Ett samhälle i utförsåkning

I slutet av mars tog läkare på ett sjukhus i Barcelona den 25-åriga spanjorskan Noelia Castillos liv. Det skedde på hennes egen formella begäran, i enlighet med spansk lag som tillåter dödshjälp sedan 2021. 

Fallet har rönt stor internationell uppmärksamhet. Hennes familj försökte förgäves att stoppa mordet och hennes bästa vän reste till Barcelona för att försöka tala henne till rätta, bara för att stoppas från att ens komma in på sjukhuset.

Noelia var delvis förlamad efter ett självmordsförsök 2022 till följd av en brutal gruppvåldtäkt. Men hon hade stegvis rehabiliterats fysiskt. Ändå bedömde vården henne som kandidat för dödshjälp på grund av att hon riskerade att under resten av sitt liv vara starkt beroende av hjälp, vilket då enligt lagen kan betraktas som så ovärdigt att bara döden är rätt svar.

Under en längre rättsprocess drev Noelias familj linjen att verkställigheten av mordet skulle skjutas upp till dess att hon fått ändamålsenlig och samlad psykiatrisk behandling. Något som hon aldrig hade erbjudits efter sitt senaste trauma. Hon hade redan två psykiska diagnoser och medicinerades med antidepressiva medel. Familjens advokater argumenterade för att Noelia inte kunde betraktas som fullt fri att fatta ett beslut om att avsluta sitt liv. Ett kriterium som ju brukar gälla för brottsmisstänkta. Men inte heller Europadomstolen om mänskliga rättigheter stoppade ”behandlingen” och Noelias organ hade av sjukhuset redan reserverats för donation.

Hela den unga kvinnans bakgrund var fylld av svårigheter med ett omhändertagande i nedre tonåren på grund av familjens hemlöshet och en delvis uppväxt på ett statligt ungdomshem. I en intervju kort före sin död berättade Noelia om andra sexuella övergrepp innan den kända gruppvåldtäkten. Men när hon var i sitt mest desperata tillstånd kunde sjukvården och de offentliga myndigheterna inte erbjuda hopp genom ordentlig psykiatrisk vård. Bara död.

Noelias öde är vad motståndarna till legaliserad dödshjälp varnar för i varje land där den införs. Alltid under starkt motstånd från anhängarna som brukar argumentera för att dödshjälpen bara ska gälla svårt sjuka där behandling inte längre kan göra någon skillnad, helförlamade med andningsproblem som svåra former av ALS i slutskedet, och när det medicinskt står bortom varje tvivel att man ändå bara har några månader kvar att leva naturligt, och andra liknande försäkringar om strikta begränsningar.

Den anda, eller ande, som verkar för legalisering finner emellertid alltid möjlighet att snabbt slutta planet. I Kanada erbjuds nu dödshjälp till funktionshindrade av helt olika grad, i amerikanska delstater till människor med cancerdiagnoser som mer kostnadseffektivt än behandling, i Belgien och Nederländerna till barn med psykisk ohälsa. I alla fall utlovades många och hårda begränsningar när dödshjälpen legaliserades.

Ett samhälle som tillåter, ja uppmanar, sjukvården att aktivt ta, i stället för att försöka rädda, liv är ett samhälle där mänsklig värdighet inte längre ses som en icke förhandlingsbar status som ges bara genom tillhörigheten till människosläktet, utan blir relativ, beroende på om en person är tillräckligt stark och frisk eller inte, eller om en person själv känner sig värdig eller inte. I båda fallen är det fel att se den av vården orsakade döden som lösning.

Om nu inte dödshjälpsstatens behandling av Noelia Castillo skulle vara tillräckligt upprörande som sådan, kunde vi även reflektera över vad en sådan relativisering av värdighetens grundvillkor – livet självt – betyder för den demokrati som det i andra sammanhang blivit nästan obligatoriskt att uttrycka oro för.

Hur kan både personer och hela system ena stunden argumentera för exempelvis likhet inför lagen och lika yttrandefrihet och rösträtt, bara för att i nästa stund mena att sjukdom och funktionshinder urholkar likhetens fundament? Vilka ytterligare exempel kan fogas till listan på ”ovärdighet”, och vilka nya grupper av människor står på tur för att erbjudas giftpillret och giftsprutan som behandling?

Thomas Idergard är katolsk präst