Fotbollsyra och kompetensflykt

Jag är egentligen inte särskilt fotbollsintresserad men jag märkte att mina barn följde det irakiska landslaget med stor entusiasm och det väckte min nyfikenhet. När jag frågade dem varför, trodde jag först att det handlade om Irak. Men deras svar överraskade mig. De sa: ”Pappa, de är svenskar”.

I det ögonblicket förändrades min blick. Det handlade inte om vilket lag de hejade på utan om något djupare; tillhörighet, identitet och hur kompetens formas i ett land för att sedan representera ett annat.

Nio spelare i det irakiska landslaget, som nyligen slog Bolivia med 2–1 och knep den sista VM-platsen, bär svenskt pass. De är formade av svensk utbildning, uppvuxna i svenska system, tränade i svenska strukturer. De representerar Irak – men de är också ett resultat av Sverige.

Segern i Mexiko, inom ramen för FIFA:s landslagsfönster 2026, blev en symbol för hopp i ett land som länge saknat stabilitet.

Men för Sverige börjar en annan berättelse där jublet slutar. Det här handlar mindre om fotboll och mer om avkastning på investeringar i människor. Sverige investerar tungt i utbildning, hälsa och social rörlighet. Över 30 procent av befolkningen har eftergymnasial utbildning. Samtidigt bor omkring 685 000 svenskar utomlands, många av dem högutbildade, enligt Statistiska centralbyrån.

Parallellt larmar Sveriges Kommuner och Regioner om ett växande underskott: tiotusentals medarbetare saknas i välfärden de kommande åren, särskilt inom vård och omsorg.

Här spricker modellen.

Sverige utbildar läkare enligt världsledande standard. Legitimation via Socialstyrelsen är internationellt gångbar. I länder som Förenade Arabemiraten räcker den för snabb etablering – ofta med löner som är två till tre gånger högre, lägre arbetsbelastning och ett skattesystem som i praktiken gör nettolönen markant högre.

Det är inte svårt att förstå att svenskar väljer att flytta, men det är svårt att försvara den svenska passiviteten. För detta är inte längre en klassisk brain drain utan ett systemfel i en globaliserad verklighet där Sverige producerar och andra optimerar.

I Sverigerapporten – Vägar till integration, politisk delaktighet och framtidstro menar hälften av drygt 5000 intervjuade, mestadels från utsatta områden, att de har funderat på att lämna landet. Framför allt tänker de så på grund av otrygghet, brist på möjligheter och ett för högt skattetryck.

Så medan svenska regioner kämpar med bemanning arbetar svenska läkare i Gulfstaternas toppmoderna sjukhus. Medan vårdköerna växer, exporteras kompetensen – fullt färdig, fullt finansierad. Detta är en osynlig kostnad. Ingen budgetrad visar den men konsekvenserna märks överallt.

Vad är då alternativet? Inte att stoppa människor, utan att börja tänka strategiskt. Varför saknas incitament för återvändande? Varför finns inga strukturer för cirkulär kompetens där svenska experter kan arbeta globalt men bidra nationellt? Varför beskattas lojalitet hårdare än mobilitet? I dag är verkligheten brutal i sin enkelhet: Sverige formar och världen använder.

Och tillbaka till fotbollen. De nio spelarna i Iraks landslag är inte ett undantag. De är en signal. Ett lackmustest på ett system som fungerar men inte fångar upp sitt eget värde.

Frågan är inte varför de spelar för Irak. Frågan är varför Sverige inte har en strategi för vad som händer efter att man har skapat dem. För om inget förändras kommer Sverige att fortsätta göra det man är bäst på: att utbilda framtiden åt någon annan.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut