En dag kommer den sista sommaren

Alla får The Big C – förr eller senare, var det nån som sa. Många hinner bara dö, innan de får det. Det kan vara så, jag vet inte. Men jag vet, att för mig är det nog för sent för att hinna dö dessförinnan. Men förstås. Jag kan ju ha turen att hinna dö av något annat.

16 januari
Jag hade varit lite obestämt krasslig över jul- och nyårshelgerna. Och en lång tid före det, faktiskt. Ont här och där. Misstänkt njursten, så på fredagen DT-röntgen från nånstans kring axlarna ned till där benen börjar.
Och efter helgen ville min doktor på vårdcentralen tala med mig – ”helst redan i morgon 08.30!”. Det blinkade ugglor i mossen lång väg.

20 januari
– Okej, hur lyder domen? sa jag.
– Beklagar, men du har metastaser på ett par ryggkotor.
Inga krumbukter. Raka besked.
Händelsehorisonten skälvde till. Kom lite närmare. Perspektiven krympte inför mina sinnen. Andas! Hatar fan metastaser. Värsta ordet. Kryper sig in på en. Klistrar sig fast. Stryper.
Andas!

22 januari
Nytt telefonsamtal från VC.
– Hej, det är Nima. Nu har jag ditt PSA-värde. Det är högt.
– Jaha … hur högt?
– 108.
– Oj. det är högt.
– Det är mycket högt. Så det är prostatan metastaserna kommer ifrån. Ingen tvekan. Jag skriver direkt en remiss till Karolinska.
– Okej … tack.

Tack?
Gillar i och för sig Nima. Gillar bara inte det han säger ibland. Fast förstås, jag är jävig här.

Såklart det är prostatan. Kompisen som har hängt med i vått och torrt i snart 84 år. Han har ju krånglat och gnällt i flera år nu. Ställt till det med kisseriet och har under senare år tvingat i mig en djävla massa dyra tabletter. Betmiga, Alfuzosin.

PSA 108. Bara ett drygt halvår tidigare, och rätt många år dessförinnan, hade det legat stabilt runt åtta till nio. Så popp, typ, är det palliativ vård som gäller. Livsuppehållande och smärtstillande.

Ungefär var sjätte man får prostatacancer någon gång i livet – den vanligaste cancerformen bland män. Vanligare än bröstcancer bland kvinnor.
Till exempel fick 10 782 män diagnosen år 2024. Och sjukdomen är vanligast hos äldre män. Vid 70 år och spridd cancer dör ungefär hälften inom fem år, och ju äldre man blir desto kortare tid lever man efter cancerns upptäckt.

Å andra sidan.
Jag är så pass gammal att det kanske inte spelar någon större roll. Tillhör jag dem som lever minst fem år till, blir jag i alla fall minst 88 år, innan jag faller på repet. Helt okej ålder att segla vidare på. Men att spekulera leder ingen vart.
Det är som det är, som morsan brukade säga. Hon blev 95.

Tankarna vandrar vilt.
Valet i höst blir extra viktigt. Inte livsavgörande förstås, men viktigt. Risken är stor att jag inte kan ångra mig och ställa allt till rätta år 2030.

Den annalkande sommaren blir också extra viktig. Det kan bli den sista sommaren om det vill sig så. Hur som helst en av de sista.
Blommorna, bina, fåglarna, ett dopp i sjön. Se solen gå ned varma kvällar. En kall drink under parasoll.

Allt blir faktiskt extra viktigt. Relationer. Framtida minnen att bygga för barn och barnbarn. Dödstäda. Nej förresten. Det får barnen ta hand om. Ja, framtiden är här och nu, och oviss. Metastaserna äger besluten. Jag kan bara streta emot lite.

Streta emot-lista
Testosterondämpande piller och sprutor för att bromsa metastaserna.
Kortison för att motverka biverkningar.
Skelettstärkande piller och dropp i armen för att stärka ansatta ryggknotor.

Å andra sidan.
Det är samtidigt många år sedan jag mått så bra, som jag gör nu – så fri från värk i rygg, höfter och ben – tack vare morfinet som vänliga läkare förskrivit mig. Om man bortser ifrån att medikamenterna gör mig tidigt trött om kvällarna. Tupplur efter lunch.

Ja, det är sent på dagen.
Det kvällas. Solen är på väg ner. Hänger extra stor och tung och djupt röd strax ovan mörkret. Känns det som.
Men det är som det är.

PS.
Sista sommaren, helt apropå – en underbar film med Katherine Hepburn och Henry Fonda, On Golden Pond, från 1981. Den sista filmen för dem båda, om jag minns rätt. Rekommenderas varmt!

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist