Hur kritisk teori banade väg för Nick Fuentes

Vi lever i en tid där ord hoppar runt som små kaniner. De byter skepnad, skiftar betydelse och tappar sin igenkännlighet. Ord som rasist och kulturmarxist säger i dag ofta mer om den som uttalar dem än om den som träffas. Det finns tydliga före och efter i många ords etymologiska historia. Ordet gay är ett klassiskt exempel. Så också woke.

Woke började som en metafor bland svarta amerikaner för att vara vaksam och uppmärksam på rasfördomar och orättvisor. Men när begreppet plockades upp av (vita) vänsterintellektuella och kördes genom den nymarxistiska lins som kallas kritisk teori förändrades allt. Från vaksamhet blev det världsrevolution. I stället för att peka ut konkreta orättvisor blev det ett raster genom vilket hela samhället skulle förstås som en maktordning. Allt skulle tribaliseras. Allt skulle delas upp i förtryckare och förtryckta.

Här blev den kritiska teorin avgörande. Den erbjöd verktyget med vilket den nya marxismen kunde nå nya kamparenor. Den lärde ut att institutioner endast är strukturer av makt, att normer enbart är konstruktioner och att sanning blott är perspektivbunden subjektivitet.

Målet var en destabilisering av väst. Och det lyckades nästan. Inte direkt, men över några decennier kunde man i stort sett helt ta över humaniora vid västvärldens universitet. Normer relativiserades. Gränser löstes upp. Självklarheter inom fakulteterna blev misstänkta. Men när destabilisering blev norm kunde den inte längre kontrolleras. Inte heller av dem som släppte lös hundarna. Den kunde approprieras. Och den kunde vändas mot dem som först uppfunnit verktyget.

När man leker luften är fri med sin politiska motståndare, som kulturvänstern och liberaler har gjort under lång tid, måste man förr eller senare räkna med konsekvenser. Leken kulminerade i att det presenterades som fullt rimligt att män i peruk och läppstift skulle läsa godnattsagor för barn på offentliga bibliotek och att juridiskt kön i Sverige nu kan ändras med några klick via BankID.

I ett sådant läge är det naivt att tro att bara den ena sidan ska radikaliseras. När den ena parten driver normförskjutningen så långt att den uppfattas som en permanent omdefiniering av verkligheten kommer den andra till slut att kasta handskarna och gå all in. Och då radikaliseras även den.

För det som nu växer fram på nätets högerkant är inte en återgång till Burke eller Tocqueville. Det är inte klassisk konservatism eller vurm för marknadsliberalism. Det är postmodern identitetspolitik med omvända förtecken. En kollektivistisk, tullälskande, isolationistisk rörelse som talar samma språk som sina fiender. Allt handlar om makt. Etablissemanget är korrumperat. Institutionerna ljuger. Skillnaden ligger bara i vem som sägs vara offret.

Det är därför den rysk-brittiske komikern och debattören Konstantin Kisin talar om the woke right som fenomen. Formen är densamma. Logiken är densamma. Offerhierarkin är densamma. Den epistemologi man säger sig avsky används utan förbehåll. De accepterar samma grundpremiss som sina motståndare. Politik förstås som kamp om makt mellan oförenliga grupper. Gruppidentitet väger tyngre än individens autonomi och särart.

Det räcker inte att säga att vänstern gick för långt. Problemet ligger djupare. En antihumanistisk syn på sanning och mänsklig natur, oavsett politisk färg, skapar ett vakuum. När människan reduceras till konstruktion och moral till maktspel försvinner den gemensamma grunden. Och vakuum fylls alltid av något annat.

Foucault, som aldrig egentligen var någon särskilt pålitlig bundsförvant för vänstern, togs på nytt i bruk av denna märkliga höger under coronapandemin, när begrepp som biopolitisk makt framstod som användbara.

En av de intellektuella gudfäderna till den senaste inkarnationen av den nya högern är Nick Land, som en gång var en betydande samtida tolk av marxistisk dialektik och starkt influerad av de franska teoristjärnorna Gilles Deleuze och Jean Baudrillard. I dag är Land betydligt mer intresserad av rasbiologi och rashygien. Ett inte obetydligt antal inflytelserika personer i och kring Steve Bannons trumpistiska krets var invigda i och väl pålästa om Frankfurtskolans och den franska postmodernismens tankevärld. Liksom Breitbart före honom för nu Tucker Carlson och Candace Owens de mest populära och tillgängliga varianten av den kritiskt teoretiska stilen till en högerpublik. Smaka på den hästskon.

Generation Z blev aldrig Generation Greta. Den blev Generation Andrew Tate, Hannah Pearl Davis och Nick Fuentes. En generation som vuxit upp i ett klimat där unga män konsekvent misstänkliggjorts och där institutioner predikat normupplösning, men som nu i stället söker hårda gränser, tydliga hierarkier och en återgång till något som fanns före den galenskap som släpptes lös av boomergenerationen. Det som skulle bli en ung grön frigörelse blev i stället en reaktionär motreaktion.

Mycket av detta är performativt. Tjugoåriga trad wives som i selfieläge talar om bortglömd visdom från en svunnen tid. Influerare som Solbrah som patrullerar i mörkret med facklor och förklarar att glödlampor är en del av ”globohomo”. Det ser ibland ut som lajv. Men lajv med miljontals följare är inte harmlöst. Det är ett symptom på en djupare legitimitetskris. Särskilt unga män ligger i riskzonen. Alltför länge har de fått höra att de är roten till allt ont utan att samtidigt uppleva det extrema överflöd av möjligheter och privilegier som propagandan tillskrivit dem. Och som om det inte vore nog jagas de nu online av manosphere-kreatörer som vill sälja dem enkla lösningar och hat.

Kritisk teori ville riva ned för att befria. Den lyckades bara riva. Det den inte kunde styra var vad som skulle byggas i dess ställe.

Frankfurtskolan och den ursprungliga kritiska teorin lyckades i viss mån. Den upplöste några av de kategorier den avvisade utan att samtidigt helt förstöra möjligheten till tro på de ideal inom västerländsk civilisation som ansågs kunna räddas. Men vad gör man när det kommer en rörelse beväpnad med deras redskap och som menar att dessa ideal inte ens är önskvärda? När man i stället för att söka kunskap hos Voltaire och John Locke vänder sig till Bronze Age Pervert. I stället för att söka upplysning söker Gen Z efter Andrew Anglins vita jihadism.

I takt med att allt fler stridande grupper tar till kritikens metoder återstår det att se om den kritiska teorin själv kan fortsätta navigera mellan Habermas mildhet och Foucaults vrede utan att uppnå vare sig det ena eller det andra, utom att underminera tilltron till våra västerländska universitet.

Men där wokevänstern till synes misslyckades kan wokehögern till slut segra. De fick till och med en president installerad i Vita huset. Vilken fjäder i hatten har wokevänstern i jämförelse egentligen att skryta med?

Vad är då den bästa medicinen mot denna nedåtgående spiral? För det första: om du är en ung man, sluta doomscrolla klipp med Tate och Fuentes. Gå ut i friska luften. Andas. Då kanske du börjar undra om verkligheten verkligen är så mörk som din politiska fraktions kritiska teori påstår.

Om detta doom and gloom-perspektiv, som du ständigt matas med av dessa lajvande vita indianer online, inte motsvarar den objektiva verkligheten bör du stanna upp och reflektera. Fundera över varför vi gör oss till så lätta måltavlor.

Foucault och de andra postmodernisterna är borta nu. De har dragit sig tillbaka till Platons Kosmos Noetos. Men de vapen de smidde finns kvar. Nick Fuentes och hans gelikar har plockat upp dem och är nu beväpnade till tänderna.

Carl-Mikael A. Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide