Ett möte på Harry’s Bar

I dessa dagar vill man inte se ryska medborgare i våra västerländska städer. De skall inte promenera omkring på våra gator i skor med stilettklackar från Schiaparelli och handväskor från Gucci dinglande från axeln. Inte dricka champagne på Fouquet’s i Paris eller Aperol Spritz på hotell Quisisana på Capri. Så länge Rysslands krig mot västvärlden pågår skall de stanna hemma i Ryssland och njuta sin saltgurka nedsköljd med enklare etanoldestillat.

Allt sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig för fyra år sedan har jag tänkt så och förbannat varenda ryss som kommit inom mitt synfält. Vad har de här att göra? Hur har de tagit sig hit? EU är ju i princip stängt för Ryska federationens medborgare.

Svaret är att många ryssar i god tid har skaffat sig ett eller flera europeiska medborgarskap. Den historiska erfarenheten har lärt dem att den dag kommer när Ryssland ofrånkomligen sluter sig inom sina gränser, som landet gjort så många gånger tidigare. Det finns en anekdot: Katarina den stora frågar en av sina favoriter vad hon kan skänka honom när han redan har allt: pengar, palats, livegna. ”Utnämn mig till utlänning!” kom svaret.

Ryssar med europeiska medborgarskap kan resa fritt till och inom Schengenområdet, som alla andra EU-medborgare. Samtidigt är det omöjligt att veta om ryssarna jag går omkring och förbannar är ”riktiga” ryssar, det vill säga ryska medborgare bosatta i Ryssland. De kan ju vara rysktalande från de baltiska länderna, till exempel, eller ryssar som bor i väst sedan länge. Första gradens Schengenmedborgare, således, liksom du och jag.

Frågan om stilettklackarnas och handväskornas medborgerliga hemvist är med andra ord ingen exakt vetenskap.

En ögonblicksbild. Min fru och jag har på senare år ibland tillbringat de första dagarna i januari i Venedig. Det är en tråkig, händelselös tid i Sverige. Den är lika tråkig och händelselös i Venedig, men etcetera, etcetera. Dessutom är staden nästan folktom. De flesta turister är italienare. Franska hörs, liksom spanska. En akustisk amatöranalys gör dock gällande att ryska är nästan lika vanligt.

I januari i år var vi på Harry’s Bar — lyckligtvis lika bra som den är dyr. Den uttalade anledningen var att jag ville pröva deras Fegato alla veneziana.

Vi hinner knappt sätta oss innan vi tycker oss höra ett bekant språk talas i lokalen. Genom rödmålade ankläppar — ni anar mitt förakt! — strömmar från ett av grannborden omisskännligt ryska ord. ”Russkie”, viskar vi till varandra och sänker samtalstonen.

Innan den venetianska levern har serverats kommer ett par i 40-årsåldern in på restaurangen. De slår sig ner vid bordet bredvid oss. Med sig har de en pojke i sju-åttaårsåldern. De talar ryska. Trevliga, öppna ansikten. Vi försöker placera dem — akademiker, IT, kultur? — men klarar inte av det. Intellektuella yrken — tveklöst.

Efter en stund berättar vi, av ren artighet, att vi talar ryska och förstår vad de säger. De uppskattar gesten och ett samtal kommer i gång. De berättar att de har kommit till Venedig via Istanbul eftersom det inte finns några direktflyg mellan Ryska federationen och EU. Sedan skall de fortsätta till Rom för att visa sonen Vatikanen, därefter åka skidor i Courchevel.

Det är ett behagligt, intellektuellt samtal. De är kultiverade och belästa, som så många ryssar. De undrar om vi läst Vattenspegel, Joseph Brodskys bok om Venedig. Inte bara det, säger min fru — det är Bengt som har översatt den till svenska. Så kommer vi in på Brodsky, som de kan citera utantill. När det framkommer att jag skrivit en bok om honom (som också finns på ryska) händer något märkligt. ”Är det NI som har skrivit Språket är gud?” frågar mannen. När jag nickar lägger han ifrån sig besticken, reser sig snabbt från bordet, går fram till mig och ber att få trycka min hand.

Jag berättar om denna rörande gest medveten om att det kan uppfattas som oblygt. Jag tar risken. Avsikten med att återge den är inte att skryta, utan att illustrera komplexiteten i frågeställningen som inleder denna text.

Middagen blev lång, men inte en enda gång under samtalet berördes elefanten i rummet annat än indirekt. Min mångåriga erfarenhet av umgänge med ryska människor sade mig att det inte var några krigshetsare vi hade att göra med. Snarare tvärt om. Det antyddes att de gjorde Italienresan eftersom det kunde vara den sista möjligheten att visa Europa för sin son — understått: innan Ryssland stänger dörrarna. Vad paret sysslade med yrkesmässigt kom vi aldrig in på, men de var utmärka förträdare för den ryska intelligentsian.

Det närmaste vi kom elefanten var när jag till avsked sade: ”Låt oss hoppas att det blir ordning på Ryssland en dag.” Mannen svarade, eftertänksamt: ”I Ryssland måste man leva länge.”

Formuleringen slog mig som genial. Jag trodde den var av eget fabrikat, men den visar sig ha en (muntlig) litterär källa som jag inte kände till. Andemeningen är hur som helst att även en ryss kan få uppleva bättre tider — om han lever tillräckligt länge. Det är något som den ryska historiens eviga pendelrörelser har gjort varje ryss medveten om.

Jag är tacksam för det där mötet, för ett givande och alltigenom trevligt samtal med sympatiska människor, och glad över att pappan fick sin Bellini på Harry’s Bar och pojken fick se Venedig och Vatikanen.

Bengt Jangfeldt är svensk författare, översättare från ryska och docent i slaviska språk vid Stockholms universitet