Katolska kyrkan ryter åt demokratier men viskar åt diktaturer 

När katolska kyrkan talar om krig och fred lyssnar världen. Det är i alla fall vad Vatikanen tror. Det är en institution som gärna framhåller sin moraliska auktoritet, sin historiska tyngd och sin förmåga att stå över geopolitikens smutsiga spel. Men när man granskar Vatikanens uttalanden om Mellanöstern de senaste åren framträder en obekväm sanning: kyrkan väger med olika vikter beroende på vem som håller i vapnen.

När USA:s försvarsminister citerade psalm 144 för att legitimera militära attacker mot Iran, och i förlängningen stödja Israels försvar mot de ständiga hoten från mullornas diktatur, då reagerade Vatikanen med knivskarp skärpa.

Kardinal Pierbattista Pizzaballa, Jerusalems latinske patriark, kallade det för ”den allvarligaste synden” att använda Guds namn för att rättfärdiga krig. Han avfärdade det som pseudoreligiös manipulation och slog fast att Gud inte står på någon krigförande parts sida.

Det är kraftfulla ord. Men samma kraftfullhet lyser med sin frånvaro när andra aktörer använder religion för att rättfärdiga våld. När Iran använder religiös retorik, när mullorna talar om heligt motstånd och martyrskap, då är Vatikanens tonläge plötsligt milt, inlindat, nästan urskuldande.

Vid ett (dokumenterat) tillfälle har Vatikanen frångått sin vana att smeka mullorna medhårs. Det var 2005, när Irans ledare hotade att utplåna Israel. Då gjorde Vatikanen något ovanligt: man bröt tystnaden och fördömde uttalandet som ”särskilt allvarligt och oacceptabelt”. 

Men det var en gång. Sedan dess har det varit tyst och kyrkans ledning har formulerat sig oerhört försiktigt. Diplomatiska omskrivningar. Indirekta markeringar via lokala kyrkoledare. En ständig balansgång för att inte stöta sig med regimen i Teheran.

Det finns en förklaring till katolska kyrkans underdåniga förhållningssätt till den blodbesudlade diktaturen Iran. Kyrkan har ett ansvar för alla sina medlemmar, inte bara de som bor i den fria västvärlden. Det innebär en svår balansgång när det handlar om kritik mot de diktaturer där kristna minoriteter har det svårt. 

Men den förklaringen räcker bara en bit – och dess legitimitet skakas allvarligt av katolska kyrkans pompösa maktspråk i andra sammanhang. 

När USA och Israel attackerade Iran – ett land som i 47 år styrts av maktfullkomliga religiösa fanatiker som plågat, förföljt och mördat sina invånare – tog påve Leo XIV direkt avstånd. Det har, av kristna svenska profiler som exempelvis Joel Halldorf, använts som ett mått på god kristen etik. 

I själva verket är det naturligtvis ett mått på hyckleri. Om man tassar på tå för diktaturer, oavsett hur goda skälen man anser sig ha, ska man iaktta försiktighet även åt andra hållet. Men så är inte fallet. Det är faktiskt precis tvärtom. 

Det är slående hur Vatikanens skarpaste uttalanden nästan alltid riktas mot Israel och dess allierade. När Israel försvarar sig mot attacker från Hamas eller Hizbollah talar kyrkan om ”oproportionerligt våld”, ”hatets spiral” och ”nya korståg”. Men var fanns samma tydlighet när Hamas använde moskéer som vapenlager? När Hizbollah gömde raketer i bostadsområden? När Iran beväpnade sina proxygrupper i syfte att destabilisera hela regionen?

Tystnaden är talande.

Vatikanens linje kan sammanfattas så här: Om USA använder bibelord i krig resulterar det i en hård, offentlig och teologisk utskällning. När Iran använder religion för att hota Israel får vi höra försiktiga markeringar och diplomatiska omskrivningar. När Hamas och Hizbollah attackerar Israel och det judiska folket yttrar sig Vatikanen i humanitära termer och undviker att nämna dem som Irans proxyarméer – men när Israel försvarar sig levereras skarpa fördömanden, krav på vapenvila och varningar om krigsbrott.

Det är en moralisk asymmetri som inte går att bortförklara, ens med utsatta kristna som argument.

Kardinal Pizzaballa säger att Gud står på de lidandes sida. Det må så vara. Men att stå på de lidandes sida innebär också att erkänna vem som orsakar lidandet. Att våga säga att Hamas massmord den 7 oktober var en religiöst motiverad terrorhandling. Att våga säga att Irans hot om att utplåna Israel är en teokratisk aggression. Att våga säga att Hizbollahs raketer inte är ”motstånd” utan ren terror.

Det gör inte Vatikanen. I stället riktar de den största indignationen mot dem som försöker stoppa terrorn.

Påven och hans kardinaler säger sig vilja vara en röst för fred. Men fred byggs inte på selektiv moral. Den byggs inte på att man ryter åt demokratiska stater men viskar åt diktaturer. Den byggs inte på att man fördömer bibelcitat i Washington men knappt vågar nämna mullornas religiösa krigsretorik i Teheran. 

En moral som bara vågar slå åt ett håll är inte ens moral – det är ett politiskt ställningstagande förklätt till fromhet. 

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF