, växande klyftor och en ny insikt: digitalisering är inte ett självändamål. Den måste styras, förstås och förankras.

Få områden illustrerar detta bättre än skolan. Under 2010-talet rullades läsplattor och datorer ut i rekordfart, ofta utan en genomtänkt pedagogisk idé. ”En dator per elev” blev ett mål i sig, snarare än ett medel.

Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Forskning och PISA-resultat pekar på samband mellan hög skärmanvändning och försämrad läsförståelse. Handstilen har tappat mark och digitala verktyg har ibland distraherat mer än de stöttat lärandet. Skolverket har tvingats backa, och nu växer en analog renässans fram där läroböcker återinförs och skärmtiden begränsas.

Samma mönster syns i offentlig sektor. Stora, dyra IT-projekt har havererat när kommuner och myndigheter saknat kompetens att kravställa och förstå systemen de köper. Stockholms skolplattform är ett ökänt exempel – ett miljardprojekt som blivit symbol för kapitalförstöring och bristande styrning – Region Skånes satsning på det digitala vårdverktyget Millennium ett annat.

Digitaliseringens löfte om effektivitet har alltså i många fall blivit en källa till frustration.

Eftersom kunskaperna hos de ansvariga inte har hängt med har digitaliseringen också i vissa fall blivit en källa till ren brottslighet. Svenska kyrkans webb låg nere i månader för några år sedan – vid ett annat tillfälle var det Coop som drabbades. Hackers ligger alltid ett steg före och kan, genom sin kriminella verksamhet, skapa situationer där företag, myndigheter och organisationer tvingas betala för att få tillgång till sina egna system. Vi pratar om ren utpressning, vilket blir oerhört kostsamt både för de som drabbas direkt och i förlängningen också för skattebetalarna.

Digitaliseringen har också skapat en ny form av ojämlikhet. Trots Sveriges höga digitala nivå står omkring 630 000–650 000 människor utanför eller använder internet mycket sällan. Det handlar ofta om äldre, personer med funktionsnedsättning eller låg utbildningsnivå. När bankärenden, vårdkontakter och myndighetskommunikation flyttat online har en betydande grupp medborgare hamnat i kläm. Det digitala utanförskapet är inte bara ett tekniskt problem – det är ett demokratiskt.

Inom vård och äldreomsorg har välfärdsteknik införts med goda intentioner: digitala lås, kameratillsyn, journalsystem. Men Socialstyrelsen har varnat för att utvecklingen går i otakt. Systemen pratar inte med varandra, personalen hinner inte utbildas och tekniken är inte alltid tillräckligt stabil. I stället för att avlasta har digitaliseringen ibland ökat stressen – och skapat osäkerhet för de äldre som tekniken skulle hjälpa. Vad hjälper det att installera sensorer för att se om fru Andersson trillat och slagit sig om det inte finns någon som kan åka dit och hjälpa henne upp?

På samma sätt ses den snabba svenska övergången till ett ”kontantfritt” samhälle som riskabel av experter utanför den svenska bubblan. Våra grannländer har en betydligt mer balanserad inställning till fysiska betalmedel. Det blir schizofrent när svenska banker, företag och butiker tävlar om vem som kan vara mest ”kontantfri” samtidigt som MSB uppmanar alla svenskar att ha flera tusen kronor i kontanter – och av olika valörer – hemma i händelse av kris och krig. 

Transportstyrelseskandalen blev en väckarklocka, men problemen kvarstår. Snabba molnlösningar och bristande säkerhetsbedömningar har gjort att känslig data hamnat hos utländska aktörer eller i system med otillräckligt skydd. I jakten på funktionalitet har säkerheten hamnat i skymundan, vilket gjort Sverige mer sårbart för attacker och läckor.

Det är naturligtvis givet att svenska folket känner av de negativa effekterna av att ett samhälle pushar på, utan konsekvenstänk, bara för att vara ”i framkant” som det brukar heta. Att hävda att svenskarnas tveksamhet inför AI beror på ”okunskap” är djupt orättvist. Snarare beror det på kunskap om hur myndigheter aningslöst och naivt inför nyheter just för att de är nyheter. Det finns dessutom all anledning att tro att det närmast rutinmässiga införandet av AI i alla sammanhang kommer ett medföra precis samma typ av negativa effekter för allmänheten. 

Att svenskarna är tveksamma till AI-utvecklingen är således ett tecken på förnuft och insikt.

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF