Ingen knockout – men poängseger för USA-Israel-Sunnialliansen

Oklarheten kring vapenvilan understryker det redan centrala: ingen sida har vunnit någon knockoutseger. Irans skräckregim klamrar sig hjälpligt fast. Israel tvingas fortsätta att existera i närheten av aktörer som kräver dess utplåning. Kärnvapenfrågan är inte definitivt löst och vapenvilan har redan visat sig bräcklig. Alla som ropar fullständig triumf gör det alltså för tidigt.

Likväl går det, så här långt, att tala om en tydlig poängseger för den ännu underskattade USA-Israel-Sunnialliansen. I åratal har denna något udda treenighet förändrat den regionala maktbalansen i Mellanöstern i grunden – helt enkelt genom att de stater som fokuserat mest på handel, teknologiskt samarbete, säkerhet och stabilitet successivt närmat sig varandra och på flertalet centrala plan distanserat Iran. Abrahamavtalen var ett utslag av en utveckling i det tysta som inkluderade fördjupning av såväl kapitalflöden, logistikkedjor, energisamarbeten och underrättelseutbyte som missilförsvar. Därutöver har viljan att inte längre låta Irans revolutionära projekt diktera villkoren för hela regionen fungerat som ett gemensamt kitt.

Det är mot denna bakgrund Hamas attack den 7 oktober 2023 bör förstås. Ett huvudsyfte var att reversera den pågående regionala omorienteringen och tvinga tillbaka Mellanöstern till den gamla utnötta låsningen mellan muslimer och judar. Det går nu att konstatera att våldsspiralen som Hamas därigenom triggade i stället förstärkt just den utveckling Hamas ville stoppa.

Det betyder inte att gammal antagonism plötsligt förvandlats till tillit. De sunnitiska arabstaterna behöver inte älska innovationslandet Israel för att identifiera landets strategiska och ekonomiska värde. Israel behöver i sin tur inte lita fullt ut på varje arabisk huvudstad för att inse att dess riskkapital kompletterar Israels teknologikluster. Många på båda sidor är väl medvetna om att pragmatisk samexistens är mer ömsesidigt nyttig än ändlös ideologisk konflikt. USA är den oumbärliga yttre garanten som just ytterligare har ökat Irans ekonomiska och militära relativa försvagning. Visst, makthavarna i Teheran bubblar på hemmaplan om att de har ”besegrat USA”. Samtidigt är de väl medvetna om att om USA en dag väljer att inte längre bara strida från luften, då lär deras dagar vid makten vara räknade.

Så ja, regimen i Teheran har överlevt – tills vidare. Men den är fattigare, skörare och tvingas lägga ännu mer tid och ännu knappare resurser på att fortsätta hålla sin egen befolkning som gisslan. Aldrig under den islamiska republikens existens har dess möjligheter att externt bromsa en mer fredlig och fördjupad regional samexistens varit så begränsade.

I den meningen kan Donald Trump, trots att bombastiska överord är en del av hans stil, ha snuddat vid något centralt när han talar om en ny ”gyllene era” för Mellanöstern – om än inte för den shiadominerade delen. ”Historiskt ögonblick” är ett uttryck som ofta överanvänds. Den här gången kan det faktiskt vara befogat.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare