Gisslandramat över efter 843 dagar

I helgen rapporterades att den israeliska militären IDF genomförde en intensiv sökinsats efter kroppen tillhörande den israeliske polismannen Ran Gvili, mördad och kidnappad när han försvarade kibbutz Alumim den 7 oktober 2023.

I går, dagen innan minnesdagen för Förintelsen, bekräftade IDF att de hade funnit Ran Gvilis kropp och återfört den till Israel. I morgon onsdag kommer hans familj, som kämpat för att få hem sin son i drygt två och ett halvt år, att få begrava honom. För hela Israel innebär detta att den sista gisslan som hållits i Gaza sedan den 7 oktober 2023 nu är hemma – och folket kan börja läka. 

Att man fann kroppen en dag före Förintelsens minnesdag är symboliskt, även om Israel har en separat minnesdag för Förintelsen, Yom HaShoah, på hösten. Symboliken är påtaglig, eftersom Förintelsens minnesdag infaller på årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz, och Ran Gvili både mördades och kidnappades under den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Men nu, efter 843 dagar, har all israelisk gisslan äntligen befriats.

Den amerikanska militära uttrycket leave no man behind kan appliceras på Israel, och kampen att få hem de 251 kidnappade i Gaza. Den israeliska militären och myndigheterna bedrev komplicerade räddningsoperationer för att frita gisslan. En av de mer spektakulära var Operation Summer Seeds, senare uppkallad efter Yamam-operatören Arnon Zamora, som stupade i striderna när israeliska specialstyrkor räddade Noa Argamani, Shlomi Ziv, Almog Meir Jan och Andrey Kozlov ur gisslan.

Merparten av gisslan släpptes genom fångutväxlingar efter förhandlingar mellan Israel och Hamas. I samband med detta kom en ung man fram till mig under en manifestation dedikerad till gisslans frigivning, och frågade hur Israel kunde släppa tusentals terrorister för att få hem ett hundratal israeler.

Något man behöver ha i åtanke är Israels syn på sitt eget folk, som värderas enormt högt. Denna syn har sina rötter i judisk tradition och kultur, mer specifikt i principen Pidyon Shvuyim, som betraktas som en plikt inom judendomen: att alltid verka för att en medjude som kidnappats ska friges. Ur ett nationellt och folkligt perspektiv är detta vackert, eftersom det visar att oavsett hur lång tid det tar finns det någon som kämpar för att få dig fri.

Yahya Sinwar, arkitekten bakom attacken den 7 oktober, trodde att han kunde krossa inte bara den israeliska staten utan även folket – men misslyckades kolossalt. Efter massakrerna i Israel uppstod i stället en stark gemenskap, där israeler från kibbutzer som stod i lågor omfamnades av andra israeler för att tillsammans läka efter det nationella traumat.

Ett exempel på detta är entreprenören Tamir Barelko, som startade ett projekt för israeler som tvingats evakueras från sina hem. Barelko öppnade ett kafé i Tel Aviv, Café Otef, där personer från de drabbade områdena arbetade. Syftet var att skapa en känsla av hem för de israeler som inte visste när de skulle kunna återvända hem. Tillsammans med Barelko startade Reut Karp ett kafé tillägnat chokladtillverkaren Dvir Karp, hennes exman från kibbutz Reim som mördats under attacken. Reut Karp började sälja Dvirs choklad i kaféet tillsammans med anställda från de drabbade områdena för att bevara hans minne.

När det gäller Yahya Sinwar eliminerades han tillsammans med de andra Hamas-ledarna Mohammed Deif och Ismail Haniyeh. De islamistiska terrorledarna försökte länge gömma sig från det lejon de väckt, men till slut hann lejonet ifatt dem. Under jakten lyckades Israel även kraftigt försvaga deras militära kapacitet.

Med ett svagt Hamas, flera eliminerade toppledare och med all gisslan nu hemma kan man lägga ner det gula bandet och konstatera att Israel har segrat mot krafter som velat utplåna den judiska staten.

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU