Ingen förstår Thand Ringqvists scenario

Centerns utläggningar om sina regeringsalternativ är scenarier i ett självsuggererat politiskt drömlandskap målat av Salvador Dali.

”Vi har två statsministerkandidater, vi kan samarbeta med socialdemokrater, kristdemokrater, moderater, miljöpartister och liberaler”, sa partiledaren Thand Ringqvist.

Dock givetvis inte om liberaler, moderater och kristdemokrater är beredda att sitta i regering med sverigedemokrater. Och dagen efter proklameras just av Kristersson och Åkesson att SD skulle ingå en sådan regering.

Kvarstår därmed för Centern blott en statsministerkandidat – Socialdemokraternas Magdalena Andersson.

Men Thand Ringqvist är övertygad om att ”Liberalerna kommer att byta sida om Tidö faller”.

Hur vet hon det?

”Det är klart att de kommer göra det. De vill ju ha makt. Om inte Tidö vinner kommer Liberalerna att gå över till mittensidan /…/ Jag tror att Kristdemokraterna kan tänkas byta sida också.”

Men om Tidösidan efter valet inte kan bilda regering, kommer Centern och Thand Ringqvist att sträva att bilda regering med M, L och KD? En Alliansen 3.0 eller vad det blir för uppdatering, där Kristersson är statsminister?

Tror Thand Ringqvist, med ett SD på 20 procent, ett S på 30 procent och ett MP+V på tillsammans kanske 15 procent, att hon ska få ihop en majoritetsregering bestående av den tidigare Alliansens partier? Hur ser matematiken för en sådan majoritetsregering ut när SD+S+MP+V blir tillsammans 65 procent och det inte finns mer än hundra procent att fördela?

Eller tror hon att SD ska tolerera en minoritetsregering bestående av den gamla Alliansen utan att kräva något tillbaka? Och om SD får igenom några krav, att Centern, som lovat att inte sitta i en regering som är beroende av SD, ska vara kvar i den regeringen?

På vilket sätt förblir Kristersson fortfarande Centerns statsministerkandidat?

I mitt sociala flöde skrev någon att Annie Lööf var bättre på att förklara så att man inte förstod. Ja, Lööf var i sin självöverskattning tydligare i sin obegriplighet än Thand Ringqvist.

Den 15 november 2018 fick Lööf talmannen Andreas Norléns uppdrag att sondera om underlaget för sitt mittenalternativ, med sig själv som statsminister för en Centerledd minoritetsregering som kunde tolereras av riksdagen. Hon kom tillbaka några dagar senare med oförrättat ärende. Socialdemokraternas dåvarande ledare Stefan Löfven hade ingen lust att släppa fram Lööf som statsminister i en regering av karaktären UIlsten 1978, då Folkpartiet var ensamt regeringsparti efter kollapsen av Fälldin 2 och fram till valet 1979.

Lööfs återkommande retorik om den breda mitten, som hon antydde att hon skulle leda, hade ett tragiskt drag över sig. Hon hade gått till val 2018 med Kristersson som sin statsministerkandidat och slutade med att backa upp Löfven som regeringschef i och med Januariavtalet 2019.

Om Thand Ringqvist föreställer sig att hon ska lyckas med det som Lööf ville men inte förmådde, bör Centern, som tidigare Åsa-Nisse-marxister, gå till källorna. I Louis Bonapartes 18:e Brumarie (1852) framhåller Marx:

”Hegel anmärker någonstans att alla stora världshistoriska sakförhållanden och personer så att säga uppträder två gånger”. Han glömde tillägga: ”första gången som tragedi, andra gången som fars”.

Thomas Gür